Fosterbarn lika med adoptivbarn?

[Karin Jorthé]

Hej!

Om denna fråga kommer in dubbelt beror det på att något hände medan jag skrev och texten försvann.

Har stött på några exempel på barn som "adopteras" av moderns nya make, detta genom till exempel att "fadern" skriftligen godkänner att "barnet" får hans namn i vuxen ålder vid giftermål eller annat.

Men vad gäller när barnet inte erkänns, tas som "fostergosse", ingen hustru eller andra barn finns, fosterfadern och fostersonen står tillsammans högst upp på sidan, personalen längre ner. Modern till "Fostergossen" arbetar som piga hos "fosterfadern" före och efter barnets födsel och står alltså längst ner på sidan i kyrkboken.

Vid tiden för "fosterfaderns" död är fostergossen ännu barn, c:a 12 år, då har inget efternamn stått i samband med gossens namn ännu. I vuxen ålder har fostergossen fosterfaderns efternamn. fostergossen föds år 1807.

Vet någon vad som var brukligt vid denna tid gällande ovan nämnda vore jag så tacksam för ett klarläggande.

Mvh Karin

[Maud Svensson]

Adoption i juridisk mening fanns inte i Sverige före 1917.

Sveriges första namnlag kom 1901. Innan dess kunde man kalla sig vad man ville, även anta ett redan ”upptaget” namn med undantag endast för de adliga namnen. Man behövde inte ansöka någonstans om rätt att bära namnet utan meddelade bara församlingens präst vad man valt att kalla sig.

Om ett oä barn utan känd fader är antecknad som fosterbarn till en man, kan man av det inte dra slutsatsen att han var barnets biologiske far. Det var mycket vanligt att barnet fick/antog fosterfaderns namn, så detta utgör inte bevis på faderskap.

Oä barn saknade all arvsrätt fram till 1866 då viss arvsrätt infördes – men bara efter modern. Det krävdes alltså testamente för att ett oä barn skulle få ärva sin far. Men ett testamente är heller inget bevis på faderskap, såvida det inte klart framgår av detta att mannen är barnets far. Inget hindrade ju att en man (eller kvinna) skrev testamente till förmån för ett kärt fosterbarn.

[Karin Jorthé]

Tack för ditt svar Maud. Då vet jag lite mer om hur praxis var kring dessa frågor från 1800-talet och bakåt (att det inte fanns något gängse förfaringssätt) samt i vilka dokument man bör leta vidare för att försöka utröna ett eventuellt faderskap.

Mvh Karin