Äldre inlägg (arkiv) till 29 november, 2010

[Jojje Lintrup]

Med anledning av SVAR:s nedläggning av mikrofilmsuthyrningen den 1 juni i år, så blir det betydligt svårare att bedriva studiecirklar där deltagarna släktforskar parallellt med att de lär sig. Man får helt enkelt bedriva teoretiska studiecirklar och lära ut grunderna i släktforskningen med hjälp av egna mikrokort. Alternativet att bygga upp datasalar med abonnemang till SVAR/Genline/ArkivDigital skulle kosta en förmögenhet, så det verkar i förstone vara helt uteslutet.
 
Emellertid erbjuder SVAR en service som kan vara ett gott alternativ och som med lite finurlighet kan vara lösningen på problemet. SVAR tillhandahåller speciella kursabonnemang för 150:- under tio veckor, förutsatt att de beställs genom cirkelledaren. För vår del innebär det att vi genom att installera en sladdlös router i vår forskarsal kan erbjuda de i studiecirkeln som har tillgång till bärbar dator, att få tillgång till det inskannade materialet via SVAR, och att de som inte har egna datorer kanske kan använda inlånade dito. Vår förening har dessutom tre datorer inkopplade i forskarsalen sedan förut.
 
Jag har tillskrivit Genline för att se om de inte kan matcha SVAR:s erbjudande, för att på så vis faktiskt värva nya släktforskare till sig. Vi får se vad de svarar...
 
Jag skulle också vilja veta om det finns alternativa lösningar på problemet.

[Tomas GH Johansson]

Jojje, jag tycker att du skall kolla med Arkiv Digital.
 
Vänligen
Tomas GH

[Jojje Lintrup]

Självklart ska jag göra det. Problemet är dock att AD fortfarande saknar täckning för norra Svealand vilket är det mest efterfrågade häromkring. I föreningen har vi redan alla tre leverantörerna i våra datorer.
För studiecirklar i södra Sverige kan det däremot vara av stort intresse att AD kan matcha SVAR med ett liknande erbjudande för kurser.

[Chris Bingefors]

Jag gav en kurs i släktforskning på mitt jobb och fick då en korttidslicens för flera användare från Genline till förmånligt pris.

[Karl-Ingvar Ångström]

HEJ!
- Utbildning om släktforskning är viktig och bör stödjas på allt sätt. En svårighet är det som Jojje tar upp, nämligen åtkomst till SVARs och andras släktforskarsidor. Jag började prata om detta med SVAR-chefen Anders Nordström vid släktforskardagarna. Jag kommer att ta upp frågan igen vid Samarbetsrådets nästa möte i början av november i Östersund. Samarbetsrådet är ett forum för Riksarkivet och landsarkiven samt forskarna. Jag företräder där släktforskarna och tar gärna emot förslag på frågor att ta upp.
 
Hälsn /K-I, SSf-styrelsen

[Jojje Lintrup]

Jag vill understryka att det på grund av SVAR:s nedläggning av mikrokortsutlåningen inte längre är möjligt för kurser att låna in mikrokort (m.u.a. kyrkböcker yngre än cirka 1905). Man rear i stället ut hela mikrokortsbeståndet för 5:- per kort.
 
Det oegentliga är att man alltså stryper tillgången till det filmade kyrkborksbeståndet innan man har hunnit få en landsomfattande täckning av de skannade motsvarigheterna. Det betyder att en stor del av materialet är helt otillgängligt - utom hos Genline.
 
En högst märklig policy...

[Gunnar Jonsson]

Vi har i Säffle kompletterat vår kurskatalog med Forskningen sker med hjälp av datorer. Vid anmälan informeras sedan om att viss datorvana krävs för att delta i studiecirkeln. Mitt studieförbund har en datasal med 7 datorer + lärardator i nätverk. Genline har en kurslicens med upp till 15 anslutningar under ett antal veckor. Kommer inte riktigt ihåg priset men nånstans runt 700 kr. Detta gäller då Studieförbundet Vuxenskolan som har ett centralt avtal med Genline.
 
Visst, det är ingen idéal lösning, men vad gör man. Oftast är bara 1-2 deltagare från egna kommunen där mikrokorten finns på biblioteket. Så biblioteket är inte längre kurslokal utom kanske första träffen när man visar vad som finns där. Alla bibliotek i Värmland har för övrigt Genlineabonnemang. I Säffle kostar det 10 kr/timme att sitta vid Genlinedatorn.
 
Funderade faktiskt på faktumet att fjärrlån av mikrofilm upphörde i och med SVARs uthyrning av mikrokort. Därefter fick man bara låna filmer som inte fanns på fiche. Kanske något att försöka med igen. Tyvärr så slängde Säffle bibliotek alla gamla mikrofilmkataloger, då de inte ansågs behövas längre.

[Gunilla Didriksson]

En del av utvecklingen i släktforskningsvärlden är digitaliseringen av mikrofilm och mikrokort. För att kunna göra det tillgängligt för våra kurs- och cirkeldeltagare behövs olika slags uppkopplingar med de aktörer som finns på marknaden. Tycker då att SVAR har en bra lösning, då de tillhandahåller speciella kursabonnemang för 150:- under tio veckor, förutsatt att de beställs genom cirkelledaren. Sveriges Släktforskarförbund bör därför medverka till bra avtal, för att kurser/cirklar skall få tillgång till det utbud som finns.
Många föreningar driver sin kursverksamhet i samarbete med något studieförbund och andra i egen regi, allt beroende på tillgång av lokaler och datorer.
Vår förening driver kurser i egen regi. Vi tar bara sex personer per kurs/cirkel, vid sex olika tillfällen var annan vecka á 4 lektionstimmar, allt via datorer. Detta förutsätter i viss mån, att deltagarna gör en del av sin forskning hemma, i kurslokalen eller på biblioteket.  
Genom att man begränsar antalet deltagare och kurstillfällen, finns också möjligheten att ta korttids-abonnemang. Samtidigt har man från föreningen sida, helårsabonnemang från olika aktörer. Detta gör att man som en bieffekt, har möjlighet att ge god service till alla våra medlemmar året runt.

[Lena Mårtenson Tingstam]

Apropå kurser och kursabonnemang. Jag håller släktforskarkurser vår och höst i församlingen där jag jobbar. Vi har tyvärr inget centralt avtal med Genline så vi betalar 1300:- för den första kurslicensen under ett kalenderår med upp till 15 datorer anslutna och 800:- för de följande kurslicenserna under samma år.  
Dessutom är nytt från Genline att deltagarna kan få teckna elevabonnemang under 12 veckor för 200:- som då vi administrerar beställning och betalning av, det var oerhört populärt nu på vårkursen och praktiskt taget alla hoppade på erbjudandet.
 
Uppenbarligen har era kontakter med Genline givit utdelning. =)

[Gunilla Didriksson]

Det har från ett flertal personer och föreningar kommit förfrågan om certifierade kursledare och hur man kan bli det.
Även USA efterfrågar certifierade forskare, vad tycker ni att man kan göra.  
Finns det några ideér om hur man kan gå vidare?
Tar gärna emot förslag.
Gunilla Didriksson

[Carl Szabad]

I Angeläget 4/98 sid 8-11 finns en del skrivet om certifiering. Diskussionen utmynnade sedermera i att certifiering av forskare inte är önskvärd, av flera skäl: 1) Det delar in forskarna i en vi/dom-situation, 2) De som skulle vara kompetenta nog att utfärda sådana certifikat har förmodligen för många andra järn i elden, 3) Hur tar man ifrån en certifierad forskare ett vunnet certifikat om han/hon visar sig ha fuskat eller på andra sätt inte längre håller måttet.
 
Det kan för övrigt finnas mycket annat matnyttigt i gamla nummer av Angeläget som fortfarande är högaktuellt, läs gärna sid 14-16 i samma nummer om upphovsrätt.
 
Andra diskussioner i Rötter som berör certifiering av forskare finns här och här. I Kvalitetsutredningen finns också certifiering av forskare berörd på sid 57-58.

[Gunilla Didriksson]

Tack för detta.  
Det var en bra upplysning för mig. Man behöver inte uppfinna hjulet två gånger. Har också en fundering varför denna diskussion inte drivits vidare.  
Det vore bra för mig, om Carl eller någon annan som varit med länge, kanske har möjlighet att tala om vad som framkommit i andra diskussioner och hur man kan lyfta upp frågan igen, då mycket har hänt under de 3-4 senaste åren.
 
När det gäller vad tidigare forskare kommit fram till kan jag bara kommentera.
I vårt samhälle finns det många utbildningar, på många olika platser och på många olika nivåer, som fungerar helt tillföredställande.  
1.Att det skulle tex. finnas en vi/dom situation är, som jag tycker, ingen svår situation. Den finns i alla samhällen och i alla strukturer och dessutom finns möjligheten för vem som helst att skaffa sig en certifiering.
2. När det gäller frågan om vem som skulle utfärda certifikat så tycker jag att det borde finnas speciella lärare eller utbildare, som skulle kunna utfärda certifieringen. Inom alla olika ämnen finns det speciella ämneslärare och det skulle även Förbundet kunna ha, precis som vilket förbund som helst.
När det gäller ännu högre studier, så ha idag Universiteten enskilda kurser på 5-10 poäng. Problemet för många kan då vara, att de inte kommer in på denna utbildning p.g.a. universitet och högskolors allmänna krav.
3. Om man räknar med att ta ifrån någon en certifering, så kan man jämföra med vilken anna utbildning som helst.
Hur ofta tas det bort en certifiering från tex. en sjuksköterska eller från en ingenjör? Problemet är i mitt tycke därför inte relevant.

[Elisabeth Thorsell]

Det var väl jag som i någon mån drev frågan om certifiering under 1990-talet, då jag genom mina kontakter i USA uppfattade att det var ganska många som erbjöd sig att forska på uppdrag åt olika amerikaner. Jag fick även se några brev som sådana personer skrivit till USA. Dessa brev brast i kunskaperna i att skriva engelska och gav inte några som helst uppgifter om vederbörandes kvalifikationer, däremot var man ofta mycket tydlig om vad det skulle kunna kosta, t.ex. per ana eller per timme.
 
Min idé då var nog mest att det borde bildas ett fristående organ, som liksom den amerikanska Board of Certification of Genealogists (http://www.bcgcertification.org/) [BCG] skulle genomföra tester på sökande personer och sedan utfärda certifikat för olika kategorier: t.ex. uppdragforskare, cirkelledare, föreläsare. Dessa skulle då gälla i fem år, varefter ett nytt test skulle genomgås för att förnya detta.
 
Somliga tyckte idén var bra, andra vände sig mot att, som de såg det, forskarna skulle delas i A- och B-lag, och det skulle störa gemenskapen. Sen är ju också Sverige ett mycket mindre land, och en sådan organisation skulle bli ganska tungrodd, så det skulle behövas en enklare organisation här. Motsvarande certifieringsorganisationer finns i England, Skottland, Irland, Australien och möjligen något mer land i Europa.
 
I USA finns också Association of Professional Genealogists (http://www.apgen.org/ ) [APG], där vem som helst med ett seriöst intresse för genealogi kan bli medlem. När man blir medlem får man förbinda sig att följa APGs Code of Ethics. Om man tar uppdrag och kunden inte blir nöjd, kan denne vända sig till APG:s styrelse och få ärendet utrett, och har forskaren brutit mot Code of Ethics får man en möjlighet att rätta till felet, eller också bli utesluten.
 
BCG har mycket utbildningsmaterial för de som söker certifiering, APG har också en del sådant, men främst tidskriften APG Quarterly och en mycket läst diskussionslista, där man kan fråga om allt möjligt och även hitta bra länkar m.m, fast främst för USA. Många av de främsta forskarna, som t.ex. Elizabeth Shown Mills och Michael Neil läser listan och svarar, om de känner för det.
 
Kanske kunde en förening lik APG vara något för Sverige?

[Mats Ahlgren]

En stilla undran, certifierade kursledare i vad?  Certifierade forskare i vad?
Jag förmodar att det är släktforskning, och jag ser det som mycket intressant om vi kan hitta en gemensam bild på vad släktforskning är.
 
Jag tro på code of etics inom släktforskning, precis som det finns inom många andra yrkesgrupper, så att vissa minimikrav uppfylls vid uppdragsforskning eller publicering av verk.  Men tanken på att det ska finnas ett organ som certifierar forskare (när är man forskare förresten) eller kursledare, när det inte finns fastställda kurser, det tror jag inte på, det blir alltför svårt att tala om vad som gäller. Att tro att Släktforskarförbundet ska åta sig att döma om den ena personen är mer lämpad än den andra låter riktigt långsökt.

[Jojje Lintrup]

Det är en milsvid skillnad på att vara en duktig släktforskare och en duktig kursledare. Jag var emot certifiering redan då det begav sig, och jag har inte funnit skäl att ändra min åsikt. Däremot vill jag uppmärksamma alla på att man i studieförbunden har cirkelledarkurser, så att duktiga släktforskare ska kunna bli duktiga cirkelledare. Satsa på det i stället!

[Gunilla Didriksson]

Det har varit en tanke även hos mig, att man skulle kunna ha kruser för krusledare, dels för att höja kvalitén och dels för att träffa likasinnade för givande diskssioner för att därigenom höja kvalitén. Man behöver inte heller tycka att det skall heta certifering, att annat uttryck går lika bra.
Naturligtvis behöver man en kursplan för detta ändamål, men det är inte speciellt svårt att skaffa fram. Det finns många duktiga mäniskor inom släktforskarrörelsen, som skulle kunna hjälpa till.
Jag förstår inte idén med att Studieförbunden skulle kunna utfärda något slags intyg.  
Varför skulle de vara lämpliga?  
Det finns för många Studieförbund för att detta skulle fungera eller skulle alla studieförbund ha egna kurser och certifieringar. Tror inte något av dem är villiga att använda den andres kursplaner mm.
Tycker också att Elisabet Thorsells ide verkar bra. Kanske man kan utveckla det.
Tycker också att det vore bra med en gemensam bild på vad släktforskning är. När nu universiteten erbjudet korta kurser, borde väl släktforskarrörelsen med alla dess medlemmar kunna samla sig och göra något konstruktivt för att höja kvalitén både på enskilda forskare och på kursledare.

[Jojje Lintrup]

Jag tycker att släktforskarförbundet borde gå med som medlemsorganisation i t.ex. Studieförbundet Vuxenskolan, så att man tillsammans med dem (eller något annat lämpligt studieförbund) utvecklar cirkelledarkurser för släktforskare. Jag har själv arbetat fram en studieplan för släktforskarkurserna jag hållit, och håller på att färdigställa en bok som ska vara en hjälp för cirkelledarna.
Det är verkligen på tiden att cirkelledarna uppmärksammas och att man gör en insats för att utarbeta en standard för en släktforskningscirkel. Det är det vi har ett förbund till.

[Carl Szabad]

Jag tillhörde de som var entusiastiska när Elisabeth hösten (1997? 1998?) kom tillbaka från USA med en bunt papper som hur certifiering fungerade där. Vi resonerade länge och vände och vred på varje aspekt för att försöka dra igång samma sak i Sverige, men intresset svalnade allt mer. Konsekvenserna av att dra igång ett sådant projekt skulle bli alltför negativa.
 
Hur hanterar man exempelvis frågan när kända släktforskare, exempelvis en f d styrelseledamot i släktforskarförbundet, tillika ordförande i en medlemsförening, skickar in en släktutredning som omedelbart skulle få IG? Både Elisabeth och jag har sett ett antal skrämmande exempel. Elisabeth skrev dessutom en artikel i ShF  nr 1/2000 sid 19-21 om en släktutredning som klart fick IG och som utförts och sålts av Demografiska databasen i Jörn, som lyder under Umeå universitet. Läs den artikeln!
 
Och vad skulle konsekvensen bli om en certifiering kom igång? Skulle de personer som idag marknadsför sig som professionella släktforskare i USA sluta upp med det bara för att de inte lyckas kvalificera sig till att få en certifiering? Tror knappast det.
 
Arbetet med att granska en släktutredning skulle bli tämligen omfattande, om själva hantverket är så bra att den inte omedelbart skulle diskvalificeras av det skälet. Forskningen skulle i princip behöva göras om för att kolla att uppgifterna är korrekta. Och hur många fel skulle den få innehålla för att ändå bli godkänd? Jag har sett en prydlig släktutredning från en (känd) släktforskare med korrekta källhänvisningar, där personen helt enkelt inte kunnat läsa vissa datum, utan skrivit in fel.
 
Förbundet gav tidigare ut en skrift Släktcirkeln som gick ut gratis till alla cirkelledare som vi kände till. Tanken var att knyta dem närmare till förbundet. Den kom ut åren 1990(?)-2004 men är numera nedlagd. På slutet gick den ut i ca 500 ex.

[Sten Magnusson]

Dristar mig till att återuppta denna diskussion.
 
Varför lade man ned Släktcirkeln?
 
 
 
Mvh/Sten Magnusson

[Gunilla Didriksson]

Denna fråga är intressant, men det karstår ett problem, någon skall göra ett informationsblad eller tidning. Vi försöker att ha kommunikation med de som gått på Förbundets kurs för studieledare(nästan 100 personer), men naturligtvis finns det flera som skulle behöva information.  
Förbundet känner inte till vilka kursledare som finns ute i landet och inte heller hur man kan nå dem.
 
Vi gör också ett försök att informera kursledare på Släktforskardagarna, genom kurs- eller cirkelledarkonferenserna.
Man kan också konstatera, att många kursledare är knutna till något studieförbund, men inte har kopplingen till den lokala släktforskarföreningen.  
 
När vi har haft våra studieledarkurser har också inbjudan gått till studieförbunden, men vi vet inte hur många studieförbund som låtit inbjudan gå vidare till kursledarna.  
Om du läser senaste nummret av Angeläget, som man hittar under Förbundsnytt, så kan du se hur vi har förslag på en utveckling.
 
Tar gärna emot tips om hur man kan nå alla dessa kursledare som finns ute i landet.

[Sten Magnusson]

Lade man ner Släktcirkeln för att som det bl.a. står i Gunillas inlägg här ovan Förbundet känner inte till vilka kursledare som finns ute i landet och inte heller hur man kan nå dem?
 
Detta är vad jag kan förstå svaret på min fråga här ovan.
 
Om inte vore jag tacksam för svar på varför man gjorde det.
 
 
 
Mvh/Sten Magnusson

[Mats Ahlgren]

Står inte svaret tidigare någon skall göra ett informationsblad eller en tidning? Så läser jag svaret ialla fall

[Elisabeth Thorsell]

Släktcirkelns förste redaktör var förre förbundsordföranden Erik Thorell, som gjorde 2 nr/år t.o.m 1999. Sedan var dåvarande förbundssekreteraren Johan Alexander Lindman redaktör 2000-2001, varefter Gunvor Hjärtström tog över tills bladet lades ner.
 
En del gamla nummer finns att ladda ner här: http://www.genealogi.se/forbund/cirkel.htm
 
Erik Thorell var mycket engagerad i att hålla kontakt och utbilda cirkelledarna, och det kanske bland alla cirkelledare nu för tiden finns någon person som vill ta sig an detta angelägna ärende. Kontakta i så fall Gunilla Didriksson ovan.

[Sten Magnusson]

Mats!
Jag undrade varför man lade ner en redan existerande tidning, nämligen Släktcirkeln. Jag ser inte att svaret på den frågan finns här.
 
På den sida Carl länkar till i sitt senaste inlägg står det bl.a. att Förbundet har tidigare gett ut skriften ”Släktcirkeln”, direkt riktad till cirkelledare i släktforskning. Den är nedlagt och det finns för närvarande inga planer på att starta den igen. Gamla nummer av ”Släktcirkeln” finns att ladda ner nedan som pdf-dokument.
 
Mvh/Sten Magnusson

[Mats Ahlgren]

Tidningen las tydlige ner när dåvarande redaktören slutade (se senaste utgivna numret)  och nu svarar Gunilla någon skall göra ett informationsblad eller en tidning.  Ett mycket bra läge att anmäla sig som frivillig redaktör, nappar du?

[Sten Magnusson]

Ovanstående tycker jag inte är något svar på frågan varför man lade ned tidningen.
 
Menar du Mats att den lades ner enbart för att redaktören slutade och det inte fanns någon som ville efterträda henne?
 
Kunde man då inte skickat ut en förfrågan om någon ville ta över? Det är väl det normala i liknande fall, men vad jag förstår fanns det visst inget intresse att driva den vidare även efter förre redaktörens avgång.
 
Korrigerat med anledning av Mats påpekande nedan.
 
 
 
Mvh/Sten Magnusson
 
(Meddelandet ändrat av viking 2010-11-27 01:20)

[Mats Ahlgren]

Sten  
 
Jag kan inte historien tillräckligt, men du tycks inte ha läst de senaste numren av tidningen eftersom där klart framgår att redaktören var en kvinna, en hon.  
Vad som försigick 2004, vilka propåer som gick ut etc får andra svara på, men Gunilla skriver ju vad som gäller idag, så ställ upp som frivillig redaktör!
 
Insinuationen om brist på ansvar 2004 får stå helt för din räkning.
 
Mats

[Sten Magnusson]

Nu efterlyste/efterlyser jag faktiskt ett svar på vad som orsakade nedläggningen 2004 av denna som jag tycker utomordentliga tidskrift som ju bl.a. tog upp kvalitetsfrågor i släktforskningen som t.ex. källhänvisningar, källkritik m.m. och som Elisabeth skrev en väldigt bra artikel om i det sista numret 2004.
 
En annan tidskrift som ju också är nerlagd är ju Svenska Antavlor.
 
I Släktcirkeln 18 år 2000 finns bl.a. en artikel Svenska Antavlor - en guldgruva bara för att nämna några exempel på vad som fanns.
 
Mats skriver bl.a. att
Vad som försigick 2004, vilka propåer som gick ut etc får andra svara på, men Gunilla skriver ju vad som gäller idag, så ställ upp som frivillig redaktör!  
 
Insinuationen om brist på ansvar 2004 får stå helt för din räkning.  
 
Ovanstående påstående får Mats stå för.
 
 
 
Mvh/Sten Magnusson
 
PS!Jo, visst har jag läst alla Släktcirkeln t.o.m. ordentligt.DS!

[Gunilla Didriksson]

Av vilken orsak Släktcirkeln lades ned vet jag inte.  
Kanske någon i som var ledamot i Förbundsstyrelsen 2004 kan svara på det eller att du frågar dåvarande förbundsordförande Ted Rosvall. Han är nog den som kan ge dig ett korrekt svar.
Gunilla D.

[Carl Szabad]

Sten! Som påpekats här ovanför lades Släktcirkeln ner för att dåvarande förbundssekreteraren slutade och för att styrelsen sen inte var intresserad av att hålla tidningen igång med en ny kraft som då måste läras upp. Gunvor var själv cirkelledare och hade ett stort kontaktnät, så hon passade bra i rollen som redaktör.