Hej igen Marianne!
Jag är ganska säker på att Notarien Besecke, eller rättare sagt hans änka, Fru Besecke, och kanske framförallt platsen Fru Besecke bodde på, som är orsaken till att Johannes och hans familj fick tillnamnet Besecke.
Cajsa var ju piga på ett antal gårdar i Timmele och Dalum 1815-22. 1822 var Johannes och Cajsa dräng resp piga hos Änkan Molin på Skansen i U-hamn (AI:1s13). Vid giftermålet 1824 var hon piga i Prästgården, Timmele, där även vigseln ägde rum.
Johannes var dräng i Klockaregården, Timmele fram till 1815 dä han flyttade till Härstorp, Vist (antagligen till Krabbagården, som hans äldre bror Lars brukade).
1817, när Vists husförhörslängd börjar finns han inte kvar i Vist, men året efter när U-hamns dito bok börjar är han noterad som dräng hos Handelsman Sven Brunander (AI:1s29), och något år senare är han dräng hos Bernhard Ekman, Nr 7 i U-hamn. 1828 är han skriven som arbetskarl i Nr 75, U-hamn och han och Cajsa bör ha bott och arbetat hos Änkan Besecke i ca 4 år.
I folkmun hette det säkerligen inte att familjen Svensson bodde hos Fru Beseke utan att de bodde te Besecke´s, och blev följaktligen kallade Besecke-Johan och Beseckes Cajsa.
Efternamnen användes oftast inte utan om en person inte hade ett namn som gjorde honom lätt att skilja från andra, så begåvades han med ett tillnamn, beroende på utseende, yrke, plats han bodde osv.
Ett tydligt exempel på att efternamnen inte var så väl kända, inte ens för prästen, som förde kyrkoboken har vi ju i födelse- och dödboken i U-hamn. Vid sina döttrars födsel (och död) begåvades Johannes med fyra olika efternamn, Svensson, Andersson, Arvidsson och Besecke,
Som Änka, minst 20 år senare, skrev prästen Cajsa Pettersdotter, Päseckes Cajsa kallad. Denne präst hade nog inte sett namnet Besecke skrivet utan hans skrev som han hörde det.
Jag har ett bra exempel från Timmele hur den beskrivna tillnamnsgivningen fungerar: Sodlatsonen Oskar Andersson, Fadern hette Ehn, var dräng på ett antal gårdar i Timmele, bl a i Horshagaryd (uttal Horsared) på gränsen mellan
Timmele, Dalum och Böne. Han gifte sig med dottern i gården och brukade den något år.
1889 reste han till Amerika, ensam. Efter 4-5 år kom han tillbaka och bosatte sig på ett torp i Knöttla, så långt från Horshagaryd han kunde komma i Timmele.
Där blev han välkänd som Horsen, en mycket flyhänt grovarbetare som försörjde sig med att gräva diken och bygga gärdesgårdar åt traktens bönder.
Efter drygt 20 år dog hans fru och Oskar gifte om sig med Lina, som hade försörjt sig och sina barn som mjölkerska på bygdens storgårdar. I fortsättningen fick hon bara heta Horsa-Lina och överlevde sin man med minst 25 år, fortsatt som Horsa-Lina.
Det finns en gammal historia som belyser det här, säkert urgamla sättet att namnge folk: Den handlar om åldringen som satt tillsammans med sina barnbarn och filosoferade om livet. Det lät ungefär så här:
Dä ä lätt å få sek ett sketord (läs öknamn). Far min, han stal en stut en gång i sin ongdom, å sen feck han heta Stuta-Pelle i hela sett liv. Efter en liten tankepaus, så kom tillägget å ja, min stackars skråe (läs den helt oskyldige) ja feck heta Stuta-Pelles pajk
MVH
Stig
Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 27 december, 2014 (läst 4677 gånger)
Cookie policy