För åtta år sedan köpte jag en originalrapport (ett manuskript) via Vadstena antikvariat från författarens dödsbo i Motala. Det är en äldre studie om haparandatrakten på 1600-talet och heter Bebyggelse och dess samband med näringsliv och naturlandskap i nedertorneåbyar på 1640-talet, författad av Harry Wennström.
I rapporten på 200 sidor redovisas resultatet av en undersökning, främst inriktad på bebyggelse och dess samband med näringslivet och naturlandskapet i fem nedertorneåbyar; Mattila, Haparanda, Vuono, Kiärsbäck och Säivis, och syftar till att söka klargöra jordbrukets förutsättningar och produktion på 1640-talet, till att klargöra orsaker till bebyggelsens karakteristiska utformning i tornebyarna och till att förklara uppkomsten av storbyar och småbyar.
Harry Wennström har utnyttjat sig av ett flertal källor i Riks-, Kammar-, Krigs-, Härnösands lands- och Lantmäteristyrelsens arkiv, Rikets allmänna kartverk, SMHI, Sveriges geologiska undersökning, Vägförvaltningen i Norrbottens län, Norrbottens läns lantmäterikontor, Kemii Kalastus yhtiön arkiston luettelo i Uleåborg, Nedertorneå kyrkoarkiv (Alatornio) - Pirkiö, Torneå stadsarkiv, Haparanda stadsarkiv, Byhandlingar Nikkala (Kiärsbäck), Nedertorneå kommunalkontor i Haparanda, Veterinärinrättningnings biblioteket i Skara och avslutningsvis har Wennström tagit del av 111 skilda böcker som han presenterar i sin litteraturlista.
Min målsättning har väl varit att nyskriva materialet, med de ändringar som författaren för 45 år sedan gjorde i manuskriptet, samt trycka upp de bilder som finns i däri, d v s 21 svartvita fotografier av Nedertorneåkartor (de flesta de äldsta som finns i våra arkiv), 4 övriga kartbilder, 12 diagram och 29 tabeller. Men åren går och jag har inte kommit så långt med projektet, har scannat in en del av kartorna och skrivit in en del av texten. Jag visar exempel här nedan:
Inledning.
Bebyggelsen i Nedertorneå sockens byar på 1640-talet erbjuder en mängd historiskt-geografiska forskningsuppgifter.(1) Föreliggande arbete, som redovisar resultatet av en undersökning, främst inriktad på bebyggelsen och dess samband med näringslivet och naturlandskapet i fem nedertorneåbyar, Mattila, Haparanda, Vuono, Kiärsbäck och Säivis, syftar till att söka klargöra jordbrukets förutsättningar och produktion på 1640-talet, till att belysa frågan om när och hur byarna anlades, till att klargöra orsaker till bebyggelsens karakteristiska utformning i tornebyarna och till att förklara uppkomsten av storbyar och små byar.
Enequist karakteriserar tornebyn på följande sätt:
”Byarna ligga utsträckta utefter älvstranden och äro sammansatta av en lång rad gärden, vanligen av rektangulär form, som alla med ena sidan nå ned till stranden. På varje gärde ligger ett, sällan två eller flera hus.”(2)
Ett detaljerat fältstudium av områdets topografi, hydrografi, jordarter och förändringar i naturlandskapet från den tid, då de bebyggda och odlade områdena steg ur havet, har företagits.
Analysen av 1640-talets byar har utgått från frågeställningarna:
Vad lockade människorna till bosättning inom området?
När anlades byarna?
Vilken näring är huvudnäring i de nyanlagda byarna?
Tillgång till lättbrukad åkerjord och ängsmarker har varit avgörande för valet av bosättningsområde, då byarna anlades.
Jordbruket måste på 1640 betraktas som huvudnäring främst därför, att det sysselsätter de flesta nominati, som upptages i skilda kamerala källor - och dessa torde med största sannolikhet utgöra (syfta) majoriteten av byarnas befolkning.(3) Jordbrukets karaktär av huvudnäring understrykes av att samtliga byars lokalisation bestämmes av hänsyn till jordbruket,(4) och av att tornebyarnas jordbruk ger större avkastning under 1640-talet än närliggande älvdalars. (Jfr s 179) Främst lokalisationen av byarna gör det sannolikhet, att de anlagts som jordbruksbyar. Detta understrykes av att byarna i de äldsta kamerala längderna tecknas som jordbruksbyar med samma binäringar, som dem vi finna under 1640-talet.
Diskussionen av källvärdet hos det material, som ligger till grund för denna framställning, sker i anslutning till behandlingen av skilda problem.
1) Enequist 1935, s 143 ff.
2) Ibm, s 163.
3) Hur stor tornebyarnas totala befolkning på 1640-talet varit, kan vi inte beräkna med ledning av tillgängligt material. En jämförelse mellan de undersökta byarnas nominati i skilda kamerala källor har visat den metodiska orimligheten i att ur dessa kamerala längder beräkna folkmängden.
4) I intet fall har t ex kunnat beläggas, att fisket, den ekonomiskt betydelsefullaste binäringen, samlat bosättningen kring fiskeplatsen, som f ö ej alltid brukas av de närmast denna boende. Fiskets karaktär av binäring till jordbruket markeras av att fiskena i de kamerala akterna benämnas ”böndernas fisken” och av att förekomsten av yrkesfiskare på 1600-talet ej kan beläggas. / Jfr t ex fiskeregistren 1592, 1601, 1609, 1647 KA /. När yrkesfiskare på 1800-talet förekommer, erhåller sådana på grund av sin fattigdom burskap i den nygrundade Haparanda stad mot särskilt låg burskapspenning. / Jfr Odencrantz 1945, s 212/.
Val av byar.
Vid valet av byar, som undersökningen ska omfatta, har frågan varit: Skall hela älvdalen, Nedertorneå socken eller något mindre område göras till undersökningsobjekt? Under arbetets gång har en begränsning skett till byarna Mattila, Haparanda, Vuono, Kiärsbäck och Säivis. Skilda orsaker har medverkat till denna begränsning.
Det har synts önskvärt,
att begränsa undersökningsområdet så, att det varit möjligt att göra en detaljanalys av källmaterialet och naturlandskapet,
att de undersökta byarna representerat såväl älvbyar som rena kustbyar utan direkt anknytning till Torne älv,
att älvbyarna förutom, att de varit blockskiftade radbyar med Einzelhöfe - det för tornebyn karakteristiska - uppvisat avvikelser från detta bebyggelseschema,
att byarna upptagit såväl storbyar som små byar,
att byarnas uppkomst varit möjlig att datera,
att byarna legat på den svenska sidan av den nuvarande riksgränsen, då jordartskarta och nivåkurvor varit tillgängliga endast för denna del av älvdalen. Jordartskartan har varit nödvändig för bedömning av tillgången på åkerjord och nivåkartan för dateringen av byarnas anläggning, och
att de undersökta byarna upptages i 1640-talets geometriska jordeböcker.
Att välja socknen som objekt hade i hög grad underlättat analysen av det kamerala materialet, som merendels är uppställt och summerat sockenvis, men hade å andra sidan inneburit, att undersökningen fått göras mera översiktlig med mindre möjlighet till den fasta anknytning till konkreta i detalj granskade förhållanden, vilket eftersträvats, och vilket den snävare ramen för undersökningen ger. Frågan har varit: Skall undersökningen göras översiktlig inom ett större område med detaljanalyser på vissa punkter, eller skall den taga sikte på ett snävare område för att beträffande vissa företeelser vidgas för jämförelser med angränsade byars och socknars förhållanden för att klargöra om dessa i de undersökta byarna är speciella eller representativa för förhållanden i ett större område.
Den använda metoden har lett till en helt ny uppfattning om tornebyarnas uppkomst, om orsaker till byns form och om orsaken till uppkomsten av storbyar samt till en reviderad uppfattning om jordbrukets uppfattning och karaktär. Den brukade undersökningsmetoden med begränsning av undersökningsområdet har bidragit till att synen på tornebyn såväl ur formella som funktionella aspekter blivit en annan än den, som möter i tidigare uppfattningar.
Undersökningsområde.
Undersökningsområdet, som omfattar byarna Mattila, Haparanda, Vuono, Kiärsbäck(1) och Säivis i Nedertorneå socken, är Sveriges nordligaste kustområde och sträcker sig från Virtakari eller Sundholmen söder om Haparanda lat 65O 50' long 24O 9', från Riksröse 59 på gränsen mot Finland, c a 9 km fågelvägen norrut längs Torneälven till Mattila bys gräns mot Nedre Voiakala by och mot väster c a 23 km t o m Säivis by.
(Fig. 1. Karta över undersökningsområdet.)
I älvdalen ligger byarna med habitationerna i rad längs älvstranden. Gränserna mellan byarna är i det nuvarande kulturlandskapet i älvdalen svåra att uppfatta som naturgeografiska gränser. Den ena byn övergår i den andra på ett sätt, som gör, att man lätt kommer att uppfatta byarna som enbart kamerala enheter. I själva verket är de undersökta tornebyarna naturgeografiskt betingade enheter, då de anlägges. I de undersökta älvdalsbyarna odlas företrädesvis sediment och i någon utsträckning morän.
Kustbyarna är strandbyar med karaktär av röjningar i ett vidsträckt skogsområde med skog ända ned till kusten. De ligger alla i anslutning till mynningen av smärre vattendrag, ofta även vid stranden till en ava.(2) Företrädesvis odlas i kustbyarna morän och i någon utsträckning sediment.
Topografiskt får landskapet sin karaktär av moränsträckningar NNV - SSO och mellan dem långsträckta myrar. Dessa ger tillsammans med vattendragen, som rinner mellan och parallellt med moränryggarna, ett randigt utseende. I västra delen av området vid Säivis by övergår moränen i mera splittrade former och myrarna utbreder sig oregelbundnare än i öster kring moränkullar och oregelbundna moränsträckningar. Randmoräner saknas.
Hela området har legat under havets yta i postglacial tid. Moränen, som är den vanligast förekommande jordarten är merendels svallad. I större delen av området har endast ytlagret påverkats av bränningarna, men i utsatta strandlägen kan man se, hur moränen omlagrats, och hur finare beståndsdelar har spolats bort. Klapper och grus är vanliga företeelser i tidigare strandhak. I sänkorna har ofta sand och finare jordarter spolats ned, och mot höjderna kan man iakttaga en tilltagande blockighet i moränen.
De sedimentära jordarterna är främst älv- och bäcksediment, såsom sand, grovmo, finmo och lättlera. De finaste sedimenten förekommer främst i byarna Mattila, Haparanda och Vuono, där de avsatts i en havsfjärd, ur vilken området höjt sig. Betydande områden finmo och lättlera förekommer i byarna Kiärsbäck och Säivis. Grovmo och sand utbreder sig i stora fält kring Keresjokkis och Avajokkis mynningar, norr om Säivis samt på ett flertal lokaler vid kusten.
De mest betydande isälvslagringarna finns i Palovaara sydost om Vuono.
Höjdsträckningarna når endast undantagsvis över 50 m ö h, och de högsta delarna höjer sig endast ca 20-30 m över den omgivande terrängen. Landets ringa lutningsgrad och moränens topografi medför dålig avrinning i området. De långa smala myrarna är i huvudsak topografiskt betingade. Starrmossen är den dominerande typen.(3)
Berg i dagen förekommer i hela området, ofta som kärnor i moränsträckningar, stundom i myrkanterna, vattenslipade strandklippor.(4) Berggrunden består av urberg.
Av betydelse för rekonstruktion av naturlandskapet så som det framträder i äldre kartmaterial har varit, att de finkorniga sedimenten varit rika på sulfider.(5) I Mattila, Haparanda och Vuono har förekomsten av ”myrröta”, d v s för odling mindre lämplig jord, som bildats, då sulfiderna oxiderat vid torrläggning, bidragit till att klargöra utbredningen av tidigare sumpmarker.
1) Kiärsbäck omfattar på 1640-talet bosättningarna: centrala Nikkala, Ava och Pelli.
2) Enligt Ordbok öfver Svenska Allmogespråket, Rietz J. E., Lund 1867, är ava grund vik, större eller mindre vattensamling, sank äng under vatten.
3) SOU 1947:33 s 20.
4) Vid östra randen av Lammijänkkä har hamnfogden J. A. Udde, Haparandahamn, visat på en sälfälla, som stammar från den tid, då en havsvik trängde upp i den nuv. myren. Fällan består av en stenmur vid stranden av en kobbe. Sälarna har drivits ned från klipporna och fångats inom muren. Typen förekommer i skärgården.
5) SOU 1947:33 s 20.
Klimat.
Våra dagars klimat kan inte direkt tillämpas på gången tid. Ångström sammanfattar en diskussion av det svenska klimatets förändring med att konstatera, att klimatet i historisk tid varit underkastat tillfälliga växlingar, ”men i stort sett har det bibehållit sin karaktär oförändrad.” (1)
Regionalklimatet i nordvästra Europa torde i fråga om temperaturen ha varit strängare under förra hälften av 1600-talet än i våra dagar.(2)
Att lokalklimatet i de undersökta tornebyarna förbättrats med fortskridande torrläggning, som kan konstateras både på kartor från skilda tider, genom direkta iakttagelser i terrängen och av uppgifter i bevarad skriftlig källa, som behandlar frågan om dränering, torde vara ostridigt. Risken för höstfroster borde bl a ha minskat. I vilken utsträckning är inte möjligt att ange.
Vi har grundad anledning att förutsätta, att temperaturklimatet på 1600-talet, såväl regional- som lokalklimatet, var strängare än det nutida temperatur klimatet. Sannolikt torde vi t ex kunna räkna med kortare vegetationsperiod, men om vi kan räkna med ett i stort likartat klimat, torde uppgifter om det nutida klimatet icke sakna betydelse, då man vill klargöra betingelser för åkerbruk och boskapsskötsel under 1600-talet.
(Fig. 2. Medeltemperatur och medelnederbörd i Haparanda (1901-1930).)
Vegetationsperioden har ansetts sammanfalla med +3O och temperatur däröver, vilket för Norrbottens kustland innebär en vegetationsperiod på omkring 145 dygn. Detta är i jämförelse med Skånes ca 245 dygn en kort period. Emellertid torde detta kompenseras med det större antalet soltimmar per dygn under vegetationsperioden.(3)
Det större antalet soltimmar per dygn medför, att en fritt växande planta i Tornedalen får ungefär samma mängd solljus som en planta i södra Sverige.
1) Ångström 1946 s 93. Jfr Utterström 1955, s 45.
2) Enequist 1957 s 647, Utterström 1955, s 23.
3) Sålunda har anförts, att antalet solskenstimmar i Luleområdet, på ungefär samma bred som Haparanda under juni månad har 340 solskenstimmar medan Malmö under samma tid har 250. SOU 1947:33 s 20.
Hydrografi.
Huvudvattendrag i undersökningsområdet är Torneälven. Från myrmarkerna väster om älven rinner genom älvbyarna ett betydande antal bäckar av vilka Jatkånoja, Hakaoja och Kråklundsbäcken är de största. Parallellt med älven rinner flera mindre vattendrag. De mest betydande kring vilka redan 1600-talets bebyggelse samlats är Vuononoja, Keresjoki, det största, och Avajoki. Av betydelse för bebyggelsen är också två bäckar, som sammanbinder de avor, vid vilken den äldsta delen av Kiärsbäck (nuv. Nikkala) ligger, Nikkalan lempi, och vid vilken Säivis by är belägen, Kylänjärvi.
All bebyggelse vid mitten av 1600-talet, som kan spåras på samtida kartor och i de kamerala längderna ligger i anslutning till något av dessa vattendrag. Deras stränder har erbjudit sediment för åkern och vidsträckta strandängar. Torneälven har haft särskild betydelse som vattentäkt. Vattendragen har varit fiskrika och har utgjort naturliga färdleder, särskilt för vinterkörslor. De har drivit vattenhjul till kvarnar och primitiva sågar. Deras strandsluttningar har erbjudit naturlig dränering.
Vattenföringen i Torneälven är mycket ojämn.(1) Våra dagars förhållanden torde i hög grad motsvara förhållandena på 1600-talet, då älven icke reglerats.
Vi kan konstatera förändringar på älvstränderna och genom landhöjningen har en lokal erosionsbas, 0.1 m ö h, bildats 1 km från mynningen. Nederbördens storlek vet vi föga om under 1600-talet men älvens högvatten finns omtalat i berättande källor.
De uppgifter vi har att hålla oss till vid bedömningen av flodens vattenföring är SMHI: s uppgifter om vattenföringen 1915-1924 uttryckt i m3/sek i medeltal för varje månad, och uppgifter om maximum och minimum för vattenståndet under åren 1911-1947 vid Voiakala pegel strax norr om Mattila by.(2)
Medelvärdet för vattenföringen framgår av figur 3. Medelvärdet för maximivattenståndet är 390 cm och medelvärdet för minimivattenståndet är 136 cm. Det gör en medeldifferens per år i medeltal av 254 cm. Variationerna mellan skilda års vattenstånd är mycket betydande.(3)
Mellan Haparanda by och Björkön tränger älven ihop sig i en smalare fåra än vid Mattila. Detta har haft till följd, att högvattnet stigit högre i Haparanda än där älven varit bred, vilket torde ha haft betydelse för bebyggelsens utveckling, och torde utgöra förklaringen till att Haparanda anlagts senast av de undersökta byarna.
1) Fig. 3.
2) Ang. vattenföringen m3/sek Förteckning över Sveriges vattenfall. Pegelavläsningarna utdrag ur SMHI:s otryckta rapporter.
3) Under perioden 1911-1947; max. 8-9 maj 1922 = 656 cm, min. = 84 cm den 30 maj 1913 och den 31 maj 1939. Maximal differens = 572 cm.
(Fig. 3 Vattenföringen i Torne älv vid mynningen.
(Efter Förteckning över Sveriges vattenfall.))
1640-talets byar - bybeskrivning.
Mattila:
Parallellt med älven bildar en med sediment överlagrad höjdsträckning en låg bred rygg endast undantagsvis över 5 m ö h.
(Fig. 4. Nivåkarta över Mattila by. Övre delen.)
(Fig. 5. Nivåkarta över Mattila by. Nedre delen.)
Mellan denna och älven utbreder sig strandängar, tidvis översvämmade. Väster om höjdryggen bildas en sänka. I denna är lättlera den vanligaste jordarten. Väster om detta sänkningsområde vidtager flacka höjdsträckningar med svallad morän eller myrmarker.
(Fig. 4. Jordartskarta över Mattila by och angränsade områden.(Efter manuskript av E. Fromm 1946 SOU. - J-kartan ej utgiven.))
De tidigare myrmarkerna är till större delen utdikade och utnyttjade som ängsmark, men förekomsten av lättlera och s k ”myrröta” markerar myrmarkernas tidigare sträckning. 1785-1786 års avvittringskartor(1) visar kärr och myrmarkernas utbredning under denna tid. Karakteristiskt för moränen är, att den i mattilaområdet bildar flacka drumlins eller drumlinsliknande ryggar. Särskilt tydliga drumlins förekommer V. om Taavola i det s k Rantasänkelä (Strandmärla). Den mest betydande är Sänkelärantamäki (2) N. om Haakaoja. I ett antal skärningar i nybyggda vägar kan man iakttaga, att moränen är kraftigt svallad, men att svallningen är ytlig. Under ytlagret är moränen grusig eller sandig och osvallad. I sänkorna nedanför moränsträckningarna förekommer nedsvallad sand.
(Fig. 5. Mattila 1648. (Å:2 LA))
I söder markerar Kråklundsbäckens ravinartade område, tidvis översvämmat och sumpigt, gränsen till Haparanda by. Lättlera förekommer i ett betydande område kring mynningen.(3) Ända till i början av 1900-talet var området kring Kråklundsbäcken en sumpmark och vid vårfloden ett översvämningsområde, som skapade en naturgeografisk gräns mellan Haparanda by och angränsade byar, Mattila och Vuono.
Norr om Mattila by på gränsen mot N- Voiakala vid Karhakka visar riklig förekomst av lättlera,(4) att sumpmarker utgjort gränsen mellan byarna. Detta framgår även av 1785-1786 års avvittringskarta.
(Fig. 6. Norra delen av Mattila 1785/1786. (Å 24:273 LA))
Kartan visar bl a hur naturgeografiskt avgränsad byn Mattila är mot N. och
V. av kärr, myrar och svallad morän.
Teckenförklaring:
6 = kärr och myrar
7 = svallad morän (”stenbunden”)
(Fig. 7. Södra delen av Mattila 1785/1786. (Å 24:273 LA))
Kartan visar bl a hur naturgeografiskt avgränsad byn är mot V. och S. av Kärr, myrar och svallad morän.
Teckenförklaring:
6 = kärr och myrar
7 = svallad morän (”stenbunden”)
De jordarter man odlat i Mattila under 1600-talet är främst finmo, sandblandad lera, lättlera och i ringa utsträckning morän. Notarum Explicatio i geometriska jordeboken sammanfattar: ”god åker och äng, mestadels behållen för köld. Sandmylla över hela åkern.
Geometriska jordeboken(5) upptar i Mattila by 12 hemman. Elva av dessa ligger i rad längs älven. Det nordligaste är beläget på längre avstånd från älven än de övriga. Samtliga ligger i anslutning till nuvarande 5-meterskurvan ö h. (Se fig. 4. och fig. 5.) Förutom gårdstecken omgivna av hårdvalls äng och ur denna bruten åker upptar geometriska jordeboken bl a gärdesgårdar, ön Mattilansaari och en ö, som nu återfinnes som en höjdsträckning i terrängen på den landtunga, som i våra dagar förbinder Torneå med det svenska fastlandet, samt nedre delen av Hakaojas karakteristiska ”märlkrök” i anslutning till en norr om bäcken markerad drumlin.
I Mattila är enligt geometriska jordeboken sju av byns tolv hemman blockskiftade. Omedelbart norr och söder om Hakaoja förekommer klar och omfattande är enligt geometriska jordeboken sju av byns tolv hemman blockskiftade. Omedelbart norr och söder om Hakaoja förekommer klar och omfattande ägoblandning. Geometriska jordebokens hemman nr 1, 2, 3, 9, 10, 11 och 12 har inägojorden samlad i block med hägnader, som omsluter inägorna d v s avgärdar dem från utmarken eller utgör ägogräns mot intilliggande hemman. Inom dessa ägoblock spåras ingen ägoblandning.
I området kring Hakaoja är förhållandena annorlunda. Den odlade jorden grupperas inte i block, som ligger i rad längs älven utan ansluter norr om bäcken till en drumlin, som från älven sträcker sig mot NV. Gårdstecknen för gårdarna nr 3, 4, 5, 6 och 7 i geometriska jordeboken ligger liksom byns övriga habitationer i rad längs älven, men äng och åker är inte samlade i block kring dem, och större delen av den åker de brukar ligger enligt de vanliga förhållandena i de undersökta byarna långt från gårdstecknen.
Den enda direkta uppgiften i geometriska jordeboken om ägoblandning inom Hakaojaområdet är siffran ”2” på tvenne åkerstycken, varav framgår, att hemmanet nr 2, som ligger utanför den för hemmanen nr 3, 4, 5, 6 och 7 gemensamma hägnaden, har åker i området. Geometriska jordebokens uppgifter om utsäde visar, att dessa hemman har samma åkerareal. Förutsättningen för att de fem hemmanen skall ha lika åkerareal är emellertid, att deras tegar ligger i ägoblandning och icke samlade i block. För att närmare bestämma tegarnas storlek har planimetermätning av dessa företagits.(6)Planimetermätningen visade överensstämmelse mellan mätresultaten och geometriska jordebokens utsädesuppgifter. Jämförelse mellan tegarnas storlek och form styrker att förutsättningen för lika stor areal är, att hemmanens åker är ägoblandad. De tidigaste kartuppgifterna om ägoblandning inom området finns i 1682 års geometriska avritning.(7) Man torde kunna antaga, att inte så stora förändringar skett i Hakaojaområdet, då ägoförhållandena i byn är så likartade 1648 och 1682, att de enskilda åkerstyckena i stor utsträckning kan identifieras som desamma på de båda kartorna.
I 1500-talets kamerala akter, t ex i jordeboken 1543 (
saknas namnet Mattila. Namnet Nerem / Näre / betecknar Mattila by. I 1609 års jordebok 9 förekommer båda namnen ”Nären och Mattila” som beteckning på byn. I senare kamerala källor, t ex 1647 års jordebok begagnas endast namnet Mattila.
(Fig. 8. Mattila 1682. (Å 24:151 LA))
1) Å 24:273 LA. Fig. 6 och 7.
2) Rantasänkelämäki = Strandmärlbacken, troligen av den ”märlkrök”, som Haakaoja beskriver i sitt nedre lopp. Namnet brukas bland ortsbefolkningen.
3) I Haparanda stads arkiv finns en rapport från en undersökning av och ett förslag till sanering av Kråklundsbäcken. I detta heter det: ”Ehuru sålunda Kråklundsbäcken icke på något ställe berör staden och endast obetydligt av staden tillhörlig mark, utövar den dock i sanitärt hänseende ett ganska skadligt inflytande på Haparanda stad, enär bäcken saknar regelbundet avlopp, och marken närmast omkring densamma utgöres av en gungflyartad sumpmark, en grund ravin, varifrån kalla dimmor och osunda gaser under den varma årstiden ständigt måste uppstiga. En utgrävning och reglering av denna bäck skulle därför i klimatiskt och sanitärt hänseende vara mycket välgörande för Haparanda stad. För jordägarna själva skulle en utdikning av denna sumpmark hava utom nämnda fördelar även den, att kringliggande marker, som åtminstone delvis ligga tämligen lågt, skulle fullständigt kunna torrläggas, och ett rationellare jordbruk kunna bedrivas.” ... ”Såsom av profileringen framgår, stiger högvattnet från Torneälven upp igenom nästan hela Kråklundsbäcken. Då detta vattenstånd äger rum under endast någon kort tid under vårfloden utgör det intet hinder för uppnående av det mål, som med detta arbete avses. Fast mera är det av så mycket större vikt, att Kråklundsbäcken uppgräves, som därigenom det stagnerade vattnet, som genom vårfloden hindrats avrinna och än mera ökats, så mycket hastigare och lättare kan överföras, sedan floden fallit.” Ovanstående rapport är skriven 1899 av Statens lantbruksingenjör Emil Berggren.
4) J- kartan, Fig. 4.
5) Å:2 LA.
6) Planimetermätning har skett med s k pollett, enligt den metod, som 1640-talets lantmätare kalkyrerade åkern.
7) Å 24:151 LA. Fig. 8.
Västerbotten 1543:2 KA.
9) Norrl. 1609:10 KA.
Haparanda:
Haparanda by avgränsas vid mitten av 1600-talet...
... som ni förstår är den guld värd för släktforskare och hade jag haft en likadan bok för min egen fädernebygd i Sydösterbotten hade jag gett ut boken för länge sedan, men nu händer inte så mycket med projekt att sammanställa den. Ingen använder en blåslampa för att sätta fart på mig.
Därför undrar jag i detta forum om det finns någon som skulle tänka sig att hjälpa mig med en publicering på nätet så att arbetet skulle kunna vara tillgängligt för alla oavsett bosättningsort. Därtill skulle Harry Wennströms arbete kunna lyftas upp med fotografier från Nedertorneås byar, vilka skulle kunna tas av någon i nuvarande Haparanda kommun. Kanske äldre fotografier skulle passa? Jag är öppen för förslag och när arbetet är lanserat tänkte jag donera manuskriptet till stadsbiblioteket i Haparanda - där den hör hemma (inte här i Göteborg).
Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 2003-01-26 (läst 4370 gånger)
Cookie policy