Varför vill man inte berätta?

[Ann-Mari Bäckman]

Hej!
 
Jag har en fundering, som naturligtvis inte någon kan ge svar på, men kanske ändå spekulera om.
 
Min farfar hade en bror och en syster, som emigrerade till Amerika 1912. Jag hade turen att år 2003 hitta barnbarn till dessa emigranter. Så långt är allt gott och väl. Farfars syster hade tre barn, en dotter och två söner. Jag har fått kontakt med ett barnbarn till en av dessa söner. Problemet är att han har inte berättat något om dessa tre barns vidare öden i USA. Hur många syskon har han själv, gifte sig hans faster och farbror sig, har de barn o s v? Han har däremot gett mig information om farfars brors öden i USA, men det vet jag ju redan, eftersom jag hittade ju även hans barnbarn. Det enda jag vet är att han har en halvbror, där mitt brev hamnade, när jag sökte släktingarna. Denna halvbror överlämnade mitt brev till den jag nu har kontakt med.
 
I början av 90-talet fick jag av min faster veta att det skulle ha gått bra för dessa barn till farfars syster, bl a skulle den ena sonen ägt ett eget flygplan.
 
Som det nu är, vet jag inte något mer om denna utvandrade familj, än det jag fått reda på här i Anbytarforum.
 
När jag skickar ett brev och söker släktingar i USA, varför berättar man då inte vad som hände med dessa barn till farfars syster? Det enda han skriver om är sin egen familjesituation och hans farmors brors öden i Amerika. Tilläggas bör att dessa två utvandrade syskons barnbarn har ingen kontakt med varandra.
 
Är det någon som har en id?, varför man inte vill delge mig vad som hände familjen då de kom till Amerika?
 
Ann-Mari Bäckman

[Anna-Carin Betzén]

Har du ställt direkta frågor till honom om den övriga släkten, eller är det bara att han inte av sig själv har berättat om dem?  
 
Att berätta lite om sig själv när man får kontakt med någon är nog ganska naturligt, och att du som släktforskare var intresserad av di gamle förstod han ju. Kanske tyckte han att han inte hade rätt att lämna uppgifter om andra släktingar som är i livet utan att ha kontaktat dem och bett om lov. Jag har fått intrycket att amerikaner är väldig noga med den personliga integriteten och inte lämnar ut information i onödan, så det behöver inte alls vara familjefejder, skandaler, avundsjuka och annat elände som gör att han håller tyst.
 
Sen är det förstås väldigt olika hur mycket kontakt man har med släkten, och hur intresserad man är av den. En del har helt enkelt inte mycket koll.

[Stefan Simander]

Kanske ett telefonsamtal skulle hjälpa? Jag har väldigt positiva erfarenheter av sådana t o m i USA, men det gäller att vara tydlig med vem man är, skapa en lyhörd och positiv stämning kring sin släktforskning, t ex genom att berätta något som den andra är intresserad av bakåt och om sin egen situation och familj. Då ökar oftast benägenheten att berätta fram i tiden om sin egen gren.

[Ann-Mari Bäckman]

Jo, jag har vid ett par tillfällen bett honom berätta vad som hände med familjen.
 
Att han skulle behöva lämna ut något namn har jag ju inte krävt. Det har ju räckt och som jag ser det varit naturligt att han, sagt tex att farbror NN förblev ogift och dog då och då. Pappa var gift två gånger och jobbade som det och det och jag har en halvbror och två systrar. Min faster gifte sig och var bosatt i XX. De hade fyra barn, en son och tre döttrar. Allt detta bara som ett exempel. Han har ju inte behövt lämna ut några namn då. Av det skulle jag ju förstått att han inte ville lämna ut mina tremänningars (second cousins) namn.
 
Javisst är det så att vissa/flesta är väl inte så släktgalen som en annan. :-) Det lustiga är ju att han så ivrigt velat lämna ut information om sin farmors brors familj. Han försökte även att maila ett kort av den familjen, som han hade. Tyvärr så kom aldrig kortet med.
 
Det känns trist i alla fall. Jag får väl vänta tills 1940 års census blir aktuell.

[Ann-Mari Bäckman]

Det där med telefonsamtal, det känns inte så bra, eftersom jag förstår att han av någon orsak inte vill berätta. Jag får väl inse att jag behöver väl inte veta allt, men det var ju väldigt nära, då jag ju fick kontakt med ett barnbarn till pappas faster.
 
Information om sig själv är han väldigt generös med, eftersom han har en hemsida, som bara handlar om familjen.
 
Stefan, tack för ditt tips i alla fall.

[Stefan Simander]

Ok, och Social Security Index avslöjar inget heller?

[Ann-Mari Bäckman]

Det enda jag har i den vägen från Familysearch är att båda bröderna födda 1904 och 1908 är döda. På den senare har jag Social Security number och på den förra har jag samma men med Zip-code, plus Localities: Lacey Thurston, WA, Olympia, Thurtston, WA och Tanglewild, Thurston, WA. Betyder det att han bodde i Tanglewild sist? Jag hade faktiskt innan jag fick kontakt genom att skicka brev till några med samma efternamn, som pappas faster, tänkt att skicka en förfrågan till postkontoret i Tanglewild.

[Per Thorsell]

Ann-Mari.
 
Som Anna-Carin skriver ovan, är amerikaner i allmänhet mycket förbehållsamma när det gäller att lämna ut personliga uppgifter om andra. Speciellt gäller detta dem som det gått bra för.
 
Om jag vore i Din situation skulle jag göra ungefär så här:
 
- Skriva ihop ett litet introduktionsbrev till en okänd släkting i Amerika, där jag berättar vem jag är, om min släktforskning, hvuddragen i vad jag vet om de utvandrade och om min egen anknytning till dessa personer. Dessutom beskriva vad jag vill uppnå med mina kontakter med min amerikanska släkt.
 
- Skicka detta brev som bilaga till den kontakt jag redan har och be honom vidarebefordra brevet till de släktingar han känner till.  
 
Om Du har riktig tur är någon av släktingarna aktiv eller potentiell släktforskare. I sämsta fall svarar han inte eller känner inga levande släktingar och då är Du tillbaka på ruta ett.
 
Per Thorsell.

[Ingela Martenius]

Nja. Det märkliga är väl att den här personen är så meddelsam med uppgifter om andra delar av släkten än den han själv direkt tillhör. Så att han inte vill tala med sin svenska släkt stämmer ju inte. Och jag har aldrig träffat en amerikan som inte gärna talar om hur bra det går för släktingarna; att tala om hur väl det gått för emigranter och deras barn är en viktig del av the American Dream - särskilt gentemot dem som stannade kvar i the old country.
 
Förklaringen kanske ligger åt andra hållet - det har inte gått så bra för hans egen släktgren. Och det vill man inte alls tala om, särskilt då inte gentemot släkten som blev kvar i gamla Sverige. I min egen släkt emigrerade min farmors bror - han hördes inte av på något sätt på mer än 15 år, sedan damp det plötsligt ner ett brev. Och jo, precis. Det hade inte gått så bra för honom i början men så hade han fått ett bra, fast jobb och kunde börja samla statusprylar - som t.ex. en prydlig villa och en bil redan i slutet på 1920-talet; döttrarna fick gå i high school; semesterresor till Colorado och California (från Chicago). Allt noggrant fotograferat, beskrivet och överskickat till Sverige. Då kom det ganska tätt med brev!
 
Så min tro: det har tyvärr inte gått så bra för släktingarna den här mannen inte vill tala om. Att skriva/ringa och be om mer uppgifter/be att kontakt förmedlas blir inte ett dugg bättre, då blir han bara mer pressad och kommer inte att svara alls. Istället kanske det kan öka förtroendet att skicka brev och berätta lite om vardagslivet i Sverige, att det inte är så fantastiskt här - kanske det är nå'n i familjen eller en nära vän som förlorat jobbet eller så. Dvs låta honom veta att det inte finns några krav på hellyckade släktingar, alla är lika välkomna. Och utan särskilda krav på att han själv skall svara, bara låta honom veta att det är uppskattat om han vill svara. Bygga lite förtroende och en dag så är det läge att ställa en fråga eller två.
 
Ingela

[Jan-Philip Hollström]

Jag tror jag måste hålla med Ingela om att förklaringen är snarast att det det kanske inte gått så bra för den delen av släkten. Att äga ett flygplan här i USA är inte indikativt av förmögenhet. Snarare av hur folk väljer att spendera sina pengar.  
Jag tror vidare, och ta nu inte detta fel, min avsikt är inte att vara kritisk mot er, att ni kanske överanalyserar det hela litet grann. Jag tror inte man kan generalisera 300 miljoner människor på det sättet och gissa sig till hur dom tänker. Jag har bott till och från i USA sedan jag var sex år och på heltid dom senaste elva åren. De som bor i södern är radikalt annorlunda från dom på väskusten. Dom som bor i Oregon är defintivt annorlunda från dom i New York. Inom Washington där jag bor är folk väldigt olika varandra i Seattle och i Spokane.
 
Jag tycker avslutningsvis att Ingelas tips om att bygga lite fötroende innan du frågar igen om något som verkar känsligt är mycket sunt råd. Förhoppningsvis kan du med lite tålamod få reda på vad som hände med dina släktingar.
 
Lycka till

[Susanne Svernhagen]

Ann-Marie, jag har också fått kontakt med släktingar i USA, kusiner till min pappa. Min farfar hade tre bröder som utvandrade. Problemet för mig har varit att bröderna verkar ha tappat kontakten med varandra så min kontakt vet helt enkelt ingenting om de övriga släktingarna där borta. Kanske kan det vara så också i ditt fall??
 
Hälsningar
Susanne

[Ingemar Gollungberg]

Jag tror inte man är så intresserad i USA av att hålla kontakt med släktingar i Sverige i tredje och fjärde led. Detta är naturligtvis en grov generalisering och naturligtvis finns det många undantag. Om jag inte har fel så är vi i Sverige många fler procentuellt som är intresserade av släktforskning än i USA. Sverige har många fler anställda i utlandet procentuellt än de flesta andra länder. I USA lär man sig i allmänhet inga språk som vi gör. Svenskar som flyttar utomlands acklimatiserar sig snabbt och kan i allmänhet inte svenska ned i tredje generationen och ofta inte ens i andra.
 
Jag har själv erfarenhet av släktingar i USA där kontakten mellan första generationens utvandrare var intensiv. Andra generationen hade ingen kontakt alls och så småningom har jag lyckats få kontakt med en liten del (fast med andra generationen) och misslyckats totalt med att komma vidare.  
 
Det verkar inte alltid finnas så stort intresse att behålla banden med Sverige sedan man blivit amerikaniserad. Naturligtvis skulle det varit lättare att finna en svensk i Sverige än en amerikan i USA om viljan finns.
 
Jag lyckades genom en fackförening få en del information och jag fick även svar från en begravningsdbyrå med kopia av dödsattest med uppgift om närmaste arvinge men sedan var det stopp. Efternamnet är vanligt och det har varit trögt de senaste 10 åren.
 
När jag frågade min brevkontakt i NY om hennes kännedom om sin mors kusiners barn fick jag till svar att dom spelade inte i samma division och hade ingen kontakt. Efter att ha mera preciserat mina frågor fick jag samma besked med uppgift att det var hennes final besked.
 
Jag bor numera i utlandet och vid samtal med amerikaner i olika sammanhang har jag förstått att deras kännedom eller vilja till kännedom om sin egen bakgrund avtar ganska snabbt.
 
Men ge upp skall jag inte och efterhand som det kommer allt fler databaser på nätet som är sökbara så kanske en dag man kommer rätt.

[Ann-Mari Bäckman]

Tack för alla synpunkter! Jag har fått en hel del att fundera på.
 
Jag måste erkänna att jag känner mig lita kluven till att snoka/ta reda på uppgifter om släktingarna därborta, så här i efterhand. Allt hade varit lättare om jag fortfarande inte hade fått kontakt med dem. Det känns som om jag går bakom ryggen på min tremänning.
 
När jag analyserar vad jag själv berättar om så inte är det sådant som är dåligt, utan det positiva. Jag hade en intensiv kontakt i två års tid med en hustru till min farfars brors sonson. Så fick jag plötsligt någon krystad förklaring till varför vi inte kunde ha kontakt längre. Jag föreslog vanliga brev istället för e-post, eftersom det var dotterns abonnemang på internet och hon skulle flytta. Jag har så funderat på orsaken till detta abrupta slut på kontakten. Jag hade väl mina ide?r om att de inte hade det så bra ställt och var rädd att vi skulle komma dit och besöka dem. Nu förstår jag att jag skrämt dem med att framstå som om vi har det bra ställt med våra utomlandsresor varje år. Så Ingela och Jan-Philip, bra att ni fått mig att inse att alla amerikanare inte har det så bra ställt, som jag nog trott. Den här insikten behöver jag.
 
Nu har jag fått reda på min farfars systers dotters efternamn som gift och var hon dog (Se under USA, Allmänt). Om jag nu hittar några lämpliga kandidater med det efternamnet i Washington (WA), tycker ni då att jag kan skriva ett brev till dem och höra om de är släkt med mig? Kanske skriva som Per T föreslår, förklara saken att jag redan har kontakt med en kusin till dem och varför jag kontaktar dem?
 
Problemet är ju att de släktingar, som kan vara aktuella, bör ju vara vid det här laget i 70-års åldern och äldre.
 
Bra också att bli påmind om att kanske tredje generationers amerikanare inte är så intresserad av sitt ursprung, som man skulle tro.
 
Kanske jag får nöja mig med de uppgifter jag får via kommande census och andra källor. Egentligen ska jag väl känna mig nöjd med de nu levande släktingar jag funnit, som minns sina farföräldrar. De som var syskon till farfar.

[Ingela Martenius]

Tja, alla amerikaner jag fått kontakt med är oerhört intresserade av sitt ursprung. Det finns ju säkert undantag, men gå in och läs på Ancestry.com ett tag... Intresset är närmast överväldigande. Vårt svenska intresse för släktforskning upplever åtminstone jag som en västanfläkt jämfört med amerikanarnas. En betalsajt som Ancestry, som dessutom medverkar till digitalisering och indexering av olika arkiv och register, kan inte överleva om det inte finns ett stort - mycket stort - intresse.
 
Att amerikaner efter ett par, tre generationer inte kan språket och har tappat närmast alla ursprungliga kulturella särdrag verkar de allra flesta inte heller uppleva som ett hinder.
 
Min farmors bror emigrerade alltså, och fick två döttrar. Den ena fick två söner, mina sysslingar. De är så stolta över att ha skandinaviska rötter (mamman 100% svenskättling, pappan 50% dansk, 50% tysk) att de gör en grej av att poängtera det: de är inte Americans, de är Scandinavian Americans - precis som det poängteras att man t.ex. är African American eller Irish American.
 
Jag har också fått kontakt med amerikaner som jag är släkt med så långt tillbaka som i femte, sjätte led och de har utan undantag sagt sig uppleva detta som oerhört positivt att någon från the old country gör sig omaket att kontakta dem.
 
En god vän till mig försöker också gå genvägen med ett ganska ovanligt efternamn - han skriver till folk med detta efternamn i de trakter dit han vet att släktingar emigrerade. Han har fått svar från nästan alla han skrivit till, både sådana som faktiskt visar sig vara släkt och folk som förklarar att de tyvärr inte alls är släkt. Men alla har varit vänliga och förstående, och t.o.m. icke-släktingar har både önskat lycka till och tipsat om alternativa sökvägar.
 
Vad man däremot bör poängtera är att man visst inte förväntar sig något av dem. Inte att komma och bo hos dem, inte att ens hälsa på (förrän båda parter finner det vara av intresse), inte att de skall tillhandahålla släktutredningar. Däremot kan man gärna bjuda till lite själv: skicka över ett par fina kort på trakten de gemensamma anfäderna är ifrån, ett kort på sin egen familj och en kanske lite nerkortad version av sin släktforskning rörande de gemensamma förfäderna. När de ser vad man redan gjort och på vilket sätt det är gjort kan det gott hända att de blir intresserade av att bidra själva (det har mina släktingar - alltså även 6-7-leds släktingarna - gjort).
 
Ingela

[Stefan Simander]

Det kan ju finnas personliga motsättningar också, såväl här som där. De kan ju uppkomma redan i en syskonskara och att kusiner inte har koll på varandra är inte särskilt ovanligt, för att inte tala om sysslingar.
 
Jag reser till just Spokane, Washington State den 20 juli och stannar med min familj i tre veckor för ett 30-årsjubileum sedan min klass tog High Schoolexamen (och jag fick diabetes). Det blir också en släktträff med barn, barnbarn och barnbarnsbarn till den vär(l)dfamilj där jag bodde som utbytesstudent. Ett mycket givande år!  
 
De flesta skandinaver jag träffade var mycket stolta över sitt ursprung och en del hade koll bakåt i tiden, men de flesta visste tyvärr inte så mycket i mitten av 1970-talet. Nu ökar ju möjligheterna betydligt med internet, Google, MSN, webcam, databaser och Rötter, osv.  
 
Tyvärr kommer jag inte ha tid att kolla upp några heta släktforskarspår, men det hade varit roligt att kunna hjälpa till annars. Det finns ju många amerikaner och svenskar som hjälpt till här och som kanske kan bidra med någonting nu också, eller helt nya kontakter. Lycka till!

[Ann-Mari Bäckman]

Att kusiner inte har koll på varandra, det kan ju tänkas, men att inte känna till vem pappans syskon gifte sig med o s v, det tycker jag verkar besynnerligt. Min tremänning/syssling berättade om svenska jultraditioner hos sin farmor (min farfars syster) och att då aldrig höra farmodern nämna sina andra barn, det verkar märkligt. Att det förekommer osämja i släkten är kanske inte ovanligt, men nog tycker jag att han ändå kunde berätta om dem.
 
Jag har ett foto från Olympia, WA 1952, då farfars syster, hennes man och deras tre barn står framför ett hus. Så då verkar ju allt vara synbart okej. Alla dessa fem är ju döda nu, så det kan ju inte vara något fel från hans sida att berätta om dem.
 
Av de brev jag skickade när jag sökte mina släktingar, så fick jag även svar från icke släktingar, som tyckte det var kul att få brev från Sverige, men att de tyvärr inte var den person jag sökte. Sedan fanns det också sådana som inte svarade, vilket jag inte heller väntat mig.
 
Stefan, ha en trevlig USA-resa! Washington (WA) och Oregon känns extra speciell för mig, eftersom, de är där jag har mina släktingar.
 
Ann-Mari

[Stefan Simander]

Mycket märkligt! En avlägsen släkting, som jag forskade fram för ett par år sedan, har inte hörts av sedan dess, men han ringde nyss o berättade att han varit på väg till sin kusin i Portland, Oregon. (Den kusinen kom faktiskt hit hem till mig på grund av släktforskningstelefonsamtalet jag ringde till honom o den utredning jag sände.) Nu hade han som var på väg dit fastnat i Frankfurt på grund av försening från Arlanda o fick vända hem o fick pengarna tillbaka! Snopet, medan kusinen stod vid flygplatsen i Portland och väntade! Hoppas det inte går så för oss!
 
Kanske jag kan träffa dem därborta nu...

[Jan-Philip Hollström]

Det finns en organisation i Portland som heter Swedish roots in Oregon (www.swedishrootsinoregon.org). Det finns också Scandinavian Heritage foundation (www.scanheritage.org)i Portland. De blir garanterat mycket förtjusta av att få hjälpa till. Jag har för mig att någon skrivit en bok som heter Swedes in Oregon. Jag ska titta igenom alla de broschyrer de skickar till mig. Jag kommer inte ihåg på rak arm vilka föreningar som finns uppe i Seattle, men om någon är nyfiken kan jag ta reda på det. Det går alltid att fråga genom Nordic heritage Museum i Seattle också.
Jag är nog inte mer än sådär halvaktiv i de svenska evenemangen här, då jag åker till Sverige tre-fyra ggr om året, men om någon vill ha kontakt med någon organisation här kan jag definitivt hjälpa till.

[Ann-Mari Bäckman]

Jan-Philip!
 
När det gäller min farfars brors barnbarn, så finns de i Oregon och Washington. Den kontakten fungerade bra. Jag fick berättat för mig allt det jag ville veta.
 
Problemet är min farfars systers vidare öden när hon emigrerade till Washington. Eftersom jag redan har kontakt med ett barnbarn, som inte vill berätta, så känns det inte helt okej att börja rota i saken i någon förening eller så. Du kanske förstår.
 
Det var ett bra tips, som kanske någon annan kan ha nytta av. Tack i alla fall för det.
 
Ann-Mari