För att ta det kanske minst kontroversiella, ortnamnen och kartan. Från senare hälften av 1800-talet skapade/ändrade statliga myndigheter (SJ, Vägverket, Posten m.fl.) ortnamn efter eget skön och det är vanligen dessa vi finner igen på våra kartor. 'Omdopen' skedde utan någon större samordning med de andra myndigheterna inom kommunikationsdepartementet, så idag har vi ett parallellt system med olika beteckningar. På den av förbundet utgivna CD-skivan 'Svenska Ortnamn 1999' ser vi inget av detta. T.ex. ändrade Postverket namnet på poststationen i Alanäset och Hällesjö socken (Jämtland) till Albacken för att undvika förväxling med Alanäset i Alanäs socken. Om detta skriver forskaren Bertil Flemström: Albacken är egentligen namnet på en i senare tid inrättad poststation på platsen. Detta namn har nu nästan helt utträngt Alanäset. (Bebyggelsenamnen i Bräcke kommun, Uppsala 1995). Detta nämner han emellertid endast i löpande text under Alanäset, eftersom det sistnämnda namnet är det som ännu idag står i fastighetsregistret.
Som forskare intresserar mig inte enbart människorna utan också var de bodde. Vill jag i då specificera ett hemman måste det bli Alanäset eftersom Albacken inte tillåter sådana preciseringar som t.ex. Alanäset 3:1 (Albacken 3:1 finns ju inte!). Förövrigt noterar jag nu att innan 1971 förekommer inte Albacken som adress på CD-skivan 'Sveriges dödbok 1947-2006'.
Det finns säkert liknande fall över hela landet.
Ortnamn och normering. I Jämtland finns tre byar Fanbyn i lika många socknar. Under senare hälften av 1900-talet har dock stavningen för två av dem ändrats till Fannbyn, vilket också stämmer bättre överens med uttalet som är lika för alla tre. Som en liten protest mot denna diskrepans och med en förhoppning att en ändring kommer till stånd, praktiserar jag lika stavning för alla tre i mina register.
Om personnamn. Trots att svenska personnamn återfinns i skrift sedan över 1000 år finner jag det märkligt att endast präster utpekas som mindre trovärdiga skribenter. Stavningen av såväl ort- som personnamn i medeltida brev tas vanligen som intäkt hur de uttalades vid den tiden och såvida det inte är rör förfalskningar ifrågasätts generellt dessa inte. Att präster skrev personnamn enligt sin uppfattning om stavning är inget uppseendeväckande; det gjorde ju alla. Det betyder ju inte att de ständigt medvetet eller omedvetet skevade till det och ändrade sig tid efter tid. Utgångspunkten måste ju vara att det som står i kyrkböckerna är korrekt om inte andra källor motsäger uppgifterna.
Visst fanns det präster som av okunnighet eller andra anledningar skrev namnen efter en egen och avvikande uppfattning. T.ex. barn med det fornnordiska namnet Radgerd i dopet vid 1700-talets början, som i senare källor benämns Regina eller Rakel. Man kan ifrågasätta om dessa flickor benämndes annorlunda som barn än som vuxna. Däremot förefaller det svårt hävda att deras ättlingar 150 år senare med namnen Regina eller Rakel egentligen borde vara Radgerd. Vi kan inte göra annat än att utgå från de källor som existerar oavsett våra privata funderingar.
Anders Ryberg menar att prästen inte skrev vad personerna själva ansåg sig heta [
hur skaffar man sig den insikten ?] och gör sig samtidigt till en sentida talesman för de sistnämnda med en retorisk fråga: Skall de tvingas använda dessa [=prästers märkliga stavningar]?
Lika relevant skulle vara att fråga sig om de skulle känna igen sina namn i dagens normerade versioner.
Ibland kan man få samtida insikt om skilda uppfattningar om namnen när mer än en präst skriver under samma tid och i samma bok, men det är sällsynt. I parallella källor, som t.ex. domböcker, bouppteckningar etc., påträffar vi ibland andra eller kompletterande uppgifter. T.ex. någon som i kyrkböcker och mantalslängder endast skrivs med patronymikon, men här underskrivit en handling med annat tillnamn.
Bland namnnormerande förespråkare kan man få intrycket att det endast är stavningen som skiljt sig genom århundradena, medan däremot uttalet varit detsamma. Om så hade varit fallet skulle vi till stor del kunna förstå osannolika tidsresenärer från århundradena bakåt1). Att olika stavning under tid har stått för olika uttal är en generell uppfattning inom språkforskningen.
Namnet Per, idag vanligen uttalat Pär, men historiskt och dialektalt har det varit/är det annorlunda. Se t.ex. Frödings dikt om 'Jan Ersa och Per Persa', som förutsätter ett rim på Ersa och Persa.
Ser jag tillbaka på äldre
diskussion i ämnet blir jag positivt förvånad och påmind om att det uppmanades till en försiktig normering som jag nu inte ofta ser på nätsidor. Bl.a. att de som konsekvent benämns Greta eller Stina, inte utan vidare bör skrivas som Margareta och Kristina. Jag tror att avståndet till och kunskaperna om de människor vi forskar om är avgörande för hur vi gör. En person man träffat, lärt känna som och alltid kallat Margreta eller Greta visar vi nog mer respekt för än andra mer anonyma i galleriet. Jag skulle inte kunna skriva henne som Margareta även om hon benämndes så på en CD-skiva.
Om tekniken. Slå upp en telefonkatalog och du ser att Carlsson och Karlsson återfinns på samma ställe. Problemet är alltså löst sedan flera decennier, men det har inte intresserat programmakarna av våra släktregisterprogram och därmed har vi fått diskussionen om normering. Möjligen kan orsaken till denna uraktlåtenhet vara att man då skulle förlora konvertibilitet. Mikael Franks idé ovan att programmen bör kunna hantera normeringen är tilltalande, eftersom det kanske skulle spara 1000-tals inmatningstimmar för en enskild forskare. Soundex, som bl.a. Ellis Island använder sig av, är emellertid lite väl trubbigt.
1) Det urnordiska *AnulaibaR är ursprunget till vårt Olof (Svenska förnamn - Roland Otterbjörk, Stockholm 1964). Hade vi den förstnämnde bland våra förfäder, vem skulle 'normera' honom till Olof ?.
Ämne: Namnnormering (läst 2227 gånger)
Cookie policy