Varför? Jo, de föreningar jag är med i ligger långt från min bostad, det är huvudskälet. Sedan är jag sedan tidigare luttrad, jag vet inte alls hur det fungerar i mina släktforskarföreningar, men jag har varit mycket föreningsaktiv länge (i helt andra sammanhang) och blivit ganska less. Det är som att simma i sirap i många fall, mycket svårt att nå fram och att få komma till tals för alla utom för en liten klick som tillgodoser sina egna maktbehov. Speciellt som kvinna förväntas man göra massor av jobb, många gånger kvalificerat jobb, sköta servicen och stå för mysig stämning. Men inflytande och erkänsla? Nej tack, inte ens i styrelseposition. Tyvärr tror jag att det är många som har liknande erfarenheter, därför går föreningslivet i Sverige på tomgång. Jag tillhör alltså de passiva, betalar gärna medlemsavgift till föreningar för allt det arbete de gör med register etc däremot. Det är mitt bidrag.
Det här med att gå den långa vägen via motioner mm är också främmande för dagens potentiella aktiva. Föreningsgenerationen gillar de gamla strukturerna och gläds åt dem, men numera finns mycket mer direkta sätt att vara aktiv på. Den analysen hör man ofta när föreningslivet diskuteras.
Sedan har jag till min sorg konstaterat att de flesta motioner som föreslår förändringar till slut ändå avslås redan i styrelsens beredning. Och eftersom det inte verkar finnas några som säger emot så blir det så.
Däremot har jag suttit i högsta ledningen i flera internationella föreningar och där var det mycket mera fart och möjlighet till inflytande. Rejäla debatter, sakliga sådana, på årsmötena var det också. Man var noga med att ge alla ideellt arbetande erkänsla för deras jobb på olika sätt.