Volmar Jakob Rolandt Sprengtport
levde 1647 Lettland, ;
levde 1657 Litauen, ;
levde 1658 Livland, ;
levde 1675 Livland, ;
bg 1689 Livland, ;
Han kom under stormaktskrigen i svensk krigstjänst. Hade vid en svensk stormning, på egen
hand lyckats spränga en stadsport därför kom han att adlas till Sprengtporten.......
Georg Magnus Sprengtporten
f 1740 Finland, ; 1808 Finland, ; d 1819 Ryssland,
Skulle liksom sin bror deltagit vid Kung Gustaf III:s kupp. Bröderna blev efter kuppen ovänner
och talade aldrig mera med varandra. Var en skicklig militär och blev
sedermera överlöpare i rysk tjänst och slogs 1789 med Ryssland mot sverige och Gustaf III.
Sårades allvarligt och släpades tillbaks till Ryssland för vård.
?
Göran Magnus Sprengtporten, (rysk) greve, halvbror till Jacob Magnus Sprengtporten, militär,
politiker och i Sverige betraktad som landsförrädare, den första generalguvernören till
Storfurstendömet Finland, född 16 december 1740, förmodligen på Gammelbacka gård i Borgå
socken i Finland, död 13 oktober 1819 i Petersburg.
Sprengtporten fick 1752 plats i den av Adolf Fredrik inrättade kadettskolan i Stockholm. Han
blev 1756 konduktör vid fortifikationen och arbetade från 1757 på Sveaborg under Augustin
Ehrensvärds ledning. Pommerska kriget (1757-1762), dit han följde Ehrensvärd blev hans
krigsskola. Han visade mod och list, i synnerhet i lilla kriget, och blev snabbt befordrad. Han
blev stabsadjutant 1760 och kapten i arm?n 1761 samt förflyttades till halvbrodern Jacob
Magnus värvade kår. Efter krigets slut visade han stor skicklighet vid rekognosceringsarbeten
såväl i Finland som på norska gränsen och han befordrades 1770 till sekundmajor vid Nylands
och Tavastehus dragonregemente med halvbrodern som chef.
Vid riksdagen 1771-1772 utmärkte han sig som ivrig hatt och förespråkare för adelns privilegier
och stod vid sin halvbror Jacobs sida under revolutionsföretaget i Finland. I september 1772
följde han Jacob till Stockholm där han av kungen befordrades till överstelöjtnant med lön vid
Lätta dragonerna. Sprengtporten stod vid denna tid på bra fot med kungen och fick bevis på
dennes förtroende, då han i mars 1775 utnämndes till överste vid Savolax infanteriregemente.
Savolax fotjägarkår och några andra kavalleri- och infanterikårer ställdes under hans befäl, så i
själva verket var han brigadchef.
Den avskilda och självständiga verkningskrets han erhöll var synnerligen lämpad för denna
kraftiga, men självrådiga personlighet då han visade stor duglighet. Han ställde alla sina
trupper på lättfot och sammangöt dem till en likformigt organiserad arm?avdelning, som genom
rörlighet och snabbhet var särskilt ägnad för lilla kriget. Han försåg manskapet med gevär av
egen modell, de så kallade Sprengtportenska studsarna. Vargering och passevolans infördes.
Ett nyanlagt stuteri gav tillgång till dugliga hästar. Särskild vikt lades på övningarna som
utfördes med stora likheter med riktiga krig. Sprengtporten gav även stor uppmärksamhet åt
officerarnas utbildning. På överstebostället Brahelinna inrättades en krigsskola för söner av
adliga familjer. Brahelinna omorganiserades sedan till en offentlig krigsskola och förlades till
Haapaniemi gård.
På andra punkter trodde sig emellertid den lättretlige Sprengtporten få ett otillbörligt motstånd
från kungens sida. Ett förslag till ökning av Savolaxbrigadens styrka blev vilande, och de
initiativ han tog för upprättande av en jägarbataljon i Karelen ogillades. I kungens främste
rådgivare i militära frågor, greve Karl Sparre såg han en fiende som hindrade honom från att bli
överbefälhavare över finska arm?n. Slutligen beslöt han att för någon tid lämna riket och
begärde att på statens bekostnad få företa en utrikes resa för att utbilda sig ytterligare sig inom
militäryrket. Detta beviljades. I ett egenhändigt skrivet brev underrättade kungen honom, att
han skulle 1778 och 1779 få 1000 riksdaler per år i reseersättning utöver de ordinarie
inkomsterna.
Brytningen med Gustaf III [redigera]
Inom kort ångrade Sprengtporten det steg han tagit. Han trodde att reseersättningen gavs för
att utestänga honom från den snart stundande riksdagen och klagade över att han fått en
mindre summa än vad kungen lovat. Sprengtporten reste dock mars 1779 sedan han skickat
ett väl genomarbetat reglemente till regeringen för de lätta truppernas övningar.
Från denna tid var Sprengtportens liv oroligt och kringirrande. Hans väg gick över Petersburg
där han mottogs med stora hedersbetygelser. Sedan fortsatte resan genom Kurland,
Warszawa och Schlesien till Berlin men hans avsikt att få delta i Bayerska tronföljdskriget
gäckades genom freden i Teschen. Redan före sin ankomst till Berlin hade han hos
vederbörande i Sverige anhållit om tillökning i reskassan, men fått till svar att för 1779 kunde
inte ytterligare medel men 1780 skulle han få 2000 riksdaler. I september 1779 reste han till
Paris där han med ekonomiska bekymmer och gripen av tidens frihetsid?er, beslöt att åtfölja en
fransk hjälpkår till det amerikanska frihetskriget. Med anledning av det lämnade han in sin
avskedsansökan med begäran om ackord och pension. Hans anhållan om avsked beviljades
27 maj i smickrande ordalag men han fick inte pension och ackordsersättning.
Även om det hade visat sig att Gustaf III tröttnat på Sprengtportens ständiga penningkrav,
uppvaktade han kungen i Spa i augusti 1780 och då beviljade kungen honom en
ackordsersättning och gav honom löfte att genom Sveriges ambassadör i Frankrike, greve
G.F. Creutz, utverka en välavlönad plats i fransk tjänst. Detta förhastade löfte av Gustaf III
blev anledningen till den slutliga, ooundvikliga brytningen mellan dem. Sprengtporten blev
visserligen fransk officer med titeln mestre de camp dans l'infanterie, men fast plats och lön
kunde han inte få och i april 1781 återsände han till franske krigsministern sin tjänstefullmakt.
Ränker för finsk självständighet [redigera]
I augusti 1781 begav sig Sprengtporten till Finland och slog sig ned på sin egendom Sesta i
Nastola socken. Det var nu som planen att grundlägga Finlands självständighet, som sedan
förblev hans livsid?, började att sysselsätta honom. I en krets av adelsmän, bland andra
landshövdingen R.V. De Geer och Johan Anders Jägerhorn, började han vältaligt utveckla
nödvändigheten av att Finland blev en särskild stat. Det berättas att han vände sig till hertig
Karl med anhållan att denne skulle motta storfurstevärdigheten i ett blivande ryskt protektorat
och att hertigen svarat undvikande. Men i övrigt nöjde han sig ännu med att bedriva
propaganda för saken i hembygden.
Kungen försökte inte hindra denna agitation, även om han inte var okunnig om den men han
såg dock till att Sprengtporten 1785 lämnade Finland och ingick som överste i holländsk tjänst
med avsikt att delta i det väntade kriget mellan Holland och Österrike. Sprengtporten fick 1000
dukater i reseersättning av Gustaf III. De hotande krigsmolnen skingrades och syftet med
resan förfelades, men i stället arbetade Sprengtporten så mycket hårdare för den finska
självständighetsplanen. Han ingick en förbindelse med det ryska sändebudet i Holland,
Kalitsjev, och överlämnade till denne en skriftlig framställan om möjligheten att åstadkomma
Finlands självständighet.
Då han i maj 1786 infann sig i Stockholm där han under den pågående riksdagen tog plats i
oppositionen, utvecklade han närmare sina planer under sammanträffanden med det ryska
sändebudet i Stockholm, Morkov, och överlämnade till honom en Precis d'un tableau sur
V?quilibre du Nord consid?r? dans le projet de renare la Finlande ind?pendante. Ryska trupper
och ryska pengar skulle enligt detta projekt komma finnarna till godo vid deras resning mot
Sverige och sedan friheten vunnits skulle ryska kejsarinnan garantera den finska författningen.
Ett på denna tid av Sprengtporten avfattat förslag till styrelseform för Finlands förenade
provinsers republik vittnar om att han för det befriade Finland tänkte sig en författning som
liknade Nederländernas aristokratisk-federalistiska statsskick. Styrelsen skulle handhas av en
permanent kongress där provinserna skulle representeras ståndsvis. Kongressens medlemmar
skulle väljas av riksdagen, som skulle sammanträda vart fjärde år. Sprengtporten hade då gått
så långt i sina stämplingar att han inte kunde vara kvar i Sverige. Han mottog därför med
glädje Morkovs å kejsarinnans vägnar framställda förslag att inträda i rysk tjänst.
Han tillbringade två månader i Finland och reste därefter till Sankt Petersburg, dit han anlände i
september 1786. Han mottogs där med välvilja, blev kammarherre och generalmajor och erhöll
flera andra ynnestbevis och förmåner. Han hörde till kejsarinnans svit under hennes resa 1787
genom södra Ryssland. Hennes humör blev dock sämre sedan hon hade lärt känna
Sprengtportens slösande vanor och oregelbundna livsstil.
Då kriget mellan Sverige och Ryssland utbröt 1788 uppmanade Gustaf III Sprengtporten att
söka sig in i den mot Turkiet uppställda ryska arm?n för att undgå risken att kämpa mot sitt
fädernesland, men han lyssnade inte på det utan åtog sig att i Olonetsguvernementet ställa
upp en arm?kår som över Sordavala skulle infalla i svenska Finland. Sprngtporten var därför
fjärran från finska arm?n då myteriet inom densamma utbröt och torde fått kännedom om
händelserna i Liikala och Anjala först då han på kallelse infann sig i Petersburg, där han i
augusti inför kejsarinnan fick uttala sig om de förslag Jägerhorn framfört. Han kunde inte ha
det ryska kabinettets tveksamhet i denna fråga och då han senare infann sig vid Kymmene,
där han underhandlade med några av arm?ns officerare och hertig Karl, visade det sig att den
rätta tidpunkten var förbi. Likaså var underhandlingarna med brigadchefen Hastfer i Savolax
fruktlösa.
Dömd för förräderi [redigera]
Under vinterns lopp utarbetade Sprengtporten proklamationer där finnarna uppmanades att
arbeta för befrielsen från Sverige. Själv ville han kämpa för saken med vapen och han fick
därför anställning vid den ryska arm? som i juni 1789 gick in i Savolax. Men hans militärbana
avbröts redan i slaget vid Porrassalmi den 13 juni där han blev svårt sårad. 1790 dömdes han
frånvarande av Åbo hovrätt som den som burit avog sköld mot konung och fädernesland, att
mista lif, ära, gods och adelskap.
I tsarens tjänst [redigera]
De efterföljande åren tillbringade han i Aachen och Maastricht. Han återvände 1793 till Sankt
Petersburg men hamnade i onåd varefter han 1795-1798 för det mesta vistades i Töplitz i
Böhmen. 1798 infann han sig åter i Petersburg där han fick tsarens förtroende. Han
utnämndes till general av infanteriet och fick i uppdrag att som ambassadör resa till Paris för att
med Napoleon Bonaparte förhandla om överlämnandet av Malta till Ryssland och om
återsändandet av de ryska fångarna till Frankrike. Uppdraget verkställdes 1800-1801 men
Sprengtportens nya framtidsförhoppningar avbröts genom kejsar Pauls mord. De nya styrande
fann honom besvärlig. 1802 förordnades han att inspektera Rysslands södra gräns från
Kiachta till Astrachan. 1806 gav han ett utlåtande om militärväsendet i ryska Finland i vilket
han ville bygga upp en rysk milis. I det stora hela var han dock tvingad till overksamhet och
fann sin ställning så svår att han författade en böneskrift till Gustaf IV Adolf om att få
återkomma till fäderneslandet. Huruvida denna skrift blev inlämnad till kungen är okänt.
Först då en brytning mellan Ryssland och Sverige 1808 åter blev aktuell visade sig
Sprengtporten ännu en gång behövlig. Han deltog i överläggningar som hölls i Sankt
Petersburg i början av 1808, men blev inte befäl i den i Finland inryckande arm?n, då han
undanbad sig att tjäna under överbefälhavaren Fredrik Vilhelm von Buxhoevden. Han
anbefalldes dock att följa med arm?n för att genom sina förbindelser bana väg för ryssarna. I
Lovisa ledde han förhandlingarna med kommendanten på Svartholm, K. M. Gripenberg och
han begav sig därefter till Borgå och Helsingfors. Han återvände dock redan i slutet av mars till
Petersburg där han i en promemoria till ministern Rumjantsev yrkade på att de finska ständerna
snarast sammankallades. I Petersburg var man i början benägen att gå med på hans förslag
men senare sågs en finsk ständerförsamling som ändamålslös och Sprengtporten hade under
en tid ett litet inflytande på de finska angelägenheterna.
Först då Finska deputationen infunnit sig i Petersburg gjorde sig hans stämma återigen hörd.
Han besvarade å tsarens vägnar deputationens första yttrande och utnämndes 12 december
1808 till Finlands generalguvernör och gav i förening med krigsministern Araktjejev och general
von Knorring ett förslag till kejsaren om framtida ordnande av Finlands styrelse. Han stod nu
vid det mål han länge drömt sig som högste civil styresman för det med Ryssland förenade
Finland men hans verksamhet på den nya platsen blev långt ifrån så betydande som han hade
hoppats på. Den allmänna opinionen i Finland var fientlig mot honom och hans retliga lynne
gav anledning till förvecklingar med de ryska myndigheterna. En tvist med överbefälhavaren
Bogdan von Knorring om en ämbetsvåning i Åbo blev orsak till en skarp varning från tsaren till
de båda. Senare klagade Sprengtporten i ett brev till Speranskij över att ha blivit förbigången
vid tillsättandet av kommitt?n för utarbetande av förslag till regeringskonselj men fick ett skarpt
svar och varnades för obefogad inblandning i Borgå lantdags verksamhet. Med anledning
därav begärde Sprengtporten sitt avsked som beviljades 17 juni 1809.
De sista åren av sitt liv tillbringade han i stillhet dels på sin egendom Hietala i närheten av
Viborg, dels i Sankt Petersburg. 1809 blev han upphöjd till greve och innehade ett stort
lantgods i vitryssland med 600 livegna bönder.
Ätten utgick på svärdssidan 1875.
Ämne: Sprengporten Regemente, Nils Löfwendal (läst 4007 gånger)
Cookie policy