Hej Magnus!
Vad roligt att du delar med dig av denna dom! Jag forskar själv kring skånska klockare i allmänhet och har grävt i fallet med Agnes, och lyckades då få tag på häradsrättens dom, utan att nå fram till hovrättsdomen – men här har vi den ju! Fick du information från Riksarkivet om den exakta volymbeteckningen för denna dombok? Jag tyder domen såhär, med moderniserad svenska:
”Anno 1713 den 17 juni förehades och resolverades följande kriminal ifrån Skåne.
Hr vice presidenten välborne Nils Lilliecreutz.
Herrar assessorer HS. OS. OL. HS. NS. JC. NS.
Tingsrättens i Skytts härad rannsakning och dom angående korpralskan Agnes Fabricia
som begått dråp uppå gossen Johan Håkansson 16 år gammal, skolandes efter hennes egen bekännelse således vara tillgånget; att sedan hon emot aftonen gått uti en hage eller trädgård som ligger intill korpralens hus, varest som hon tyckte, skall en kullot gosse kommit för henne och spelat på viol samt velat tvinga henne att dansa, men som hon skall jämväl förra året varit framme för samma gosse, visade hon nu honom ifrån sig, tagandes sitt kläde som hon hade i handen, varmed hon slog efter honom, jämväl och med en käpp eller trä som hon kastat, gjorde av med honom, och då hon hörde att han skrek mycket illa, har hon skyndat sig ur hagen och ropat på tvenne ryttare som skulle hjälpa upp gossen, berättandes hon och sig gärna dött för gossen efter hon mycket älskat honom, men därför slagit efter honom att han ville truga henne att dansa.
Nämndemannen Per Båth och de flera som besiktigat den döda gossens kropp, betygat, att på honom ingen vidare åkomma funnits än en röd plätt rätt vid tinningen och högra örat, havandes ryttarna som uppå Agnes’ ropande kommit att hjälpa upp gossen, sett honom hava en halsduk om halsen knuten under hakan, vilken korpralen skall bortlöst, därtill han för tingsrätten nekat; hustru Sissa Andersdotter och Mätta Sjuvensdotter hava edligen betygat, den förra att hon några timmar förrän gossen blev dödad, sett korpralen hålla sin hustru i håret, jämväl den senarer att korpralskan sagt för henne det hon stått utanför stugdörren och hört korpralen sagt det han skulle slå en arm eller ben av henne, varföre hon bett denne gossen gå i hagen att plocka kål, dit hon strax gått efter och vridit ett kläde om halsen på honom samt således strypt, då hon och sagt för Mätta det hon ärnat dränka sig, men fruktade om hon då skulle finna nåd hos gud, sägandes sig hellre vilja undergå allt straff än bygga dagligt helvete, bedjandes gud bevara var ärlig hustru och piga för en sådan man, och skulle hon intet kunna beskriva allt det han gjort henne om hon hade papper som stuggolvet voro stort till, därtill med har korpralens piga Ingeborg Bengtsdotter på sin ed utsagt, att Agnes på tillfrågan sagt sig gjort denna gärning efter hon var ledsen att leva, samt att hon några dagar tillförne varit illa till pass i huvudet och dessutom gråtit och jämrat sig, jämväl när korpralen en gång var borta, har det kommit åt henne att hon sånär gjort av med ett barn, så att korpralen måst giva goda ord, innan han kunnat blidka henne och till rätta föra, sägandes och det något klammeri då och då korpralen och dess hustru emellan varit, men att Fabricia icke alltid voro rätt sund kunde hon med säkerhet betyga;
den döde gossens bröder, hava förmält att Agnes alltid gjort gossen mycket gott, kunnandes intet tro det hon varit vid sina sinnen, då hon denna gärning begått, havandes och ryttarna Per Nilsson och Gustaf Bruse edligen bevittnat att Agnes ofta varit svårmodig och därtill huvudsvag;
hustru Elsa Månsdotter också berättat att då hon förleden höst en gång kommit till korpralen och, som hon ej fann Agnes hemma, gått uti den hagen som denna gärning gjordes, finnandes henne där för sig, dansande och sjungande, då hon sagt till Elsa, här är en kullot pojk som spelar hjärtligt väl, och är sådant gästabud som I hustru Elsa intet må vara med uti, varav Elsa blivit rädd, och gått strax in, samt det för korpralen berättat, men då de kommit ut igen bägge två, var hon där intet, utan fanns under en hyll liggandes i en annan hage alldeles avmattad.
Tingsrätten har i så beskaffat mål dömt hustru Agnes Fabricia i följe av det 15 kapitlet dråpmålsbalken med vådabalken uti vådabot erlägga 9 mark silvermynt, dock sådant Kongl. rätten nödigt att av en extraordinarie domare en vidare rannsakning anställas måtte om Agnes Fabricias tillförne förda leverne och tillstånd med mera som till upplysning i saken tjäna kunde, vilken rannsakning inkommit och som därutav befanns en stor olikhet vid vittnens utsagor och besynnerligen prästernas gjorda berättelse om hennes tillstånd, så blev däröver vidare rannsakat som akten utvisar.
Resolution:
Kongl. rätten har detta mål hos sig i noga övervägande komma låtit, finnandes väl av första rannsakningen hurusom ryttarna Per Nilsson och Gustaf Bruse tillika med hustru Elsa Månsdotter edligen bevittnat det korpralskan Agnes Fabricia ofta varit svårmodig och dem förekommit som voro hon huvudsvag, havandes jämväl pigan Ingeborg Bengtsdotter betygat det bemälte Agnes Fabricia tillförne av sådant förvirrat sinne sökt göra olycka på ett barn, i anseende vartill samt de flera andragna omständigheter, Tingsrätten konsidererat denna Agnes Fabricia som avvita och således dömt henne att efter 15 kapitlet dråpsmålsbalken med vådabalken plikta nio mark vådabot; men som både av den första och i synnerhet de tvenne senare anbefallda rannsakningar däremot befinnes
1) det avlidne kyrkoherden Aquilonius som varit hennes själasörjare vid sin salighet betygat att han om Agnes Fabricia förut förda leverne innan dråpet skett, intet annat de tvenne åren hon varit vid församlingen förnummit eller förstå kunnat, än att hon varit vid sitt sunda förnuft, och såväl i sitt hus hemma som eljest i lag och sammankomster beskedlig, så att ingen av sockenmännen kunnat hava sådan tanke om henne, havandes hon och alltid begått herrans högvärdiga nattvard och därvid betett sig förnuftig och beredd, men att hon tillförne haft oråd före med ett barn har kyrkoherden ej varit kunnig av något rykte, förrän hon för denna gärning angiven blev, efter vilken tid hon gått i guds hus och med all flit och andäktighet åhört guds ord;
2) har hustru Mätta Sjuvens med vilken Agnes mycket umgåtts och för sin bästa vän förklarat edligen intygat det hon aldrig märkt något fel på hennes förstånd; vilket åtskilliga hennes grannar edligen bestyrkt, jämväl hennes moder och hela nämnden berättat det de aldrig förstått någon sinnesirring av henne förrän denna gärning skedde, utan finnes
3) av Mätta Sjuvensdotters edliga vittnesmål, att strax när dråpet skett, har Agnes sagt för henne, det hon själv bett gossen Johan Håkansson gå i hagen, och till att undslippa sin mans hårdhet honom strypt, samt än vidare bekänt att hon velat dränka sig; men befarat det hon då ej skulle finna nåd hos gud,
4) vittnar likaledes pigan Ingeborg Bengtsdotter som tjänade hos korpralen det Agnes sagt till henne: jag blir intet länge din matmoder, ty jag tagit livet av gossen utav ledsnad till att leva, vilket styrkes av Nils Andersson utsago för vilken hon sagt sig denna gärning gjort på det hon skulle dö, kyrkoherden även och såväl som grannarna och hela nämnden bevittnat att hennes man med henna illa levat, vilken och själv tillstått det han slagit sin hustru så väl dagen förut som något förrän gärningen verkställt blev, att således utav alla omständigheter styrkes, det hon allenast av leda till att leva en så grov gärning på gossen Johan Håkansson sig företagit; alltså kan Kongl. rätten [i anseende till ovanandragna omständigheter] efter 4de kapitlet högmålsbalken samt Kongl. reskriptet av den 22 februari 1705 icke anse henne för avvita, utan pröva skäligt det skall Agne Fabricia som både efter hennes frivilliga bekännelse och eget tillstående samt edliga vittnens utsagor, vetande och viljande begått dråp uppå gossen Johan Håkansson, i förmåga av guds och världslig lag Gen[esis]: 9 v. 5 och 6. och kapitlet dråpmålsbalken med viljabalken sig till välförtjänt straff och androm till skräck och varning mista liv sitt och halshuggas.
Jönköping den 17 juni 1713.
H: Stiernklo
Carl N: Liefwen
H: G: Strömfelt
Nicolaus Silfwerskiöld
J: Kurck
P: N: Stedt.
Exekutionalet underskrevs och avgick till herr generallöjtnant Burenschöld den 19 juni 1713. / Leonhard Hägerhielm
/And. Malmberg
loc & fiscalis.”
Kullot = ”kupig, välvd, konvex; rundad” (SAOB), så den döde gossen var tydligen lite lätt överviktig?
Avvita = ”från vettet; svagsint, vansinnig, galen, fånig” (SAOB).
Genesis = Uppenbarelsebokens 9 kapitel, stycke 5 och 6, ”De fick inte döda dem men plåga dem i fem månader, och plågan som de vållar är som plågan av en skorpion när den stinger en människa. I de dagarna kommer människorna att söka döden, men de skall inte finna den. De kommer att önska sig döden, men döden skall fly ifrån dem.”
[/i]
Ämne: Christopher Lundgren (läst 5463 gånger)
Cookie policy