Ta kontakt med släkt man inte känner

[Kerstin Eklund]

Hej!
 
Jag har ett litet problem där jag inte vet hur jag ska gå till väga. Min morfar och mormor var aldrig gifta och min mamma växte aldrig upp med sin far. När min mamma var ca 5 år gifte min mormor sig med en man som då adopterade min mor. Min mamma sökte upp sin far en gång som vuxen men han ville inte veta av henne. Min morfar avled på 80-talet och jag träffade honom aldrig, visste inte ens att han fanns. Nu vet jag att han gifte sig på äldre dagar och hans änka lever ännu. Jag skulle så gärna vilja kontakta henne och be om ett par kort på min morfar, men en ingift släkting till min morfar har avrått mig från detta då hon är gammal och orolig. Jag vill ju för allt i världen inte oroa henne, men detta är ju min enda möjlighet att få tag i kort på min morfar.
Är det någon som har några åsikter eller ide?r kring detta så är jag tacksam.
 
Mvh Kerstin

[Jan Jutefors]

Kerstin,
 
Ta kontakt med någon nära anhörig till henne som följer med dig på besöket. Det är kanske lättare att prata då hon känner igen någon person än om det kommer en vilt främmande.  
 
Mvh // Jan

[Kina Sylejmani]

Hej!
Jag tog kontakt med en kusin i månadsskiftet juni/juli som inte visste ngt om min existens (och inte jag om hennes) och det visade sig vara en vinstlott för oss båda.Hon hade änligen fått en efterlängad kusin...
Lycka till!
 
/Christina

[Michael Lundholm]

Min farmor dog för över 30 år sedan. Hon underhöll många gräl med sina många syskon varför min far inte haft eller har någon kontakt med morbröder, mostrar och kusiner. Än mindre jag själv förstås.
 
Senaste året har jag tagit kontakt med en av min fars kusiner; enbart positiv respons. I våras fick jag klart för mig att farmors yngsta (barnlösa) syster forfarande lever; fyller 90 i år. Hon visade sig bo på ett sjukhem. Efter kontakt med sjukhemmet besökte jag henne. Hon var väldigt dålig och hade inte riktigt klart för sig vem jag var; jag ångrar dock inte besöket. Ytterligare en syster gick bort för 3 år sedan; vad jag ångrar är att jag inte undersökte saken och träffade henne i tid. Under hösten blir det fler kusinkontakter.
 
Jag tycker alltså att man ska ta kontakt, men med fingertoppskänsla och utan att tränga sig på. Ett bra sätt att börja (så gjorde jag med kusinkontakten) är att skriva brev.  Får man inte svar eller det blir nekande faller naturligtvis saken.

[Kina Sylejmani]

Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv;att man skall ha fingertoppskänsla när man tar kontakt.Jag gjorde också precis som Michael, när jag tog kontakt med min kusin;jag började med att skriva ett brev...
Nu har jag också fått kort av släktingar (fastrar och farbröder)som jag aldrig har träffat..Så, för min del, ångrar jag inte att jag tog mod till mig och tog kontakt...
/Christina

[Stellan Petterson]

Hej!
 
Jag är också nyfiken på att höra om erfarenheter hur ni tagit kontakt med släkt som ni forskat fram. Jag har för min egen del tagit kontakt med brev och nu även via e post med sysslingar i USA. Med dem har jag nu skickat via epost scannade amerikabrev som deras farmor skickat till släkten i Sverige. Jag har också skickat lite släktforskningsuppgifter till dem. Nu den senaste månaden har jag genom utmärkt service från Skattemyndigheten Folkbokföring fått tag på många levande släktingar i Sverige. Men det känns lite känsligare att ta kontakt med dem för att utbyta foton, släktberättelser med mera. Men jag tror jag ska göra på samma sätt att berätta lite om mitt intresse för släktforskning och berätta att de kan få ta del av den släktforskning som jag gjort och att jag skulle bli glad om de vill dela med sig av sina släkthistorier, kanske foton med mera.  
Skriv gärna till mig om era erfarenheter med att ta kontakt med svenska släktingar.
MVH
Stellan Petterson, Göteborg

[Anders Ellerstrand]

Jag fick för en tid sen veta att min farfars kusin levde. Hon är över 90 och bor på sjukhem. Min farfar hade aldrig någon kontakt med henne, men hon blev jätteglad då jag kom och hälsade på. Hon gav mig fina minnesbilder då hon berättade om sin uppväxt. Jag har också fått låna ett foton på hennes föräldrar - som finns här på porträttfynd nu.
 
Så visst kan det vara värt försöket att ta kontakt med okända släktingar. Det där med fingertoppskänsla är ju en viktig tanke dock...

[Stefan E Sundbäck]

Hej!
 
Har under mina drygt 25 år som släktforskare tagit kontakt med åtskilliga okända skäktingar. Har alltid blivit fantastiskt väl bemött och alla har tyckt att det var roligt att få kontakt med en avläsen släkting. Det mest fantastiska var, när jag genom en luthersk församling i U.S.A. sökte kontakt med en gren av släkten Sundbäck, som 1865 emigrerat till U.S.A. Det visade sig nämligen att släkten där, som f.ö. samlades till släktträff vartannat år, sökte sina rötter i Sverige...
Utifrån mina erfarenheter är det min uppfattning att man gärna kan söka kontakt med avlägsna släktingar. I de flesta fall tror jag att det är oerhört uppskattat.
 
M v h, Stefan

[Ingegerd Johansson]

Liksom flera skribenter i den här diskussionen tror jag att det blir ett positivt gensvar när man tar kontakt med släktingar man hittat under sin släktforskning.  
 
Själv var jag tyvärr för sent ute tidigare i sommar. Jag hade upptäckt en syssling på min fars sida för snart ett år sen, men det var först sen jag i maj i år hade sökt på CD:n Sveriges befolkning 1970 som jag fick fram hennes efternamn (hade ju bara flicknamnet från en församlingsbok från 1925). Innan jag skrev till henne hade jag gått in på nummerupplysning på internet för att se om hon bodde kvar på samma plats som 1970, och det gjorde hon.
 
Jag tyckte det kunde vara lämpligt att skriva några rader till hennes födelsedag och skicka med en blomstercheck.
 
För några veckor sen fick jag ett vänligt tackkort från min sysslings dotter, som berättade att mamman hade dött i juni. Hon hade varit sjuk i många år, hon skulle säkert ha uppskattat brevet, men nu fick i stället blomsterchecken bli till en blomma på hennes grav.
 
En annan syssling, som är 88 år, har jag också upptäckt. Hon är änka, och jag har ingen aning om ev. barn, så den här gången får jag nog ringa församlingens diakonissa och be henne ta reda på hur kvinnan mår, innan jag skriver och/eller går på besök.
 
Ingegerd Johansson

[annika]

Hej Kerstin! (inlägg 24 juli 2002). Kan världen vara liten på ett eller annat sätt...? Jag söker också min morfar, som varken min mamma eller jag vet mycket om. Vi har faktiskt ett foto. Och vi vet att han heter Eklund. Men, vi vet inte var och när han är född, eller var och när han dog. Vi tror han bodde i Nässjö-trakten när han dog (för det måste han ha gjort, då vi tror han var född på 1800-talet) och att han hade ganska stor familj. Med andra ord har vi säkert en hel del släktingar som vi så gärna skulle vilja sätta ansikte på, men som vi inte vet om de vill ha kontakt med oss.
Det är väl inte så att vi är släkt?

[Ingmarie Fridlund]

Jag håller på att släktforska på min morfar Erik Olssons släkt från Sundsvall och har fått tag på att hans syster har fött 12 barn, och att ett av dom barnen lever idag. Jag tog kontakt med henne och det blev ett lyckat samtal. Hon visste inte att jag fanns. Så nu har vi bytt bilder och släkthistoria. Så vi kommer att hålla kontakten. Det blev en stor släkt till jag fick.
Det är det som är roligt med släktforskningen att det kan finnas dom som lever och att man tar kontakt med dom .
 
Hälsnignar
 
Ingmarie

[Helena Thorman]

Hej,
 
Jag undrar hur man beter sig bäst i denna situation:
 
Jag har en släkting som fick barn i unga år, föräldrarna såg till så att hon adopterade bort flickan.  
Sedan har detta varit en varböld i alla år och allmänt hysch-hysch. Föräldrarna är döda sedan länge och släktingen börjar bli till åren.
 
Nu skulle jag vilja leta reda på tjejen, hon är i alla fall en länk av oss (biologiskt) och jag skulle vilja veta vem hon är och om hon har barn. Orsaken till att jag skulle vilja hitta henne, är att vi inte är så många kvar i släkten och att vår gren dör ut med mig, dvs om jag inte hittar tjejen. Jag vill inte ställa till elände för varken hennes eller vår familj, utan bara göra mig bekant.  
 
Enligt min mamma så är det inte så lämpligt att fråga släktingen själv, det är nog fortfarande känsligt ämne för henne.
 
Tjejen borde vara drygt 50 idag.
Hur hittar man henne? Vad göra?  
Är det någon som har varit i en liknande situation, hur gjorde du?
 
/Helena i Södertälje

[Lisbeth Rithander (Skottarp)]

Hej Helena.
 
Jag skickar dig ett mail av mer privat natur.
 
Mvh/Lisbeth

[Michael Petersson]

För ett par veckor sedan tog jag mod till mig och skrev ett brev till min pappas kusin. De har inte träffats ordentligt sedan barnsben, vilket innebär c:a 65-70 år sedan. Jag presenterade mig och berättade att jag sedan två år släktforskar och hoppades att han inte tog illa upp att jag tog kontakt.  
 
I går fick jag ett samtal från honom, och han tyckte att det var ett trevligt beslut av mig att ta kontakt. Nu slumpade det sig så att min pappa var hemma hos mig, så jag överlämnade telefonluren till honom. Han blev minst sagt chockad när han fick höra vem som var på andra sidan tråden. Därefter följde ett långt samtal dom emellan. Så kan det gå!
 
Detta inspirerar mig att ta kontakt med fler släktingar, och hoppas på samma positiva resultat.  
 
Mvh
Michael

[Karin Bergström]

När jag läste Michaels inlägg här ovan blev jag inspirerad att berätta om min kontakt med en släkting vars existens jag inte ens kände till. Jag hade lagt ut en del foton under Porträttfynd här på Rötter. En kvinnlig tremänning hittade min mailadress där och skrev några rader.Jag blev verkligen glad!Under året som gått sedan dess har vi mailat varandra nästan dagligen, utbytt släktforskningsresultat och även träffats.I somras besökte vi tillsammans platsen där våra gemensamma förfäder levde och verkade. Jag fick en kompis för livet!
 
Jag har också kontaktat släktingar via brev och alltid fått positiva svar.Det känns bäst att skriva först så att man ger den andre valfriheten att svara eller inte.
 
mvh Karin

[Camilla Eriksson]

En liten historia så här i juletid som i alla fall lite hör hemma under denna rubrik...
 
Min mamma har ett 20-tal kusiner, men har aldrig haft så mycket kontakt med dem trots att de flesta växt upp i Nyköping. Trots att jag snart släktforskat i 10 år, har jag ännu inte tagit kontakt med dessa kusiner. Några har jag träffat, och framför allt har jag fått kontakt med hennes yngsta faster - som också släktforskar.
 
I måndags hade jag jouren hos Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening. Som jag misstänkt var det inte direkt någon anstormning av släktforskare under julveckan så det var ganska lugnt. Efter någon halvtimme kom en man in. Han verkade bekant, men jag hade mig veterligt aldrig träffat honom. Han kom fram till mig med ett leende på läpparna och undrade om jag var Alfs och Kerstins dotter. Och det kan jag ju inte neka till. Så han presenterade sig som en av mammas elusiva kusiner och var mycket intresserad av att få information om våra rötter.
Hur han visste att jag hade jouren? Att jag släktforskade hade min morbror berättat, och sedan hade han träffat en av ledamöterna i släktforskarföreningens styrelse som berättade att jag skulle ha jouren den kvällen. Och givetvis hade jag valt att inte ta med min bärbara dator just denna dag...
 
Så slutsatsen blir - ta kontakt! Oftast blir det mycket uppskattat från den andra sidan!

[Anna Martinsson]

Eftersom jag forskar på emigranter tar jag ju kontakt med folk som inte känner till mig. Senast var i somras då jag hittade lite släkt i californien. Jag tror det blev uppskattat  eftersom dessa personer inte kände till så mycket on deras anfäder. Även om de inte svarar så ofta har jag och några andra amerika släktingar en e-mail grupp, kan man väl säga, så då passar jag på att maila till CA oxå. Julkorten per snigelbrev blev mycket uppskattade.

[Cecilia Löwen]

Jag tycker det är en knepig fråga,full med tveksamheter.Min svärfar(som min svärmor aldrig var gift med)dog 1977 när min man var 11 år.Han var 45 när min man föddes och min man var hans enda barn.Min make tycker det är ett jobbigt kapitel,jag tror han saknar sin pappa väldigt mycket och att det är något han stängt in.
 
Men själv vill jag för våra barns skull att de ska veta något om sin farfar,för det är ju det han är,även om man lätt tänker på det som avlägsen släkt,iom att man aldrig träffat dem.De är ju i själva verket nära släkt,min mans pappa och mina barns farfar.
 
Det enda konkreta vi har efter honom är oljemålningar han gjorde.Väldigt fina förövrigt.
Min svägerska,som inte har samma pappa som min man,är väldigt entusiastisk och hjälper mig gärna med att leta efter min svärfars släktingar.Hon tyckte mycket om honom.Svärmor pratar gärna om hur han var och så,men är nog inte helt pigg på att vi kontaktar den sidan av familjen.
Hon hade innan hon träffade min svärfar en jobbig och graverande skilsmässa bakom sig och höll inte kontakten med min svärfars familj efter hans död utan valde att klara sig själv.
 
Men jag känner mig så kluven eftersom min man är så tveksam.Han säger inte rakt ut att han inte vill kontakta dem,men han visar heller inget intresse.Tar jag upp ämnet så undviker han det(eller säger att det var så länge sedan så det kvittar),sådan är han aldrig annars.Bara när pappan kommer upp.
Hur skulle ni gjort?Jag vill ju att mina barn ska känna till sin farfar och hans familj.Det skulle ju bli en lucka i deras kunskaper om sin bakgrund om det bara förtegs.Jag vet ju ingeting konkret mer än det jag hittat i databaser och hur de skulle reagera(alltså min mans kusiner)om jag kontaktade dem.
Min svärfars föräldrar är döda,hans syskon likaså såvitt jag kunnat få fram.
 
(Meddelandet ändrat av cecilialoewen den 08 februari, 2008)

[Anders Ellerstrand]

Jag skulle gjort precis som du verkar göra - satt mina barns framtida behov främst.

[Ingegärd Johansson]

Cecilia!
Om du inte tar kontakt med din mans kusiner, så får du aldrig veta hur de reagerar. Det finns ju en chans att de blir glada.
Ingegärd

[Cecilia Löwen]

Tack för era svar och reaktioner,jag tror också att det är det rätta att göra.Fast jag får nog försöka få min man lite mer avspänd inför tanken på det.Jag förstår förstås att det är mycket känslor inblandade för honom som jag inte har på samma sätt.

[Ingela Martenius]

Cecilia,
 
Om Din man inte vill ha kontakt med sina släktingar så tycker jag att man måste respektera det. Jag tycker inte heller att Du skall gå bakom ryggen på honom och kontakta dem utan att han vet om det.
Däremot är det bra om Du tar fram alla data om släktingarna, och när Dina barn blir vuxna (dvs. 18 år) så ger Du dem informationen. Sedan är det deras beslut.
 
Jag har själv haft en liknande situation i min familj. Personen det gällde hade definitivt inte gillat om man tvingat fram någon form av möte - men samtidigt kan ingen fatta sådana beslut som gäller för all framtid. Barnen måste få avgöra själva; det är, som Du påpekar, deras historia och identitet också. Helst bör de ju ha hört om saken från så många vinklar som möjligt, alltså en så objektiv dokumentation som möjligt.
 
Ingela

[Maud Svensson]

Cecilia,
om någon mig närstående utlämnade mig till offentligheten och där diskuterade mig på det sätt som du här till allmänt beskådande ställer ut din man och hans göranden och låtanden i ett för honom uppenbarligen mycket känsligt sammanhang - då skulle jag känna mig så ytterligt sviken att jag förmodligen skulle överväga att säga upp bekantskapen.
 
Du bör vara medveten om att med alla de upplysningar om dig och din familj som du lämnat under olika rubriker i Anbytarforum den senaste tiden är ni lätt identifierbara i offentliga register.
 
En varning alltså både till dig, Cecilia, och andra: var extremt försiktiga med vad ni offentliggör på nätet, om er själva och - framför allt - om andra, nu levande personer, även om de inte namnges.
 
(Meddelandet ändrat av mausve den 10 februari, 2008)
 
(Meddelandet ändrat av mausve den 10 februari, 2008)

[Cecilia Löwen]

Jag kan lugna dig i din upprördhet,Maud,med att min man känner till detta nu och helt enkelt liksom jag tyckt det varit för tidsödande att ta tag i.Det visar det sig till och med att vi har hela familjens fulla stöd att forska vidare,så det finns inget att dölja.
 
Jag skulle vilja be dig att ta själv tänka på vad du antyder och hur du uttrycker dig om mig och min familj som du inte känner ett dugg.Man behöver inte vara otrevlig och hotfull för att korrigera någon,Maud.
Min man vet om min post nu,har läst den och tog inte ett dugg illa upp,eftersom han till skillnad från tillexempel dig känner mig och vet att mina avsikter var de allra bästa.
 
Jag bortsåg väl ifrån,i stundens engagemang,att det finns illasinnade människor som kan,även om man vill tro att det är otroligt,ägna sig åt att använda saker på fel sätt.Människor med fel avsikter och för mycket fritid till förfogande finns alltid,det borde jag ju tänkt på.Självklart.
 
Jag vet att det kanske var i personligaste laget och eftersom en person jag nämnde lever och inte visste om att jag funderade på detta har jag bett att posten tas bort eftersom den inte längre kan redigeras.Tänk på att man kan göra misstag,Maud.Jag nämnde inga namn och nej,jag vet att det var fel ändå.
Men:om du tycker att en post är för personlig så kan du göra följande:
a)kontakta admin och be dem ta bort den om de håller med dig
eller  
b)kontakta avsändaren via mail(min mail finns tex i min profil,svårare än så är det inte) istället för att komma med otrevliga kommentarer till någon som bett om en åsikt från någon utomstående i liknande situation.
Min undran var svår att uttrycka utan att bli personlig eftersom det är en personlig fråga att söka upp släkt som inte vet att man finns.Inte minst för att det per automatik i något led involverar ännu levande människor.
 
När jag skulle ändra ursprungsposten igår(jag insåg att det kanske inte var helt genomtänkt formulerat) gick det inte för att posten var för gammal att ändras.Nu har jag mailat admin för att be dem radera samtliga poster jag gjort under den här rubriken.
 
Liksom jag bett dem ta bort delar av din post eftersom jag upplever dem som rent otrevliga,insinuanta och hotfulla.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
(Meddelandet ändrat av cecilialoewen den 12 februari, 2008)
 
(Meddelandet ändrat av cecilialoewen den 12 februari, 2008)

[Maud Svensson]

Ett mycket klokt beslut, Cecilia, att be anbytarvärden radera dina inlägg här. Givetvis måste då också de svar du fått tas bort, inklusive mina.
 
Otrevlig, hotfull - trist att du uppfattar mig så. Men jag gläder mig ändå åt att du förstått budskapet: att man bör tänka sig för så att man inte skriver i personligaste laget på nätet. Gör man det om andra människor är det (som du väl känner till?) under vissa förutsättningar olagligt - och då hjälper det inte att man raderat.
 
Därmed är diskussionen avslutad för min del - varsågod och ta bort!

[Britt-Marie Nordin]

Hej!
Har hittat att min mormor f 1897 fick en oä dotter 1923, som är syster till min mor.
Dottern adopterades bort 1924, hon gifte sig och fick barn, som är mina kusiner.
Min mor var enda barnet enligt de uppgifter jag haft tidigare. Kan nu se att mormor fick ett barn innsan hon träffade morfar.
Har också tagit reda på att jag har flera kusiner. Skall man kontakta dem och berätta vad man vet eller skall man låta det vara.
Jag är nyfiken på om dottern född 1923 är lik min mamma. Men kvinnan född 1923 kanske inte ens visste att hon var adopterad och barnen till henne visste ändå mindre. Hur gör man? Skall man ta kontakt?
Själv tror jag att jag skulle vilja veta men....
Hur skulle du gjort?
Kan tillägga att min mamma dog 2008 och hennes syster 2004 och de kände inte till varandra.
 
Hälsningar
Britt-Marie

[Åke Bjurström]

Hej Britt-Marie!
Om du inte gör något nu kommer du att .....
Lämna inte ut allt på en gång utan förhör dig lite försiktigt.
Med tanke på Vem tror du att du är på TV så tror jag att responsen är god.
Mvh Åke

[Ingela Martenius]

Britt-Marie,
 
Du är helt säker på att det var en regelrätt adoption? Adoption blev visserligen möjlig 1917, men det var åtminstone fram till andra världskriget långt vanligare med fosterbarn - något som hade lång tradition i Sverige.
Är det fråga om fosterbarn så är chansen mycket större för att i alla fall den som var fosterbarn visste om det rätta förhållandet; det visade ju sig inte minst när föräldrar och/eller fosterföräldrar gick bort. Och om den som var fosterbarn kände till sin situationen är det ju troligare att hennes barn också är informerade.
 
Om Du inte gjort det förut kan Du ju kolla upp dels Din mormors, dels Din mosters adoptiv- (eller foster-) föräldrars bouppteckningar.
 
Ingela

[Jan Jutefors]

Britt-Marie,
 
Vad är det värsta som kan hända?  Att du får luren i örat, om du ringer upp dem, eller att du inte får svar på ditt brev!
OK, men då vet du att de inte vill ha kontakt. Det bästa kanske är att skriva ett brev med alla dina kontaktuppgifter, vill de inte ta kontakt omedelbart så kan hända att de blir nyfikna längre fram.

[Britt-Marie Nordin]

Hej och tack för era svar!
Kommer att skriva ett brev till mina kusiner och hoppas att någon av dem svarar. De är ju vuxna människor.
Sedan vet jag inte säkert om det var en regelrätt adoption men i hfl står hon som adoptivdotter och i sin fars bouppteckning står hon som dotter. I mormors bpt är hon inte nämnd.
Tack igen
hälsar
Britt-Marie

[Susanne Seger]

Hej!
 
Hur får man bäst tag i efterlevande till en död släkting? Min morfars fars brors dotter ringde mig för några år sedan för att vilja jämnföra våra släktträd. Men tyvärr var jag väldigt dålig då och kunde inte besöka henne. Idag kom jag att tänka på henne igen och efter sökande på Eniro med hennes namn, adress och telnr så finns hon inte med. Jag kollade lite på sidan med Gravsatta i Göteborg och några namn likt hennes kom upp. Kollade dom olika namnen i Sveriges Befolkning 1970 och en stämde  med namn och gatuadress. Alltså hon dog tyvärr för 1 år sedan, vilket jag blir ledsen för jag hade velat träffa henne nu när jag mår bättre. Men med hennes exakta födelsedata så har jag nu hittat henne i en födelsebok och ser du vilken av min morfars fars bror det var som var hennes pappa. Jag har haft problem med att hitta dom, så nu löste sig en knut för mig. Men hur får jag bäst tag i hennes barn? Skulle vilja träffa dom men hur kan jag bäst hitta dom? I Sv Befolkning så är det två döttrar och att hitta dom är som en nål i höstack, eftersom flickorna oftast bytte namn när dom gift sig.
 
Mottager gärna alla tips och råd.
 
Mvh Susanne

[Gunnar Håkansson]

Hej, Susanne!
Det finns två vägar: den officiella och den andra.
Officiella vägen är att titta på bouppteckningen, som är allmän handling. Dock numera inte i tingsrätterna.
Den andra är att utgå från förnamnen och födelsedata och söka, förslagsvis i ratsit.se (som innehåller även telefonlösa). Är förnamnen något så när ovanliga eller sannolik bostad känd, brukar det inte bli så många att välja på.
Det kan dock vara lämpligt att vänta minst ett år efter dödsfallet för att inte röra upp känslorna.

[Rolf Jacobsson]

En site som jag använt ofta är www.birthday.se

[Elisabeth Thorsell]

Bouppteckningar efter 2001 1/7 kan man få kopia på från Skatteverket.  
Se: http://www.skatteverket.se/privat/bouppteckning.4.18e1b10334ebe8bc80001217.html

[Susanne Seger]

Gunnar, Rolf och Elisabeth!
 
Tack för era tips! Ska genast spara era länkar till favoriter.
 
Men efter att jag hade skrivit mitt förra inlägg igår så tror jag att jag lyckades att lokalisera den dödes levande bror. Som inte bor så långt från mig. Så frågan är ska jag vända mig till honom eller till barnen? Vad jag egentligen vill är att få mer information om min morfar som jag aldrig fick lära känna och han ska ju ha varit kusin med dessa, den döde och brodern. Det är ju också en chans att få veta mer om min morfars far. Det är lite svårt detta men jag har egentligen inga foton alls från mina förfäder. Situationer mellan mina föräldrar och deras föräldrar har gjort att vi har inget alls.
Så hur bär man sig åt egentligen? Jag kan ju inte ringa på och säga hej jag är en släkting och jag vill ha kopior på foton ..... Mina äldsta barn som är i tonåren har från sin pappa en del fina foton av äldre släkt i England. Det hade varit kul för dom att även få från min släkt. Ska jag skriva ett brev först och berätta om mig och om min forskning och att jag är nyfiken på lite foton att få kopiera?
 
Och jag förstår att jag bör vänta i ett tag med att kontakta dom. Men om jag vill kontakta brodern så kanske det snart är försent. Vilket det redan kan vara, vet ju inte hur klar i huvudet han är, och han ska ju snart fylla 88 år.
 
Mvh Susanne

[Susanne Seger]

Ett litet tillägg:
 
Detta med boupptäckningar det är lite kul att läsa dom för att se vad dom ägde och så. Men när det gäller personer som inte har varit döda så länge så känns det som att man snokar. Känns nästan pinsamt, eller? Jag har bara läst boupptäckningar från 1800-talet än så länge och det känns alltid lite kul.
 
Men jag undrar Elisabeth, eller någon annan om den länken för att få kopior på boupptäckningar, hur fungerar det? När jag går där så ser jag inget om att beställa en boupptäckning. Om jag inte har blivit helt blind ...
 
Ha en bra dag förräsetn alla forskare!
 
Mvh Susanne

[Bo Nordenfors]

Nja, denna länk går bättre:
 
http://www.skatteverket.se/kontaktaoss/bouppteckning.4.3dfca4f410f4fc63c86800037 68.html
 
Där står överst  
 
Skicka en färdig bouppteckning till något av följande tre kontor, beroende på var den avlidna var folkbokförd. Du kan också vända dig till dessa kontor om du har frågor om bouppteckningar.  
och så följer förteckningar över vilka skattekontor som har hand om de olika länen.
 
Det finns mejladresser till resp. ställe, tror inte det finns färdiga online-blanketter ännu.

[Ingela Martenius]

Susanne,
 
Visst kan Du ta kontakt och säga hej vi är släkt på så-och-så vis - jag vill gärna träffa er och dela med mig av vad jag har om släkten och skulle bli glad om ni hade foton och annat jag kunde få kopiera.
 
Jag har gjort det med både svenska och amerikanska släktingar, och hjälpt mina bästa vänner göra samma sak - också i både Sverige och USA. Och det har i alla fallen rört sig om sådant som var känsligt för en generation sedan eller två.
I samtliga fall har kontaktförsöken mötts med entusiasm!
 
Ett gott råd är att ha det som man tänker dela med sig av i sådant skick att det genast kan skickas - entusiasmen tenderar att falna om det går ett par månader innan man får iväg sitt material.
Och så måste man vara beredd på att dela med sig av vad man själv har innan man får deras.
 
Ingela

[Susanne Seger]

Tack Bo och Ingela!
 
Det är så skönt med detta forumet, man får en hel del hjälp vilket är glädjande.
 
TACK!
 
Mvh Susanne

[Monica Svedberg]

Hej!
Själv skriver jag först ett brev och förklarar vem jag är, och att jag släktforskar, så att personen i fråga får tid att tänka efter. En gång ringde jag dock direkt till en för mig tidigare okänd släkting som blev överrumplad och förvirrad. Det gick inte så bra.
Hälsningar
Monica

[Susanne Seger]

Hej Monica!
 
Jag kommer nog skriva ett brev, men först vill jag få till trädet lite. Har en del info som jag inte lagt till på datorn. Så jag kan även skicka med utskrifter av trädet. Så det tar nog ett tag till men jag vill få det hela att bli bra. Så tack alla!
 
Mvh Susanne

[Johan Nilsson]

Hej

Ni som brukar skriva brev till släktingar som ni inte känner hur brukar ni formulera och lägga upp era brev? Jag har försökt skriva ihop något bra men tycker det blir väldigt stolpigt och stelt. Tacksam för tips på vad och hur man kan skriva för att det ska bli bra.

[Maud Svensson]

Innan du skriver: Gör klart för dig själv varför du vill kontakta släktingen. Är det någon särskild fråga du vill ha svar på? Håller du på med en stamtavla och vill ha uppgifter om yngre ättlingar? Planerar du en större släktträff? Vill du dela med dig av din forskning till intresserade släktingar?

Skriv kort och koncist, artigt men i vardaglig ton, enkelt och lättfattligt.

1. Presentera dig.
2. Berätta att du genom din släktforskning funnit att du och adressaten är släkt, och förklara tydligt hur ni är det. Till exempel: "Vi är fyrmänningar (bryllingar) genom att din farmors far och min morfars far var bröder". Skicka med en separat parallell sammanställning av dessa generationer, med namn och data, som visar släktskapet.
3. Förklara nu varför du skriver. En specifik fråga om adressatens släktlinje är bra – de flesta vill hjälpa till om de kan. (Obs! Föreslå inte att ni ska träffas – det kan upplevas som påträngande och obehagligt. Vänta alltid tills den du kontaktat själv föreslår ett möte.)
4. Erbjud dig eventuellt att skicka kopia av din släktforskning och/eller foton – och var tydlig med att det givetvis inte kostar någonting.
5. Lämna alla kontaktuppgifter: adress, telefon, e-post.

Avsluta gärna ungefär så här i ett PS: Kanske är du inte alls intresserad av släktforskning? Men känner till någon i vår gemensamma släkt som är det? I så fall blir jag glad om du vidarebefordrar mitt brev eller ger mig den släktingens namn och adress.

Om du inte får något svar, vilket händer – framhärda inte utan lämna denna släkting i fred.

[Martin Brandt]

Skickar ganska ofta till främlingar i USA.

Mauds råd ovan är bra att följa och jag gör ungefär så också. Brukar inleda såhär (fast då engelska om det är till USA):

"Hej, jag heter Martin och min hobby är släktforskning och jag har forskat på <Exempelperson> och därigenom hittat dig, om det jag gjort stämmer är du barnbarn till <exmpelperson> via...."

Även om jag oftast mailar för att jag vill ha mer information, så brukar jag inte be om det i mitt mail utan istället erbjuda min forskning till att börja med, men jag skickar aldrig det direkt i första mailet.


Fick svar på ett sådant mail senast inatt.


/Martin

[Johan Nilsson]

Tack Maud och Martin för tipsen, det är till stor hjälp.

Vänliga hälsningar
Johan