Äldre inlägg (arkiv) till 12 april, 2015

[Urban Sikeborg]

Betingelserna är ju som de är. Vad varje redaktör skulle vilja ha är artiklar som är metodinriktade eller redogör för vissa arkiv eller annat som berör många läsare och som många kan hämta lärdom av. Ett exempel är Olof Cronbergs artikel om den palmskiöldska samlingen i Uppsala Universitetsbibliotek för en del år sedan. Den nya redaktören har i sin programförklaring efterlyst den typen av artiklar, men hennes ambitioner skiljer sig därvidlag inte från Håkan Skogsjös; jag vet eftersom han aktivt har varit ute och raggat material om specifika ämnen och jag har inte sluppit undan. Det var hans pockande som gjorde att jag till slut under tandagnisslan skrev en artikel om Johan Bures släktbok till årsboken 1996. Utan honom hade den aldrig blivit av. Som redaktör kan man i slutändan inte trolla fram bidrag utan man får sovra bland de artiklar som skickas in. Författarna är inte arvoderade samtidigt som det är mödosamt att skriva och dessutom förenade med personliga utgifter: det är reskostnader för att ta sig till arkiv för att komplettera eller dubbelkolla uppgifter, köpa foton för 350 kronor styck, det går åt bläckpatroner och papper under arbetets gång för att skriva ut version efter version, och det måste finnas tid som ibland måste köpas med uttagna semesterdagar. Detta ska förenas med känslan av utsatthet. Att publicera något innebär att man utsätter sig för andras kritik, och den behöver inte alltid vara rättvis eller relevant. Inte är det roligt att få en tvärvetenskaplig artikel man arbetat hårt med och som man lagt ned hundratals timmar på avfärdad med meningen »en predikan blir inte bättre för att den är lång» (autentiskt exempel). Kostnaden och mödan ligger helt och hållet på den som skriver och bidrar ideellt medan förbundet säljer årsboken som en kommersiell produkt och tjänar hundratusentals kronor. På det sättet skiljer sig årsboken från exempelvis Släkt och Hävd och Svensk Genealogisk Tidskrift där verksamheten på sin höjd bär sina egna kostnader.
 
De flesta som skickar in bidrag till årsboken skriver om sin egen släkt eller någon enskild släkting, kanske om sin mormors mormor som var torparänka och hade tio barn, och det är lovvärt så. Vill man att årsboken ska ha artiklar som är mer av handboks-stuk tror jag dock att förbundet måste vara berett att avsätta en summa och betala någon kunnig arkivperson, historiker eller andra med nischkompetens för att skriva om något man vet kan ha ett brett intresse bland släktforskare och på så sätt bredda urvalet. Jag tror inte att det är realistiskt att lägga hela bördan, kostnaden och ansvaret för årsbokens framgång på de enskilda artikelförfattarna eller utse redaktören som ensam ansvarig för innehållet. Man tager vad man haver, som Kajsa Warg aldrig sade.
 
Hälsningar
 
Urban

[Urban Sikeborg]

P. S. Maud, jag känner inte dig och du känner inte mig. Gjorde du det skulle du veta att jag inte har någon större tilltro till min egen förmåga eller ens uppskattar mina egna bidrag. Jag har blivit ombedd att skriva i de flesta fall; någon personlig önskan att framhäva mig själv har jag aldrig haft. Prestationer betyder i slutändan ingenting för vad som gör en människa betydelsefull.

[Eva Dahlberg]

Det är nog bäst att jag som kvinna och släktforskare och icke-skribent i Årsboken uttalar mitt stöd för de synpunkter som framförts av Olle, Urban och Torsten, för jag anser rakt inte det är den könsfråga som du vill göra det till Maud (och jag tycker även det inte gynnar någon att försöka göra deras synpunkter till en fråga om kön eller att dra fram en gammal artikel ur ShF).
 
Det förbryllade mig när jag såg att den redaktör till Årsboken som utsågs i höstas har så liten och kort erfarenhet av släktforskning, för den produkt årsboken har varit har skiljt sig från Släkthistoriskt forum såväl som från andra tidskrifter från medlemsföreningarna. Att vara journalist och redaktör är en sak, men att bedöma de artiklar som ska produceras kan kanske behöva mer erfarenhet. Även den redaktör som har ShF nu har vad jag förstår liten eller kort erfarenhet av släktforskning, men tidningen är en annan slags produkt än årsboken. Även ShF hade ett redaktionsråd tidigare på 2000-talet.
 
Jag tycker att förbundsstyrelsen kunde ha svarat på Olles fråga från början.  
Hälsningar,
Eva
 
(Meddelandet ändrat av edah 2014-02-16 17:19)

[Vincent Eldefors]

Återigen, Eva, man kan inte per automatik likställa erfarenhet med kompetens. Det finns de som besitter samma kunskap efter ett år som andra med tio års erfarenhet. Andra kvaliteter än detaljkunskap inom olika specialområden kan också vara relevanta, inte minst analytisk förmåga och allmän forskningsmetodik förutom den journalistiska erfarenheten som ändå är det centrala här. Som jag påpekade i mitt exempel ovan så finns det välkända släktforskare med årtionden av praktisk erfarenhet som ändå gör grundläggande fel när det gäller allmänt gällande forskningsmetodik (oavsett område). Allt är inte så svart eller vitt som du och en del andra vill få det att verka. Låt Eva åtminstone få försöka innan ni klankar ner på hennes kompetens.
 
Sen tycker jag därtill att Urban är lite väl blygsam på traditionellt och lite grådaskigt svenskt vis  Du ska definitivt vara nöjd med dina alster i årsböckerna! Likaså Olle  
 
(Meddelandet ändrat av vineld 2014-02-16 17:41)

[Maud Svensson]

Jag tror dig, Urban, i din beskrivning av dig själv, men tycker det är sorgligt att du inte bättre förmår att värdera och vara stolt över dina forskarinsatser. Ett märkligt fenomen det där: att det är de dugligaste som tvivlar på sin förmåga medan halvfigurerna är mer än nöjda med sig själva.  
 
Eva, en dag ska nog dina ögon öppnas också. När kvinnlig kompetens ifrågasätts på det sätt som skett här (och i ShF-artikeln) är det i allra högsta grad en genusfråga. Att många män har svårt att inse/erkänna det är en trist sak, att en del kvinnor inte begriper vad de ser och hör och upplever är en annan, ännu tristare.

[Mats Ahlgren]

Kopplingen till kön, som inte finns i de ursprungliga funderingarna, utan som lagts till av de som vill föra in den aspekten, det är det trista i denna debatt.  
 
Att flytta tyngdpunkten från genealogisk kompetens till en genusfråga, leder inte framåt utan blir bara en blockering, och det är trist.
 
Lyft diskussionen till att handla om framtiden för Årsboken, det är ju enligt förbundsstyrelsen fråga om att vara eller icke vara, och den frågan är viktigare än en påstådd genusfråga.

[Elisabeth Thorsell]

Heja, Mats! Jag har under mina många år inom släktforskarrörelsen ytterst sällan mött något motstånd pga att jag ät kvinna, däremot fick jag väl i början någon gliring för att jag var ung, men det har ju gått över.  
 
Som redaktör i nio år för ShF fick jag aldrig någon antydan om att den skulle ha gjorts på annat vis om jag varit kille, utan så vitt jag förstod var de allra flesta läsarna nöjda.

[Vincent Eldefors]

Som sagt var, Elisabeth, enskilda personer kan fortfarande behandlas orättvist även om inte alla andra har behandlats orättvist  Det kanske råkar finnas några personer här som anser att de hade varit bättre lämpade som redaktörer för årsboken men låt nu Eva åtminstone få försöka göra sitt jobb innan ni recenserar det.

[Barbro Stålheim]

Det finns ett redaktionsråd till årsboken 2014. Det har kommit ca 35 artiklar, det saknas, som nästan alltid, ett större urval metodartiklar.  
De flesta artiklar behandlar personhistoria. Mål och inriktning för att vända den nedåtgående trenden med Årsboken har avtalats med nya redaktören. Styrelsens analys visar att Årsboken behöver en större geografisk spridning, att innehållet behöver breddas och det behöver tillföras nya författare. Det är en missuppfattning att Årsboken är en kassako. Om Årsboken i alla avseenden skulle bära sina egna kostnader är den tyvärr en minusprodukt, vilket också var ett skäl till att boken behöver förnyelse och en nystart. Det är nödvändigt att flera släktforskare får upp ögonen för Årsboken.

[Mats Ahlgren]

Om årsboken är en minusprodukt, så är det remarkabelt att den år efter år presenterats för stämman med intäkter och kostnader, där intäkten alltid varit betydligt större än kostnaden.  
 
Frågan om resultatet för årsbok och ShF har dessutom varit uppe ett antal gånger på Förbundsforum utan att det vid något tillfälle indikerats att den är den minusprodukt som nu tycks vara fallet.

[Urban Sikeborg]

Förra året var första gången en fullständig innehållsförteckning till en årsbok med korta beskrivningar lades upp på nätet så att den kunde fångas upp av sökmaskinerna, och detta skedde inte på initiativ av förbundet självt. Årsbok-Sök på RÖTTER har inte uppdaterats efter 2005, så ingen som söker på person- eller ortnamn får träff på någon årsbok efter detta år. Man har tryckt upp stora överupplagor av årsboken (ett tusental eller mer), vilket har gjort att man efter bara ett par år har dumpat priset till 25 kronor; som en släktforskare uttryckte det var det bara dumt att beställa årsboken när man kunde få den för en tiondedel av priset om man väntade med att beställa. Det har dessutom varit frustrerande för mig som artikelförfattare att se hur årsboken har hanterats som om dess innehåll inte var mer beständigt att det var uttjänt redan efter två-tre år, som en postorderkatalog. Att det har påverkat motivationen att bidra även hos andra tror jag att man kan räkna med, särskilt som årsboken i Angeläget och på Förbundsforum de senaste åren återkommande framställts som en belastning. Nog är detta faktorer som måste ha haft en förödande effekt på intresset för publikationen, men i sammandraget av styrelsens analys är det redaktören och artikelförfattarna som får stå som ansvariga: det är bara innehållet det är fel på.
 
Det måste finnas bättre sätt att marknadsföra årsboken på. En uppdatering av Årsboks-sök borde vara ett uppenbart sådant för att göra forskarna uppmärksamma på årsbokens innehåll. Ägna en sida i Släkthistoriskt Forum inför släppandet av en ny årsbok genom att intervjua en artikelförfattare och ge ett lockande sammandrag av vederbörandes bidrag. I årsboken för 2013 finns mycket som man hade kunnat använda för att väcka intresset på ett sådant sätt, som till exempel Johannes Dauns artikel om barnkvävningar i Västsverige 1750-1800 eller Olle Elms verkligen eminenta utredning av musikerfamiljen Grötter, som visar på musikers levnadsförhållanden under 1600- och 1700-talet. Kombinera det med en fem-minuters Youtube-video där man berättar om årets årsbok och på vilket sätt den kan vara ett stöd i släktforskningen och ge samtidigt information om vad förbundet gör - audiovisuell information drar ju folk stort. Bara några reflektioner på rak arm; det måste finnas många fler sätt att visa på vad årsboken har att ge.
 
Engagera forskare att bidra med artiklar genom att visa uppskattning av deras bidrag, som att ge dem ett presentkort till RÖTTER-bokhandeln. Ett konkret och billigt sätt att uttrycka att författarna faktiskt bidragit med något som gagnar förbundet. Eller om det inte får kosta något: skicka ett brev i förbundsledningens namn till artikelförfattarna och tacka för engagemanget och på så sätt bekräfta att de gett ett mervärde. (Nu får man bara ett paket med tre författarexemplar av årsboken utan följebrev som enda bekräftelse.) Visa respekt för dem som bidragit genom att svara på frågor om årsboken när det är uppenbart att det inte ligger något konfliktsökande bakom; att som här ignorera frågorna om vad som borde vara ett av förbundets flaggskepp i månader har bara skapat badwill och frustration. Jag tror också att en förutsättning för framgång är att förbundet hör upp med att dissa årsboken offentligt.
 
Vänliga hälsningar
 
Urban

[Vincent Eldefors]

Instämmer med Urban nästan helt och hållet och tror att förbundet skulle ha stor nytta av att ha dig med på skutan  Du för fram flera viktiga poänger men jag tror att innehållet också spelar en viss roll. Skriver man artiklar om enskilda släkter så är det trots allt bara en begränsad publik som har särskilt intresse av dessa. Sådana artiklar bör nog begränsas. Tittade efter i ett par årsböcker nu och det var lite väl många artiklar om enskilda släkter och/eller personer där större allmänintresse saknas.
 
En annan idé är att helt enkelt publicera överblivna och fler artiklar på Rötter som ett digitalt tillägg som man bara har tillgång till om man köpt boken. Det ger ett mervärde till köparen.

[Nils Hård af Segerstad]

Är det alldeles säkert att det alltid finns vattentäta skott mellan artiklar om personhistoria och s k metodartiklar ?
Många gånger kan en uppsats om en enskild släkt vara mycket givande även för utomstående - om den redovisar källor, som kan vara av mera allmängiltigt intresse.
Då får ju läsaren sig till livs en, i bästa fall, intressant personhistorisk skildring  o c h  en metodartikel- två flugor i en smäll, alltså.

[Vincent Eldefors]

Visst kan det vara så men det gäller ju trots allt att artikeln läses från första början, annars spelar det mindre roll

[Barbro Stålheim]

Uppdatering av Årsboks-sök pågår. Det beräknas vara klart under våren.

[Urban Sikeborg]

Det finns ju flera aspekter att beakta här. Styrelsen har gjort en analys, men utöver Barbros sammandrag ovan vet jag inte hur den är upplagd. Det här får därför bli mina reflektioner så här på rak arm innan jag lägger mig; i morgon kanske de skulle vara annorlunda.
 
Utgångsläget är ändå gott: de flesta bibliotek har årsböckerna permanent uppställda som referenslitteratur, och det är något som många publikationer bara kan drömma om. Årsboken har med andra ord en status som det är angeläget att bevara. Den är dessutom den enda släktforskarpublikation utöver Svensk Genealogisk Tidskrift som tar in längre utredningar. (I Släkt och Hävd tillämpas en för snäv teckenbegränsning om man vill ha djupare utläggningar.) Om årsboken läggs ned, vilket alltså har diskuterats på allvar inom styrelsen, därför att den knappt bär sina egna kostnader - jag begriper inte av inläggen här om årsboken är lönsam eller inte - då har förbundet enligt min mening reducerat sig självt till ett renodlat kommersiellt förlag som har tappat kontakten med släktforskarrörelsen. För vissa saker måste man vara beredd att förlora något på gungorna och i stället ta igen det på karusellerna om man har anspråk på att representera en ideell rörelse.
 
Ett sätt att hantera frågan om årsboken är att utgå från toppen genom att definiera en tydlig vision för årsboken i en mening. Visionen kan man bryta ned i konkreta, mätbara mål, som sammantagna bör leda till uppfyllelse av visionen. För varje mål definierar man sedan en eller flera strategier; en strategi är ju inget annat än det sätt eller medel man tillämpar för att nå ett visst mål: hur ska vi uppfylla målet? Om visionen i praktiken begränsas till att »årsboken ska vara lönsam», som jag upplever att det framställts här, har den mycket lite med släktforskning att göra. Däremot bör ju ett av delmålen vara finansiellt - »årsboken ska bära sina egna kostnader», exempelvis - eftersom en konstant underfinansiering som inte kan täckas av annat naturligt nog innebär att årsboken inte kan ges ut och visionen därigenom fallerar. Marknadsföringen blir av naturliga skäl ett annat mål som har sina egna strategier (särskilt viktigt eftersom detta inte har hanterats bra hittills, enligt min mening), liksom mål om det innehållsmässiga och kanske fler.
 
Jag hittar dock ingen vision på RÖTTER utöver uttalanden om att årsboken ska vara »ett forum för längre artiklar om släktforskning och angränsande ämnen i en trevlig mix»; artiklarna ska vara »välskrivna och initierade» och ge »nya perspektiv på såväl forskningen som metod som förfädernas liv och miljö». Dessutom ska årsboken ge »tips och inspiration till hur du kan komma vidare med din forskning». Det här är snarare lite diffust formulerade delmål, som dessutom i viss mån kan vara oförenliga med den nya programförklaringen om att årsboken ska vara till för alla och att alla ska kunna bidra (om jag förstått det rätt). Redaktören får ta och sovra bland de artiklar som skickas in och kan enbart utifrån det inte påverka måluppfyllelsen särskilt mycket när det gäller »trevlig mix» av »längre» och »välskrivna och initierade» artiklar som ger »nya perspektiv på såväl forskningen som metod som förfädernas liv och miljö». Man tager väl vad man haver, sådan är redaktörens dystra verklighet.
 
När det gäller det sista, om »förfädernas liv och miljö» är det inte en helt oproblematisk fråga. Risken med att blanda in kulturhistoria - matvanor och dylikt - som artikelämnen är att årsboken kan förlora sin identitet. Om visionen för årsboken är att den enskilde släktforskaren ska uppleva att årsboken är en långsiktig resurs i hennes eller hans forskning (vilket väl vore en av flera rimliga definitioner) är en beskrivning av hur man beredde nävgröt i Värmland på tio olika sätt intressant men inte ur ett forskningsperspektiv, om jag hårdrar det.
 
Majoriteten av de släktforskare som skickar in artiklar håller sig av naturliga skäl till de ämnen som engagerar dem mest: sin egen släkt eller en förmoder eller förfader. Man sätter själv gränserna för hur mycket man vill ta med, så det finns en trygghet i detta. Vissa redovisar de färdiga forskningsresultaten enbart medan andra lägger upp artiklarna som en forskningsresa, hur de kommit fram till resultaten. Båda angreppssätten har sina poänger. Att skriva metodinriktade artiklar, eller artiklar om vissa källserier, är däremot plågsamt. Där är det materialet eller ämnet som sätter gränserna, inte jag som författare. Jag kan inte skriva om Biographica-samlingen i Riksarkivet och bara behandla dess historia åren 1850-1900 eller dess uppgifter om släkter vars namn börjar på B. Metodartiklarna har dessutom i någon utsträckning redan ersatts av förbundets handböcker: hur man forskar om soldater, emigranter, letar gäckande fäder och så vidare. Det går därför inte att bara generellt efterlysa sådana artiklar som komplement till de rent släkt- eller personhistoriska; där måste andra, riktade strategier till. Redaktören kan visserligen försöka stöta på folk som hon tror kan besitta sådan kunskap, men verkligheten är att en del kanske till slut lovar för att sedan inte leverera. Förbundet har inget avtal med författarna, ger dem inget arvode, inte ens ett officiellt tack för mödan och kan därför inte ställa några krav. Där skulle förbundet kunna agera som det förlag man väl i praktiken till större delen är nuförtiden och anlita någon sakkunnig för att mot ersättning skriva en artikel om ett sådant ämne, en arkivarie eller bibliotekarie eller historiker eller vem det nu kan vara. På så sätt kan man få den balans man eftersträvar.
 
Hälsningar
 
Urban
 
P. S. Jag är glad att höra att Årsboks-sök är på gång, Barbro.
 
(Meddelandet ändrat av Sikeborg 2014-02-17 22:36)

[Eva Dahlberg]

Instämmer med Nils, min tolkning är att det är många som inte inser att metodik eller annan kunskap kan finnas att lära sig i en artikel som handlar om helt andra människor än mina egna förfäder  
 
Vincent, har jag nånsin sagt att erfarenhet och kompetens är samma sak? Det är du som drar den slutsatsen, det är för mig helt givet att mångårig erfarenhet inte alltid innebär att man har tillskansat sig kunskap i frågorna. Detta sagt som en rent generell kommentar, jag bedömer inte den nya redaktörens kompetens med denna kommentar.
 
I övrigt tycker jag att Urban har sagt mycket klokt i sitt inlägg här ovan.
 
Hälsningar,
Eva
 
(Meddelandet ändrat av edah 2014-02-18 08:19)

[Urban Sikeborg]

Nils, du har helt rätt - jag har själv haft gott utbyte av dina Söderhamnsrelaterade artiklar i det avseendet! Jag tänkte i mitt inlägg ovan mer på artiklar som är renodlat metodinriktade eller handlar om specifika källserier.
 
Hälsningar
 
Urban

[Tommy Petersson]

När det gäller utreandet av årsboken så är det ingen extra rea på böckerna nu under bokrean mot tidigare. Jag tycker inte alls att det är fel att beställa större upplaga (tusen extra kostar normalt inte så mycket) och inte att rea ut dem billigt när de är gamla är inte heller fel - de som börjar släktforska och testar att köpa nägra böcker på rean för att de är billiga kan sedan fortsätta att köpa böckerna utanför rean. Om de är bra.
 
Felet har i så fall varit att man sänkt priset lite för snabbt, går priset ner till en tredjedel efter ett par år och till en fjärdedel efter ytterligare något år så har nog rea-folket fått vänta lite för kort tid. I år har man alltså inte gjort så, böckerna 2011 och 2012 kostar samma som för ett år sedan.
 
Sedan tror jag att varje årsbok helst skulle ha något av referenskaraktär, som 2012:s latin-svenska ordlista, det är ju något som verkligen ger årsboken varaktigt värde. men det är ju inte det lättaste att få till något nytt sådant varje år.

[Olle Elm]

Årsboken
 
Hej igen Barbro och alla ni andra som deltaget i diskussionen omkring den viktiga årsboken.
När en tid har gått, har vi väl alla tänkt lite mer. För mig själv är frågan om möjligheter att publicera alltid aktuell - även om jag försökte skoja till det med eftersom jag publicerade Musikerfamiljen Grötter 2013 har jag lite tid på mig.
 
Efter ovanstående diskussion om eventuell ändrad inriktning för årsboken tror jag att det vore bra för alla, även för dem av oss som inte kan komma i fråga, att lite mer tydliggöra situationen, d v s beställningen till intresserade författare.
 
Idag kan jag på den officiella sidan läsa följande:
 

 
Nu frågar jag Dig Barbro - inte för att vara ifrågasättande - utan för att få klarhet. Och jag gör det här, då det på det sättet når alla i denna diskussion. Är det fortfarande ovanstående som gäller? Eller finns det tillägg - kanske som författaranvisningar, liknande dem för SoH.
http://www.genealogi.net/produkter-och-tjanster/slakt-och-havd/forfattaranvisningar-till-slakt-och-havd/
 
Det skulle vara tråkigt att lägga ner arbete på en artikel, och sedan refuseras av någon anledning som inte är känd i nuläget. Bättre att veta hur det verkligen förhåller sig, och förhålla sig till det.
 
Vänligen,
Olle
 
 
 
(Meddelandet ändrat av smol 2014-02-26 15:26)

[Barbro Stålheim]

Till nästa år kommer säkert redaktören att se till att det finns utförligare anvisningar än nu för Årsboken, t ex som för SoH. Något sådant har inte hunnits med till detta år. Vad jag förstår har några författare tagit kontakt med redaktören och hört sig för om intresset före det man satt sig ned för att skriva sin artikel. Det tycker jag är ett klokt förfarande. En artikel kanske inte platsar just det året utan ett annat år. En redaktör har också ansvar för helheten, dvs. en bra variation på innehållet.

[Olle Elm]

 Tack Barbro! I mitt fall pågår skrivandet och forskandet kontinuerligt och det där med före det man satt sig ned för att skriva sin artikel har passerat för flera år sedan. Men kommunicera och redigera går ju ändå. Ser fram mot många intressanta årsböcker i framtiden!
Vänligen,
Olle

[Mats Ahlgren]

I reklamen för den nya årsboken, som nu kan förbeställas, ser jag med glädje att förbundsstyrelsen svängt helt och nu berättar om höjdpunkter i boken. Något som efterlysts, men tidigare sagts inte varit möjligt. Det ger förhoppningsvis fler intresserade, och därmed en större upplaga.

[Mats Ahlgren]

Konstigheter är kanske det ord som jag mest tänker på när jag ser presentationen i senaste Angeläget av de intäkts och kostnadgrupper som förbundet presenterar.
 
Till den kommande stämman i Karlstad har förbundet, efter att en motion om otydligheten i rapporteringen, delat upp verksamheten i några grupper och sedan presenterat utfallet av dessa. Sedan används resultatet i argumentaionen för att höja medlemsavgiften från föreningarna. Det må så vara, men jag undrar om man försämrat utfallet för den del som man använder för sin argumentation. Och varför kan jag tro det?
 
Återvänder till den diskussion om årsboken som finns ovan och citerar delar av ett svar från ordföranden: Om Årsboken i alla avseenden skulle bära sina egna kostnader är den tyvärr en minusprodukt, vilket också var ett skäl till att boken behöver förnyelse och en nystart.(slut citat)
 
Nu finns det ingen redovisning för Årsboken separat men för Årsboken och Släkthistoriskt Forum (som också sagts generera för lite pengar) så redovisar förbundet för 2013 ett överskott på 533 tusen kronor. Det är vad som står i Angeläget och det är vad föreningarna får veta.
 
Hur kan man då påstå att det är minusprodukter? Eller finns det skäl till att låta de kostnader som borde belasta området Publikationer ligga i en annan kolumn? Varför kan man fråga sig.
 
Jag hoppas att detta kan redas ut, så att alla vet vad som gäller och att det kan bli slut på tolkningarna om hur det ser ut.

[Leif Gson Nygård]

Tack för nya numret - 3:2014 - med fokus på 1600-talet! Ett av de bättre på senare år - med idel läsvärda artiklar. Nu skriver jag förvisso i egen sak eftersom jag under mina 20 år som släktforskare haft tonvikten på 1600-talet, men det förtar på intet sätt värdet av innehållet. Många släktforskare, nybörjare såväl som erfarna, kommer säkerligen att ha glädje och nytta av sommarens nummer!

[Ted Rosvall]

Nej, nej, Crister Lindström.
Det äkta paret på sidan 15 i nya numret av Släkthistoriskt Forum är INTE Carl-August Nyman med hustru Fredrica, utan den danske kronprinsen Frederik (VIII) och hans svenskfödda hustru, Lovisa, alias Sessan, Karl XV's dotter.

[Crister Lindström]

Rätt Ted! Bara att beklaga. Men jag hade ingen anledning att misstro den vanligtvis trovärdiga källan till bilden. Här är Carl August Nyman med sin andra hustru Marie Rieck  

[Olle Elm]

Det gläder mig att det är sådan aktivitet runt Släktforskarnas årsbok!
Ser lovande ut inför framtiden.
Vänligen,
Olle Elm
 
(Meddelandet ändrat av smol 2015-02-21 12:37)

[Nils Hård af Segerstad]

Ja, bara en tredjedel av insända bidrag får plats i årets upplaga. Det tyder på stark aktivitet!

[Olle Elm]

Årsbokens nya riktlinjer innebär att innehållet ska vara till nytta för släktforskarna. skriver Eva Johansson i dagens blogg.
Det får mig att undra på vilket sätt riktlinjerna är nya, och om det möjligen finns någon motsättning i förhållande till de gamla riktlinjerna?  
 
Vänligen,
Olle