Legalisering av oäkta barn

[Christian Olausson]

Såvitt jag (nybörjare) förstår innebär legaliserad i kyrkoböckerna att fadern erkänt faderskapet för ett oäkta barn. Min undran är hur säker man isåfall kan vara på att han verkligen är fadern? Är det ur släktforskningssynpunkt kutym att anta att fadern faktiskt är den biologiske fadern om han erkänt faderskapet? Kan/bör man göra ytterligare kontroller och isåfall vilka?
 
Jag tänker mig en situation där modern till ett eller flera oäkta barn träffar en man, gifter sig och av någon anledning är villig att ta på sig faderskapet, trots att han inte är den biologiske fadern. Förekommer sådant?

[Maud Svensson]

Den enda släktlinje man kan vara helt säker på är raka moderslinjen. Vad gäller faderskap är det bara DNA-test som kan ge full säkerhet. Även om föräldrarna var gifta finns ju en risk att fadern till barnet var en annan än maken.    
 
En man kan ha erkänt faderskap i god tro (blivit lurad) eller han kan medvetet ha påtagit sig faderskap för en annan mans barn. Han kan också mot sitt nekande ha blivit dömd till faderskap och underhållsskyldighet. I det senare fallet finns flera exempel på att DNA-test senare visat att domen varit felaktig.
 
Som släktforskare är vi hänvisade till de källor som finns - och om vi skulle ifrågasätta varje uppgift om faderskap blev forskningen på fäder omöjlig. Vi får alltså lita till vad som står i födelseböckerna, det vill säga att den äkta maken är far till barn födda inom äktenskap, och att en man som erkänt sig som far till ett uä barn verkligen är fadern - såvida det inte är förefaller orimligt eller uppgifter finns i släkten om att den verklige fadern var en annan. En kontroll av var modern och den angivne fadern befann sig runt nio månader före barnets födelse kan åtminstone klargöra om faderskapet är tänkbart, men längre än så kommer man inte utan DNA-test.

[Christian Olausson]

Tack för ett utförligt svar! Jag har också tänkt i banorna att man får förhålla sig till de fakta som är tillgängliga, tills motsatsen är bevisad, så att säga. Det är ju det rimliga.
 
För min del handlar det om min farfar och hans syster (f 1917 resp 1911) och att deras mor inte gifte sig förrän 1920, då maken erkände faderskapet och barnen legaliserades. Jag har lite kvar att göra för att kartlägga (eventuella) faderns förehavanden under åren från dotterns födelse 1911 fram till äktenskapet 1920. Den konkreta uppgift jag har som får mig att tveka, förutom att det går ganska många år mellan dotterns födsel och legaliseringen, är att systern till min farfar påståtts vara en halvsyster, vilket skulle innebära att den legaliserade fadern isåfall bara kan vara biologisk far till det ena barnet. Det finns dock, såvitt jag vet, inga levande släktingar som kan ha några säkra uppgifter om det.
 
När det gäller legalisering i sig, finns det några dokument från t ex domstol man kan gå till för att få några kompletterande uppgifter?

[Maud Svensson]

Legaliseringar var såvitt jag vet ett rent kyrkligt ärende. Ett erkännade av barnet underskrevs, vanligtvis i samband med eller kort efter föräldrarnas vigsel (men jag har också sett att det kunde dröja flera år efter vigseln). Prästen antecknade legaliseringen och faderns namn i barnets födelsenotis - och simsalabim var barnet äkta.