Jag har sysslat en del med att renskriva gammal text, och på många ställen stött på förkortningar som det inte finns tecken på tangentbordet för.
Under medeltiden använde man ett tämligen invecklat system av olika förkortningar. Dessa återges vanligen i kursiv stil. Till exempel: ordet medh brukar förkortas med ett z-liknande tecken, och se ut ungefär mz i orginalet. Detta blir medh i diplomatariet, likaså thz - theth.
Ett mycket vanligt förkortningstecken är det så kallade nasaltecknet. Man skrivs oftast Ma med ett horisontellt streck över bokstaven a. Detta skrivs Man i diplomatariet.
Nu till problemet: Vissa abbreviaturer levde kvar länge, t.ex. ser man ofta mz i domböcker på 1600-talet, och Anna kan få en konsonant bortförkortad med nasaltecken ännu på 1700-talet. Skall vi då använda kursiva bokstäver för att beteckna förkortningar?
I dateringar ännu på 1700-talet skrivs ofta inte den ut, utan endast ett d med rejäl krok på. Kanske detta borde återges det? Fr.o.m. 1600-talets mitt brukar jag sluta markera förkortningar med kursiva bokstäver, men jag skriver alltid ut de förkortningar som förekommer.
Redaktionen för Svenskt diplomatarium ändrar till stor bokstav i meningars början samt på person- och ortnamn, där det är små bokstäver, samt till modern interpunktion i brevtexterna utan att ange detta i notapparat. Detta har jag tagit efter och gör så i all text jag återger. Är det rätt att göra även i senare tiders texter?