Äldre inlägg (arkiv) till 25 februari, 2013

[Leif Tennare]

Under rubriken Beurraeus har jag pekat på möjligheten att Hans Johansson Stålhandske (se begravningsvapen ovan) var en ättling till väpnaren Knut Thomasson i Soinila i Vemo. När jag ögnar igenom Henrik Impolas bok Frälset och dess rusttjänst i Finland på 1500-talet, så fastnar jag för Henrik Jönsson till Årlax (s. 159). Varför det då? Jo för att hans morfar uppges vara Knut Thomasson i Soinila Vemo, och att han var i sitt första gifte gift med Karin Eriksdotter Sluk, kusin till Thyril Nilsson Sluk.  
 
Om man accepterar tankegången att släkter på 1400/1500- talet gärna gifte in sig flera gånger i samma släkter - för att förhindra spridning av släkternas godsinnehav - så ger detta ytterligare ett visst stöd för hypotesen att släkten Stålhandske var en gren av släkten Sluk.
 
(Meddelandet ändrat av Ten 2012-09-10 23:38)

[Tommy Petersson]

Jag hittar inte en enda ansökan som gäller släktskap så nära som skulle vara fallet med Harald Tyrilsson och Anna Henriksdotter, enligt den hypotes som framförts här. Det kan tolkas som att det inte ens var lönt att ansöka om dispens för detta.
 
...eller att man visste att Uppsala inte var hög nog instans för att ansöka om ett sådant äktenskap utan man ansökte direkt hos Vatikanen. Så har det i alla fall varit i en del andra länder.

[Urban Sikeborg]

Jag förstår inte riktigt vad du menar med vetenskapliga anspråk, Leif. Om diskussionens syfte är att klarlägga Harald Tyrilssons härkomst måste väl argumenten för dina teorier ha stöd i antingen litteraturen eller i källmaterialet? Finns det egentligen något annat sätt att nå fram till hur det egentligen förhållit sig?
 
Pudelns kärna är som jag uppfattar det detta: Den tes du driver i den här diskussionen förutsätter att Harald Tyrilsson har kunnat ingå ett incestuöst äktenskap och det i en tid när kyrkans män stod på barrikaderna och viftade med sina kräklor för att förhindra någon form av uppmjukning av de kanoniska lagarna om äktenskap i förbjudna led. Det här är en fråga som det inte går att runda genom att säga att Harald var kompis med Klas Fleming så denne har säkerligen kunnat fixa en dispens åt honom. Det handlade ju inte bara om huruvida man själv fick gifta sig eller inte; barnen i ett sådant äktenskap kom automatiskt att räknas som utomäktenskapliga och saknade därmed arvsrätt efter föräldrarna. Om det inte går att visa att det faktiskt var möjligt att utverka dispens för äktenskap mellan så nära släktingar som du förutsätter vid denna tid faller väl hela resonemanget, oavsett hur många indicier man tycker sig se i andra sammanhang?
 
Du skriver i flera inlägg att Jully Ramsay inte alls har påvisat att Harald Tyrilsson inte kunde vara agnatisk ättling till Sluksläkten (sonson till frälsemannen Nils Jönsson Sluk som det uppges i Gabriel Anreps Svenska adelns ättar-taflor, d. 4, 1861, s. 278), men det har hon ju implicit gjort genom att belägga att Harald gifte sig andra gången med ett barnbarn till denne Nils Sluk. De dåtida lagarna tillät inte äktenskap mellan så pass nära släktingar.
 
En annan fråga som jag tycker fortfarande är relevant är varför Harald Tyrilsson behövde adlas av Johan III om han nu tillhörde en frälsesläkt på fädernet - som du menar - och därmed redan var legitim adelsman. Handlade det om renovation av ett gammalt adelskap borde det väl framgå av sköldebrevets lydelse? Det kanske vore värt att beställa en papperskopia av sköldebrevet i finska Riksarkivet för att kolla det.
 
Vänliga hälsningar
 
Urban Sikeborg

[Leif Tennare]

Urban,  
 
Jag driver inte den tesen längre. Jag har tagit till mig av dina argument, och erkänner att jag gjort en grov missbedömning avseende möjligheten att få någon form av dispens för äktenskapshinder under och efter reformationen. Borde ha tänkt på det själv - den lutherska kyrkan var ju mer rabiat i det avseendet.
 
Vad gäller Ramsay, så uppger Elgenstierna att ...fru J. Ramsay har i sitt arbete Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden uppvisat, att intet annat samband finnes mellan ätterna Sluk och Stålhandske  (min kursivering) än att Harald Tyrilssons svärmoder Anna Nilsdotter var syster till nämnde Tyril Nilsson Sluk, samt anser för sannolikt, att stamfadern Tyril varit en svensk frälseman, som själv eller genom sitt gifte tillhört samma släkt som den år 1565 adlade svenska ätten Stålhandske(i Västergötland); Det är detta jag inte accepterar, även om jag nu måste acceptera Tyril Nilsson Sluk med största sannolikhet inte var sonson till Nils Jönsson Sluk.
 
Kunskapen om filiationerna inom respektive släkter var (och är) mycket låg. Som exempel, så stämmer med största sannolikhet inte påståendet att Anna Nilsdotter var syster till Tyril Nilsson - kronologin stämmer inte. Jag har hittills i mitt hypotesbygge lagt in den Nils Nilsson Sluk, som Anthoni nämner men som var okänd för Ramsay, som son till Nils Jönsson och far till Tyril Nilsson...
 
Att man fortsätter att referera till ett så kategoriskt påstående, är för mig störande.
 
En möjlig förklaring till varför bröderna Tyrilsson adlades, skulle kanske kunna vara att deras far Thyril Nilsson Sluk förlorade sitt frälse när han gifte sig, om hans hustru Anna Mattsdotter Ruuth inte tillhörde frälset. Ättlingar till hennes far, Matts Larsson Ruuth, adlades senare, 1681, till Rutenhjelm.
 
Vad gäller min lilla kommentar om 'vetenskapliga' anspråk, var det inte så allvarligt menat. Jag bara uppfattade det du skrev om din anfader, som en variant på det kända logikexemplet, vad är motsatsen till påståendet att alla katter har svans.
 
Min ambition är att inte att kunna bevisa att släkten Stålhandske var ättlingar till släkten Sluk. Jag är fullkomligt nöjd om jag lyckas skapa hypoteser som till en väsentlig grad är bättre underbyggda - mer sannolika - än de som idag finns publicerade...
 
Hälsningar
Leif Tennare
 
(Meddelandet ändrat av Ten 2012-09-11 14:19)

[Leif Tennare]

Beträffande frågan varför Harald Tyrilsson behövde adlas av Johan III om han nu tillhörde en frälsesläkt på fädernet, så hittade jag en skrivning i Impolas bok, som väl motsvarar vad jag trodde gällde för Harald och Joen Tyrilsson. På s. 168, Henrik Persson till Domargård (Karis), skriver han :Av en gammal frälsesläkt från Västnyland. Son till Per Jakobsson till Domargård och hans hustru N. N. Farbror till Matts Andersson som blev formellt adlad (min kursivering) 1581.  
 
Vad menar H. Impola med formellt adlad? Kan inte detta ha gällt Joen och Harald Tyrilsson också?

[Leif Tennare]

Ytterligare ett exempel på vad som ligger bakom min skeptiska hållning till Ramsays 'dekret': Tyril kallas i Margareta Stålhandskes personalier för Tyril Stålhandske, och uppgifves ha varit gift med Anna Mattsdotter Ruth. Allt detta synes dock vara gripet ur luften.  
 
Hon har inte heller här några argument för sitt påstående. Hon tycks genomgående utgå ifrån att det hon inte känner till är fel, och har sällan eller aldrig presterat, explicit, några bevis för sina påståenden. I det här fallet är det nog inte bara Anthoni som delade  min uppfattning...

[Leif Persson]

Jag blir lite förvirrad här av de uppgifter ang dispenser till äktenskap i denna tråd,och har läst på lite i J.E. Almquist artikel i PHT 1931 sid 160-176. Där verkar det ju tvärtom framgå att vid reformationen (Olaus Petri) ville man till viss del släppa på det hårda kraven som katolska kyrkan hade (då det mer kommit från påven och inte från Gud osv), men att det 1572 (Laurentius Petri) återigen blev lite skarpare ton. Dock gällde att dispenser fortfarande kunde delas ut så länge det inte handlade om något som var förbjudet enligt Bibeln.  
 
Likaså har ju till och med Johan III gått förbi detta förbud i sitt äktenskap 1585 med sin kusins dotter Gunilla Bielke, och Erik Gustafsson (Stenbock) och hans hustru gick runt det hela mer bokstavligt och vigdes sig i Danmark 1574 vilket först senare (efter hans frigivning ur fångenskapen för detta) även förklarades giltigt därhemma...

[Urban Sikeborg]

Leif P: Olaus Petri hade för sin tid radikala tankar inom flera områden och som han uttryckte i skrift, men det var inte han som bestämde. De gamla lagarna kvarstod oförändrade. Fortfarande räknades det som högmålsbrott att ha sexuellt umgänge med en kusin eller tremänning. Vad beträffar Johan III och hans äktenskap med Gunilla Bielke - som kyrkans män motsatte sig innan de blev överkörda - finns det ett romerskt talesätt som illustrerar det hela: Quod licet Jovi non licet bovi, dvs. »Vad som är tillåtet för Jupiter [läs: kungen] är inte tillåtet för oxen». Kungarna kunde hålla sig ovanför lagen men det kunde inte gemene man. Så om biskoparna t.o.m. vågade sig på att kritisera kungen för dennes val av sin kusins dotter som hustru lär man inte utan vidare ha släppt igenom en dispens för samma tilltag för en lågfrälseman. Och som du säger tilläts inte ens Erik Gustavsson att gifta sig med den han ville, trots att han tillhörde adelns toppskikt och kunde räkna släktskap med kungahuset. Det var först när det var försent att göra något som kyrkan gav upp. Men annars gällde att ännu på 1590-talet förvägrades sysslingar att gifta sig med hänvisning till att det skulle innebära frändsämjospjäll (blodskam). Ett argument som framfördes från kyrkan (tar det ur minnet nu så här på kafferasten) var att eftersom lagen utsträckte arvskretsen till fjärde led så stygges man taga till äkta den man ärva kunde.
 
Hälsningar
 
Urban

[Leif Tennare]

Intressant! Hittade ytterligare ett exempel på uppluckrade normer under samma tidsperiod, när jag kollade upp dina uppgifter. Gunillas far gifte sig med sin styvmors syster, Margareta Posse. Om jag förstått den katolska kyrkans krav korrekt, så hade väl detta stridit mot regeln rörande 'affinity', eller?

[Urban Sikeborg]

Jag är osäker på i vilken utsträckning man efter reformationen vidmakthöll den kanoniska rättens syn på affinitas (»släkt-med-släkt-skap») som äktenskapshinder.
 
Ännu på 1690-talet var en man tvungen att ansöka om dispens för att få gifta sig med sin avlidna hustrus kusin, vet jag. Men den begränsningen gällde för mannen i förhållande till hustruns släkt, inte mannens barns i förhållande till styvmoderns.
 
Enligt romersk rätt, som influerat den kanoniska rätten, var det tillåtet att gifta sig med ett styvsyskon, och hustruns och mannens släktingar hade tillåtelse att gifta sig med varandra. Där gällde alltså andra regler än för cognatio, blodsfrändskap. [Jfr Cumin, P.: A Manual of civil law; or, Examination in the Institutes of Justinian, s. 28 f] Enligt Voorhies, J. S.: A New Law Dictonary and Glossary, 1850, s. 50, var grundprincipen för affinitas att mannen och hustrun vid giftermålet blivit ett kött och därför kunde mannen inte gifta sig med kvinnans consanguinei (blodsfränder) och vice versa. Följaktligen kunde en man inte heller gifta sig med sin styvdotter, eftersom han vid giftermålet blivit hennes far. Däremot kunde mannens blodsfränder gifta sig med kvinnans blodsfränder, så affinitas utgjorde inte äktenskapshinder där.
 
Mer relevant i sammanhanget är nog Beal, Coriden & Green: New Commentary on the Code of Canon Law, 2002, eftersom den direkt berör kanonisk rätt. På s. 150 och 1294 framhålls att det var endast affinitas i direkt ned- eller uppstigande led som utgjorde äktenskapshinder, förutom mellan mannen och hustruns släkt och vice versa som jag nämnt ovan. Samma begränsning om direkt ned- eller uppstigande led för affinitas anges också i Dacanáy, A. N.: Canon Law on Marriage, 2000, s. 70. Med andra ord bör en man ha kunnat gifta sig med sin styvmors syster.  
 
Utifrån detta - med vederbörliga reservationer - är jag tveksam till att man kan kalla det fall du nämner ovan för en uppluckring av normerna.
 
Med vänlig hälsning
 
Urban
 
(Meddelandet ändrat av sikeborg 2012-09-11 19:22)
 
(Meddelandet ändrat av sikeborg 2012-09-11 19:59)

[Urban Sikeborg]

P.S. Jag kan tillägga att det räckte med att mannen hade sexuellt umgänge med en kvinna som han inte var gift med för att affinitas gentemot varandras blodsfränder skulle uppstå. Åtminstone under den katolska tiden genererade dessutom en trolovning i sig att affinitas uppstod, även om någon av de trolovade hann dö utan att ha haft sexuellt umgänge med den andra före giftermålet.

[Leif Tennare]

Enligt Henrik Impola så var Harald Tyrilsson adelsman nio år före sin formella nobilsering, 1578, då han fanns med i adelsregistret redan 1569... Hans bror Joen som nobiliserades fyra år tidigare, finns inte med i adelsregistret förrän 1579.
 
Renovation, eller...?

[Urban Sikeborg]

Jag uppfattar det som att ditt resonemang förutsätter dels att skrivaren redan 1569 gjorde en klar distinktion mellan begreppet frälse och adel, dels att kronan hade klart för sig vilka som var adelsmän enligt den definition som antogs i och med adelsprivilegierna 1569. Men vitsen med alla frälserannsakningar som kronan genomförde därefter i riket fram till 1600-talets början var ju att kronan inte hade någon bra koll. Henrik Impola ger ju en bra översikt av läget i inledningskapitlet till sin bok. Som du ser av hans beskrivning av grundmaterialet upptar längderna över »adeln» frälsemännen och deras rusttjänst. Jag tar några exempel som jag plockat i all hast från Impolas personsammanställningar under bokstaven A (och som du nog själv enkelt hade kunnat hitta):
 
- Abraham Gynther till Engelsby var ryttare under adelsfanan, red för frälse och förde vapen, men verkar likväl ha varit av ofrälse börd och blev inte adlad.
- Anders Knutsson till Påvalsböle kallas adelsman, men ingen uppgift finns om härstamning eller adlande.
- Anders Korp till Hoplax står med i adelsregistren, var tydligen av ofrälse börd men använde i sitt sigill en vapenbild.
- Anders Nilsson till Talis står med i adelsregistret 1562 trots att han adlades först 1563.
- Antonius Stenhuggare till Kuggböle finns med i den allmänna synen på finska adelns rusttjänst, var frälsemän utan att tillhöra adeln.
- Arvid Dubbe till Kråkö var troligen av ofrälse börd, något adlande är inte känt, men han skrevs som adelsman i adelsregistren.
- Augustinus Staffansson i Suotaala ingår i adelsregistren men var av oadlig börd och adlades aldrig. »Ett av de talrika exemplen på att en frälsestatus ursprungligen inte berodde på ett formellt adlande och ett sköldemärke utan på rusttjänsten.»
 
Jag slog också upp den finska adelns i Borgå län trohetsförsäkran till Johan III den 2 februari 1569 och gjorde en snabbkoll av ett par av de adelsmän som »vidt vår adelige äre, tro och sanningh» lovar kungen sin obrottsliga lydnad. [Svenska riksdagsakter jämte andra handlingar som höra till statsförfattningens historia. [Ser. 1], Under tidehvarfvet 1521-1718, d. II 1568-1571, Sthlm 1891, s. 226] En av dem var Jost Småpepper till Greggböle. Enligt Impola, s. 198, blev denne aldrig adlad.
 
Bästa hälsningar
 
Urban
 
(Meddelandet ändrat av sikeborg 2012-09-12 20:24)

[Urban Sikeborg]

Jag kan tillägga från svensk mark att jag har en garanterat ofrälse förfader av storbondesläkt, fogden Sverkil (Sverker) Simonsson, som skrivs som adelsman i adelsregistret 1566. Han adlades dock aldrig.
 
Och med det tror jag att jag avslutar mitt deltagande i den här diskussionen. Mina krafter är begränsade och behövs just nu till annat.
 
Bästa hälsningar
 
Urban Sikeborg
 
(Meddelandet ändrat av sikeborg 2012-09-12 20:25)

[Leif Tennare]

Återkommer till vad Leif P skrev den  19/12 2011: ” I Anrep finns uppgiften att Erik Andersson (Rääf i Finland) hade en hustru Anna Fincke, dtr till Gödik Nilsson Fincke och Margareta Gustafsdotter Slatte. Uppgiften är helt ändrad i Elgenstierna som istället sätter in Margareta Fleming där. Likaså finns redan hos Stiernman (se min tidigare länk dit här ovan, men sid 501) uppgiften om Fincke, men där heter hon istället Elisabeth. Detta är en person som hos Anrep (samt EÄ) ist var gift med Erik Anderssons son Henrik Eriksson (Rääf i Finland), vilket även det mer källkritiska och noggranna Äldre Svenska Frälsesläkter godtar och nämner ( Fincke, yngre ätten, ÄSF I:2 sid 136).  
 
Helt klart måste det ha rört sig om att Erik varit gift två gånger, varav den första hustrun - mor till Brita Rääf - tillhörde släkten Fincke, dotter till Gödick Nilsson Fincke och Margareta Gustavsdotter Slatte.  Min slutsats bygger dels på kronologin, men också - och framför allt - på namngivningen av Joen Stålhandskes barn i sitt äktenskap med Brita Rääf: Hans, Gustaf och Elisabeth. Uppenbarligen kommer Hans från Joen, medan Gustav sannolikt kommer från Britas bror (och  mmf Gustaf Slatte) och Elisabeth från Britas mor.
 
I Erik Andersson Rääfs äktenskap med Margareta Fleming föddes sannolikt barnen Henrik, Anna och Abraham.  Anna efter Margaretas mor  Anna Engelbrektsdotter, medan  Abraham torde komma från Erik Anderssons släkt.  Henrik skulle kunna kommafrån Flemings sida, då namnet var ganska vanligt inom släkten.
 
Den skenbara konflikten  mellan Stiernman och Elgenstierna beror följaktligen på att det handlade om två Elisabeth Fincke, varav den ena , Elisabeth Gödicksdotter (g.m. Erik Andersson), var faster till den andra, Elisabeth Gustafsdotter g.m. Eriks son Henrik.
 
Den uppenbara invändningen mot hypotesen är, att Henrik Eriksson Rääf och Elisabeth Gustafsdotter var släkt med varandra i 4:e led...

[Leif Tennare]

När man skall göra korrigeringar i ett komplext  'nätverk', så måste man gå försiktigt fram och noga analysera vilka 'trådar' man bör hålla fast vid.
 
Även om  jag accepterat att ett äktenskap mellan Harald Tyrilsson och Anna Henriksdotter inte var möjligt p.g.a  äktenskapshinder- utgående från hypotesen att båda var ättlingar till Nils Jönsson Sluk och Karin Fleming - så vidhåller jag min hypotes att släkten Stålhandske stammade från släkten Sluk. Frågan är då var den svaga länken finns i min hittillsvarande hypotes? Var skall man börja nysta?
 
Alternativen är inte så många, om man accepterar att filiationen för Anna Henriksdotter är korrekt. Kvar finns Tyril Nilsson Sluk och/eller hans postulerade far,  Nils Nilsson Sluk. Som jag visat tidigare, så är indicierna mycket starka för att Haralds föräldrar var Tyril Nilsson Sluk och Anna Mattsdotter Ruuth. Den svaga länken är Nils Nilsson Sluk, vilken dyker upp i förbigående i Anthonis bok: ”Av häradshövdingen Nils Sluks barn ha sönerna Erik och Nils varit gifta med frälsedöttrar, medan Peder tydligen ingått ett ofrälse gifte”. Det är allt som nämns om den tidigare (såvitt jag vet ) okände sonen till Nils Jönsson Sluk. Helt klart behövdes det en Nils Nilsson mellan Nils Jönsson och Tyril Nilsson för att klara de kronologiska kriterierna, varför 'pusselbiten' tycktes passa precis.
 
I Genos, årg. 82, 2011  - i en artikel skriven av Tapio Vähäkangas - så återfinns denne Nils Nilsson, son till Nils Sluk och Karin Henriksdotter Fleming, som postulerad far till en Erik resp. Gunnar Nilsson i Retula. Ingenting nämns om någon son Tyril.
 
Ett problem i hypotesbyggandet är, förutom  bristen på dokumentation  och att många i släkten inte  använde släktnamnet, att namnen Nils, Jöns, Olov och Torkil tycks ha förekommit i stort sett i varje generation, och i flera grenar av släkten.
 
Med utgångspunkt från Tyril nilsson Sluk och Anna Mattsdotter Ruuth, bör sökandet efter en ny tråd börja i Tavastland.  För att klara kriterierna på blodsband, så kan tråden ansluta först till Anna Henriksdotters mf ff f, Torkil Nilsson, och hans son Nils Torkilsson , bror till Anna Henriksdotters anfader Jöns Torkilsson. Jöns  Torkilsson återfinns först som faste på Åland 1406, då Olof Andersson till Kodbolstad - blivande svärfar till Jöns son Jösse -  är förskalaman. Fyra år senare dyker Nils Torkilsson upp tillsammans med Jöns och Olof Andersson. Sista livstecknet  på Åland för bröderna är 1419 (FMU 1586): ”.godha manna incighle, som ær Andris Andersson, wæpnære, och Olaf Andrisson, Iap Pedhersson i Getha, Iönis Torkilsson och Nicles Torkilsson”.
 
Jöns återfinns sedan i Kimito 1432, då Jöns Torkilsson ”erkänner sig ha närvarit vid biskopstinget för 15 år sedan (1417), då hela Kimito socken.” (FMU 2036), och i Åbo 1437 som nämndeman i Landsrätten:  ..til the xij, som tha j nempdenne satho, som ær Jönis Torkilsson wapn.. (FMU 2215).
 
Inga spår är kända efter Nils Torkilsson efter 1419. Om man antar att han hamnade i Söderfinland som sin bror,  är ett troligt scenario att han efter ett tag hamnade i Tavastland. Som Anthoni skriver: ”Anmärkningsvärda äro de talrika överflyttningarna från Egentliga Finland till Tavastland . Såsom tidigare nämnts saknas här ett ursprungligt småfrälse av det slag man möter på Åland, i Egentliga Finland och även i Nyland.”
 
Sannolikheten att knyta ihop de här trådarna är nog tyvärr försvinnande liten, men värt att jobba vidare på de närmaste åren.

[Leif Tennare]

Återkommer till frågan om Harald Tyrilssons frälse.
 
Anthoni skriver i sin bok: Under konung Gustavs första år, under 1520-talet, finna vi redan finländare såsom småsvenner i Sverige. Bland de tidigare småsvennerna befunno sig bl.a. Måns Nilsson till Ahtis, Gustav Fincke och Nils Boije...Rent militär har däremot Jakob Henrikssons (Sjundbysl) bana varit. 1537 nämnd bland småsvenner, har han 1546 avancerat till stallmästare för hingstridare. Under Erik XIV användes han sedan i höga militära uppdrag...  Det kan sägas, att det finländska frälset redan under Gustav Vasas tid framför allt genom hovtjänst, berett sig för militära befälsposter. Det var inte blott det förnämligare frälset, såsom Hornar och Flemingar, som sökt sin framgång på den vägen. Det var också medlemmar av mindre framträdande släkter, såsom den redan nämnde Ivar Månsson, eller den till det fattigaste frälset hörande Jakob Henriksson, som på den militära banan vunna även social framgång.
 
Här kan man se en parallell mellan Jakob Henrikssons (Hästesko) livsbana och Harald Tyrilssons. De förefaller parallella - och de krigar dessutom tillsammans mot danskarna i Varberg 1565.
 
På det sätt som Anthoni formulerade sig också medlemmar av mindre framträdande släkter...eller...till det fattigaste frälset hörande.. så var det knappast frågan om att ofrälse personer fick samma möjligheter.

[Tommy Petersson]

På 1400- och 1500-talen var det väl, som sagt, svårt att få gifta sig med nära släktingar, Under andra hälften av 1700-talet och 1800-talet verkar det däremot rätt vanligt bland adeln.
 
Men det finns lite exempel före 1750 också:
 
Anna Ekeblad gifte sig före 1609 med Nils Ekeblad.
Johan Casimir Lewnhaupt gifte sig 1616 med Sidonia Grip.
Elisabet Leijonstierna gifte sig 1663 med Nils Olofsson Figrelius.
Christina Maria Beijer gifte sig 1677 med Georg Fredrik von Snoilsky.
Anna Brita Olivecrantz gifte sig 1681 med Carl Cantersten.
Johanna Eleonora gifte sig 1691 i Hamburg med Erik Gustaf Stenbock.
Jesper Cruus af Edeby gifte sig 1696 med Ebba Margareta Sparre.
Marguerite Elisabeth De Geer gifte sig 1706 med Jacob Trigland.
Anna Christina Forbes af Lund gifte sig före 1714 med Claes Anckarfjell. Avgift 200 rdr.
Eva Christina Cronhielm gifte sig 1725 med Axel Cronhielm af Hakunge.
Eva Christina Oxenstierna gifte sig 1730 med Louis De Geer.
Axel Gottlieb Palbitzki gifte sig 1733 med Charlotta Christina Siöblad.
Charlotta Sofia Köhler gifte sig med Otto Christian von Köhler.
Georg Bernhard Petrus Mellin gifte sig 1740 med Anna Ulrika Eleonora Mellin.
Beata Elisabet Rosenstråle gifte sig 1745 med Carl Magnus Dijk.
Magdalena Dorotea Boij gifte sig 1746 med Axel Erik Bröms Lilliestråle.
Lennart Ribbing af Zernava gifte sig 1749 med Ebba Margareta Ribbing af Zernava.
Gertrud Elisabet Gripenberg gifte sig 1750 med Carl Reinhold von Konow.
 
Alla kusingiften.
 
Maria Christina Skeckta gifte sig först med sin kusin Carl Gustaf Willemsens oxh sedan 1746 med sin kusins son Göran Reinhold Ulfsparre av Broxvik...

[Leif Tennare]

Det börjar bli dags att skissa på en form av ’slutplädering’, vad gäller mitt postulat, att släkten Stålhandske (nr 98) i Finland, var ättlingar till släkten Sluk.
 
Som jag skrivit tidigare,  så är det inte min ambition att bevisa att släkten Stålhandske var ättlingar till släkten Sluk – hade det varit möjligt, så hade det redan gjorts!  Jag är fullkomligt nöjd om jag lyckas skapa hypoteser som är bättre underbyggda - mer sannolika - än de som idag finns publicerade... Detta kan endast uppnås med hjälp av fler – och starkare – indicier, än vad som sammanställts och redovisats tidigare.
 
Forskningsstatus
 
Rådande forskningsläge får – tyvärr - Elgenstierna stå för, då det i ingressen för släkten Stålhandske (nr 98), sägs följande:  Deras fader [Harald och Joens] uppgives pä riddarhusgenealogien hava varit Tyril Nilsson Sluk, av en åländsk frälsesläkt med detta namn, men fru J. Ramsay har i sitt arbete ’Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden’ uppvisat (min kursivering), att intet annat samband finns mellan ätterna Sluk och Stålhandske än att Harald Tyrilssons svärmoder Anna Nilsdotter var syster till nämnde Tyril Nilsson Sluk, samt anser för sannolikt, att stamfadern Tyril varit en svensk frälseman, som själv eller genom sitt gifte tillhört samma släkt som den år 1565 adlade svenska ätten Stålhandske (i Västergötland).
 
Vad gäller släkten Stålhandskes anfader, skriver J. Ramsay bl.a. följande: ”Tyril, kallas i Margareta Stålhandskes personalier: Tyril Stålhandske, och uppgives varit gift med Anna Mattsdotter Ruuth. Allt detta synes (min kursivering) dock gripet ur luften”. (Tyvärr har detta Ramsays ’synes’ inflaterats till ’uppvisat’ i Elgenstierna).
 
Ingressen till släkten Stålhandske i Ramsays verk, innehåller vidare rena felaktigheter. Både vad gäller Nils Olofsson till Meldola  (Se inlägg av Torsten Berglund, den 6:e december 2008, under rubriken » Medeltida släkter » Nils Olofsson till Meldola), och vad gäller Torsten Stålhandskes släkttillhörighet.
 
I Wrangel & Bergströms  Svenska adelns ättartavlor (1857), sägs följande om adliga ätten Stålhandske (98):  Ätten lär härstamma från en Jöns Sluk, som uppgifves ha levat 1445 och varit af en gammal finsk adlig släkt. Hans sonsons son, ståthållaren på Viborg slott Joen Töresson (Tyrilsson), fick förnyelse på sitt adelskap 1574 och kallade sig Stålhandske; dennes son, Hans, introducerades 1625.
 
I Tilas genealogiska samling (RA) från medio/senare hälften av 1700-talet, finner man, i ett dokument  avseende tvisten  om huvudmannaskapet för ätten Stålhandske, att den härstammar från ”Tyril Sluk, (av) en gammal finsk ätt, gift med Anna Mattsdotter Ruuth. Sönerna kallas Joen Tyrilsson (Stålhandske), resp. Harald Torelsson (inte Stålhandske), medan Haralds dotter benämnes Anna Haraldsdotter Sluk!
 
Vad gäller Harald Tyrilssons geografiska ursprung, så har H. Impola fallit i samma fälla som J. Ramsay, och så att säga ’uppgraderat’ citat. I hans bok 'Frälset och dess rusttjänst i Finland på 1500-talet’,  kan man läsa att Hausen har dock i sin studie om Germundsö säteri påvisat att släkten Stålhandske härstammade från Östergötland. Detta stämmer inte. Vad R. Hausen skriver är följande: Om hans härstamning vet man intet annat än att han (Harald Tyrilsson; min anm.) varit bosatt i Östergötland och alltså troligen (min kursivering) bördig därifrån.  
 
Baserat på egna utredningar och en (subjektiv) utvärdering av de ovan nämnda sekundärkällornas trovärdighet, så har jag formulerat fyra postulat.
 
Postulat
 
[color=0077aa]1.   Harald och Joen Stålhandske var söner till Tyril Sluk, i hans äktenskap med Anna Mattsdotter (Ruuth).
2.   Tyril (Nilsson?) Sluk var en ättling i 5:e led till Nils Torkilsson, faste på Åland 1367
3.   Anna Mattsdotter (Ruuth) härstammade från släkten ’Tre Rutor’ i Östergötland – möjligen var hennes far Matts Larsson, sonson till Anders Andersson (tre rutor) till Slestad, häradshövding i Hanekind 1431.
4.   Harald Tyrilsson var i ett första gifte, gift med Margareta Pedersdotter Fleming.[/color]
 
’Plädering’
 
[color=0077aa]1. Harald och Joen Stålhandske var söner till Tyril Sluk, i hans äktenskap med Anna Mattsdotter (Ruuth).[/color]
 
Ett starkt stöd för detta hittar man i Ösmo kyrka i Södermanland, där Joens sonsons son Hans Johansson Stålhandske begravdes 1690-02-02 med sitt begravningsvapen med sexton anor (fyra generationer) uppsatt. På platsen för Tyril Sluks vapen sitter ätten Stålhandskes vapen, och bredvid detta, på hans hustrus plats, sitter ett vapen med tre rutor, som tycks identiskt med de adliga släkterna Ruuths.
 
Vad man kan ifrågasätta, är om Tyril Nilsson Sluk faktiskt förde det vapen – eller ens förde ett vapen -  som hans söner antog när de adlades, och huruvida han använde tillnamnet Stålhandske, som nämns i Haralds sondotters, Margareta Stålhandskes personalier. Vad gäller Anna Mattsdotter, så skulle jag – baserat på postulat 4 – förmoda, att hennes vapen vore detsamma som Ramborg Andersdotters (tre rutor).
 
Trots den troliga vapenförsköningen, så råder det knappast något tvivel om, att det faktiskt rör sig om Tyril Sluk och Anna Mattsdotter (Ruuth).
 
[color=0077aa]2. Tyril (Nilsson?) Sluk var en ättling i 5:e led till Nils Torkilsson, faste på Åland 1367.[/color]
 
Med utgångspunkt från postulat 1, tillsammans med det faktum att Harald Tyrilsson i sitt andra gifte var gift med Anna Henriksdotter Lapp, dotter till Anna Nilsdotter (Sluk), så måste Tyril Sluks och Anna Nilsdotters gemensamme anfader ligga tillräckligt många generationer tillbaka för att undvika äktenskapshinder för Harald och Anna Henriksdotter. I detta fall skulle de vara släkt i 5:e och 6:e led.
 
Detta postulat bygger alltså inte på indicier, utan kan snarast rubriceras som ett betingat postulat.
 
[color=0077aa]3. Anna Mattsdotter (Ruuth) härstammade från släkten ’Tre Rutor’ i Östergötland – möjligen var hennes far Matts Larsson, sonson till Anders Andersson (tre rutor) till Slestad, häradshövding i Hanekind 1431.[/color]
 
Det primära stödet för detta postulat, bygger på analys av godsinnehav i Östergötland.
 
Under 'Introducerad adel, Stålhandske', skrev jag: 'Känt är att Harald S. i Sverige (bl.a.) ägde af honom inköpta gårdarna Aska i Slaka socken och Kättestad i Nykil socken af Linköpings län, vidare några arfvegods i Östergötland, troligen i samma trakt (Hausen; Germundö säteri och dess ägare)'. Dessa arvegods kom sannolikt från Harald Tyrilsson Stålhandskes mor, Anna Mattsdotter.  
 
I Raneke, s. 763, finner man att Anders Andersson (tre rutor i Slestad) under första halvan av 1400-talet ägde gods i Hanekinds hd: i Slaka sn (Slestad), och i Kärna sn. I Valkebo hd: i Gammalkil sn (Krångestadby och Broby by).
 
Om man jämför detta med de gods Harald Tyrilsson Stålhandske, ståthållare på Kastelholm, förvärvade i Östergötland, så ligger Aska i Slaka sn endast ca 2 km från Slestad. Kättestad i Nykil, ligger halvannan km från Broby by, och knappa halvmilen från Krångestad!
 
En genomgång av Almquists verk om frälsegods i Östergötland, som omfattar frälselängden 1562 samt abalienationer (avhändande av fast egendom) 1654, ger som väntat inget direkt svar på frågan om Haralds ursprung, då vare sig Tyril Nilsson, Harald eller Joen Tyrilsson omnämnes däri. Däremot hittar man i en not, Tyrils son: ”På 1590-talet possiderade Tyrils Haraldsson [Stålhandske], med vars övriga förbrutna gods denna gård (Hörna i Nykils socken, min anm.) indrogs till kronan 1599”. Vidare finner man hans sonson Per Tyrilsson med sex villkorade frälsegårdar (Norrköpingsbeslutsgods), tre i Hanekind och tre i Valkebo enl. följande: Aska Östergård i Slaka, Skedagården i Skeda, Ledinglunda i Kärna, Kättestad och Åserum i Nykil samt Gustad i Vikingstad.  
 
Av de uppräknade gårdarna torde Aska Östergård, Kättestad och Åserum vara gårdar som köpts av Harald Tyrilsson ”för sina egna aflade pengar”. Ledinglunda fick Tyril Haraldsson med sin hustru N.N. Persdotter (dotter till fogden i Linköpings län, Per Clemetsson). Återstår Skedagården i Kärna och Gustad i Vikingstad, som ev. arvegods (Haralds eller Tyrils).  
 
Om vi tittar på de hemman som Harald köpte i Östergötland, så är det troligt att de köptes av någon frände på sin mors eller hustrus sida. Som nämnt ovan, så köpte sannolikt Harald Tyrilsson ett hemman i Aska (Östergården) i Slaka socken. I frälselängden 1562, finner man att Aska (Norrgården) ägdes av Erik Jönsson (Rosenstråle), vars mormor var Ramborg Andersdotter (tre rutor på en snedbjälke)!
 
Indicierna för ett släktskap mellan Anna Matsdotter Ruuth och Anders Andersson (tre rutor) till Slestad, känns ganska starka.
 
[color=0077aa]4. Harald Tyrilsson var i ett första gifte, gift med Margareta Pedersdotter Fleming.[/color]
 
Detta postulat bygger till viss del på namngivning, men huvudsakligen på – i överförd bemärkelse – överlappande rums- och tidskoordinater…
 
Första sökkriteriet efter en potentiell första hustru till Harald Tyrilsson, namnet Margareta, deducerades ur observationen att Tyril Haraldsson hade en dotter, döpt till Margareta, vilket hans halvsyster, Anna Haraldsdotter inte hade.
 
Det andra kriteriet bestod av analys av godsinnehav. Utgångspunkten var att ”den 22 juli 1570 underrättar … konungen fogden på Ettack kungsgåtd i Västergötland, att han efterlåtit Harald Tyrilsson en gård i Winkle i Vartofta härad och en gård i Påweråss liggande vid Falköping, hvilka gårdar han ägde obehindradt njuta och behålla, eftersom han dem tillförne haft” [R Hausen, Germundö Säteri och dess ägare, s.20].
 
Hypotesen var att Harald fått dessa gods med sin första hustru.
 
Vid en jämförelse av de godsägare som förekom såväl i Östergötland som i Västergötland, så hittade jag bl.a Lars (Pedersson) Fleming, företrädd av sin änka Brita Larsdotter [tre rosor], vilken innehade 5 hemman i det aktuella området, varav ett hemman låg just i Påverås! Denne Lars Fleming hade en syster Margareta, död före 1578 28/4, begravd i Stora Malms kyrka ( i Katrinehom, min anm.) [EÄ]. Inget känt om ev. äktenskap.
 
Sannolikt ’fick’ Harald Tyrilsson de västgötska gårdarna vid sitt gifte med Margareta Fleming. Av någon anledning hade godsen tydligen tillfallit kronan någon gång mellan ca. 1562 och 1570, men gavs tillbaka som förläningsgods av Johan III 1570.  
Helt klart är dock att Harald Tyrilsson ägt, och förlänats frälsejord av Johan III, även före sin nobilisering. Jag tror Jan Samuelssons fundering var korrekt, nämligen att Harald Stålhandske fick bekräftelse på gammalt 'adelskap'.
 
Lars Fleming tjänstgjorde vid Eriks hov från 1558, och var skeppshövidsman och stupade 1565, (Harald var stallmästare hos Erik i början på 1560-talet, och blev skeppshövidsman 1566). Vidare hade hon en syster, Brita, som i sitt första gifte var gift med stallmästaren Ture Persson (Ållongren i Finland) av mig postulerad 5-männing till Haralds mor – n.n Haraldsdotter (Svärd), och i sitt andra gifte med Sten Gustafsson Fincke, också han han av mig postulerad 5-männing till Harald!
 
Äktenskapen mellan Lars Flemings systrar och finska frälsemän, får en rimlig förklaring i och med att deras far, Peder (Johansson) Fleming, var befallningsman på Åbo slott från 1536 till 1560.  
 
Slutsats
 
Sammanlagt tycker jag att de av mig redovisade indicierna väger ganska tungt i förhållande till de hittills, av forskare kända, framlagda stöden för sina hypoteser.
 
Jag dristar mig därför till att påstå, med stöd av bl.a Riddarhusgenealogin och Wrangel & Bergström, att ätten Stålhandske med mycket stor sannolikhet var ättlingar till släkten Sluk i Finland.

[Leif Tennare]

Jag glömde påpeka att Margareta Flemings far Peder, befallningsmannen till Åbo, fick Mervis bol i Hattula Sn i förläning 1536 [EÄ].
Det intressanta är att Mervi ligger endast halvannan mil från Luhtiala, strax norr om Tavastehus, dit Matts Larsson (Ruuth) kommit ca 40-50 år tidigare, och var dennes  ättlingar fortfarande påträffas så sent som i slutet på 1600-talet (liksom i Voipaala ett par mil söder om Tavastehus).
 
Sannolikheten att Tyril Sluk också hörde hemma någonstans i Tavastehustrakten verkar ganska rimlig.

[Leif Tennare]

Tyvärr så måste jag erkänna ett beklagligt misstag i mitt inägg ovan, den 16:e november, där jag påstod att Lars (Pedersson) Fleming, företrädd av sin änka Brita Larsdotter [tre rosor] var innehavare av ett hemman i Påverås. Detta är fel, det var Lars (Ivarsson) Fleming - Lars Pederssons kusin - som var gift med Brita Larsdotter. Detta reducerar naturligtvis indiciets värde - om än inte helt - då det fortfarande rörde sig om möjligt arvs- eller bytesgods inom släkten Fleming.
 
En lustig, indirekt, koppling mellan Harald Stålhandske och Lars (Ivarsson) Fleming, är att hans dotter Elin var gift med Friherre Klas Nilsson Bielke i hans första äktenskap. Under sin tid som 'fånge i frihet' på Åland, dit Hertig Karl förvisat honom, så var Klas Bielke och hans andra hustru Elsa Bielke, hedersgäster vid bröllopet mellan Harald Tyrilsson Stålhandskes dotter Anna och Erik Arvidsson Footangel i Germundö herrgård, i oktober 1601 [Valdemar Nyman; Grelsby Kungsgård].

[Patrick von Brömsen]

Hej Leif!
 
Jag läser med intresse dina redogörelser för de svårfunna anorna bakåt.
 
Jag har bara en fundering, och det är hur kommer du på att något blev fel i ditt resonemang? Läser du igenom allt en gång till och finner något fel, något tillsänt?
 
Det är ju komplicerade släktförhållande med osäkra källor, så det är ju ett hästjobb du lägger ned.
Ingen kritik så att det direkt fastslås.
 
Vänligen Patrick

[Leif Tennare]

Patrick,
 
Mina misstag  handlar oftast om tankefel, när jag försöker 'extrahera' en delmängd av mitt tillgängliga material för att göra någon form av sammanställning - inte om fel i själva grundmaterialet. Då mitt medfödda 'internminne' är ganska begränsat, så är det lätt att göra misstag i syntetiseringsfasen, då man måste hålla reda på en massa lösa 'trådändar' i huvudet - och så var det i det här fallet.
 
Men, tack vare (sic!), mitt dåliga minne så hittar jag också många av felen. Jag måste nämligen gång på gång återvända till vad jag skrivit tidigare, för att friska upp minnesbilden och för att kunna jobba vidare...
 
Självklart träffar jag också på ny information, som vederlägger mina hypoteser.  
 
Hälsningar Leif

[Patrick von Brömsen]

Tackar Leif!
 
Håller med, ibland blir det trådar åt olika håll. Tack för att du delgav din förklaring.
 
Vänligen Patrick

[Leif Tennare]

Med utgångspunkt från hypotesen att pesonliga nätverk  var minst lika viktiga för frälset på 1500-talet, - som det är  för karriärister idag –  men på den tiden oftast i form av släktrelationer - så har jag tittat lite närmare på i vilken omgivning Harald Tyrilsson befann sig i vid Erik XIV:s hov, och i början på det Nordiska sjuårskriget, i ett försök att förstå hur han från en lågfrälse(?)  bakgrund kunde sluta som adelsman och ståthållare på Kastelholm.
 
När Harald Tyrilsson blev förordnad till Ryttmästare i Småland 1563 (se nedan), så förde Ivar Månsson Stjernkors befäl över en del av det svenska  rytteriet.  Ivar Månsson var son till Måns Nilsson, som i sitt andra äktenskap var gift med Valborg Johansdotter Fleming [EÄ]. Valborg Fleming var alltså styvmor till Ivar Månsson, men också faster till Haralds första (postulerade) hustru, Margareta Pedersdotter Fleming!
 
Återigen en koppling till Flemingklustret…
 
Tittar man på de av Anthoni angivna, från Finland på 1440 resp. 1450-talen, till hovet komna frälsemännen från Finland, så finner man bl.a andra följande, på 40-talet:
 
•   Torsten Henriksson (till Autis).  Svärson till Anna (Johansdotter) Fleming.
•   Herman Fleming
•   Erengisle Persson( Dufva).  Dotterson till Anna (Johansdotter)  Fleming.
•   Lars (Ivarsson) Fleming  
•   Joakim (Eriksson) Fleming
 
Fem av åtta uppräknade, tillhörde – eller var ingift i – släkten Fleming. En av de tre övriga var Henrik Persson (Gyllenflög), gift med Anna Henriksdotter (Lapp), som kom att bli Harald Tyrilssons andra hustru.
 
PÅ 50-talet hitar man bl.a följande:
 
•   Måns, Ivar och Lars Torstenssöner (Ram). Söner till Brita (Johansdotter) Fleming.
•   Tönne Olofsson (Wildeman). Son till Anna (Johansdotter) Fleming.
•   Henrik och Lars (Pederssöner) Fleming.
•   Klas (Eriksson) Fleming.
•   Ivar Månsson (Stjernkors).  Styvsson till Valborg (Johansdotter) Fleming.
 
I det här fallet var åtminstone åtta av fjorton uppräknade tillhörande Flemingklanen.
 
Med ovanstående bakgrund, så känns inte hypotesen att Harald var gift med Margareta (Pedersdotter) Fleming, allför djärv. Med stor sannolikt var det detta  äktenskap  som öppnade dörrarna för hans sociala avancemang. Troligen gifte de sig i Finland redan någon gång mellan 1555 och 1560, medan hennes far,  Peder Fleming, fortfarande  var befallningsman i Åbo slott. Han antas död någon gång mellan 1560 och 1562.
 
Förutom de uppenbara kopplingarna till släkten Fleming, så hittar man i den  ’3:e dimensionen´ av nätverket ex.vis att Torsten Henriksson var sexmänning till Harald. Tönne Olofsson var farfar till Haralds brorson Hans Joensson Stålhandskes hustru, Helena Wildeman! Ett väl 'armerat' nätverk!
 
Bifogar en avskrift av brevet till Harald Tyrilsson då han ombads/beordrades infinna sig i Småland för att anta befattningen som Ryttmästare över Skytteriet i januari 1563. Ett intressant tidsdokument från tiden strax före sjuårskriget av, förhoppningsvis allmänt intresse (Handskrift, KA).
 
Till Harall Tyrilssonn att hann enn Ryttmestere óffwer  Schytteri i Smålandh ware schall. Datum Stockholm thenn 8 Januarij Anno 63.
 
Effter thett wij áre tillfinnes ath bruche tigh Harall Tyrilssonn fór enn Ryttmestere udóffwer wåre Schyttere i Smålandh hwilcke tillfórenne ware under Anund Stenssonn, therfóre áhr wår alffwarlige wilie attu begiffwer tigh hijt ned, ock taga thenne befatningenn ann lathende tigh therudinnen trogenn, och flitig befinne effther thenn edzfórplicktelsse tu oss och Sweriges Rijke giordt haffwer, såsom thu  thet och för oss tryggeligenn kanth fórsware, Wij wele ther emoth igenn fórsórie tig med enn sådanne lónn effther som andre wåre Swenske Ryttmestere bekomme, och i millertijd wij kunne lathe fórskaffe een annen till Stalmester udi thinn stadh, kann thu tilsáije nogenn fórtrogenn, som achter upå hwad såsom fór nóden ware will.
 
Wijdere effter wij haffwe ladith uthgåå, eth almenligitt påbud udóffwer alth Småland, såwállsom óffwer hele Rijketh um enn Mustringh, som holles skall, thenn 21 dagh i thenne månedh, så wele och udi lijke måtte, och befale, attu sampt med Erich Månssonn på Bråckz wijk, sckole ware ther udóffwer, och mustre på samme tijdh effther thenn Instructions innehåld, som wij eder samteligenn förestálth haffwe, och fór:de Erich ár tilschickedt. Datum ut supra.
 
Anund Stensson dyker återigen upp i slaget (blodbadet) vid Axtorna 1565, som anförare av en fana från Småland, tillsammans med bl.a Harald Tyrilsson som anförare för Erik XIV:s elitförband, de svarta hingstridarna.
 
Finns det någon som vet vem Erich Månssonn på Bråckz wijk, kan ha varit?!

[Leif Persson]

Den sista bör vara Erik Månsson Ulfsparre av Broxvik som menas, han bevistade mönstringarna i Småland 1562 och 1563 m.m, se vidare Elgenstierna.

[Leif Tennare]

Tackar!

[Leif Tennare]

Spännande!  
 
Under förutsättning att det finns någon substans i de uppgifter jag snabbt hittat på nätet avseende Elsa Ållongrens - Måns PÅvelssons till Broxviks svärmor - anor, så var Erik Månsson Ulfsparre och Harald Tyrilsson 4-männingar - båda ättlingar i fjärde led till Anders Andersson (tre rutor) till Slestad! Detta skulle ge gott stöd för min hypotes att Matts Larsson (Ruuth) var en ättling till Anders Andersson (tre rutor) till Slestad!  
 
Återigen, tack för hjälpen Leif P. Min kunskap om adeln i den 'västra riksdelen' är ganska dålig. Det hade varit synd att missa den här potentiella pusselbiten!
 
En snabbtitt i EÄ - ingressen till Ållongren i Östergötland - tycks bekräfta uppgifterna. Kul! Man vet aldrig när man är nära att göra ett litet genombrott i utredningarna...
 
(Meddelandet ändrat av Ten 2012-11-19 22:28)
 
(Meddelandet ändrat av Ten 2012-11-19 22:32)

[Leif Tennare]

För drygt ett år sedan, den 7:e december 2011, skrev jag följande:  
 
”Jag tror fortfarande att svaret på frågan om Stålhandskes ursprung ligger i relationen till släkten Fleming i Finland. I mitt förra inlägg pekar jag på möjligheten att Harald i sitt första gifte var gift med Margareta Pedersdotter Fleming, vilket tillsammans med det faktum att hans bror Joen, i sitt första äktenskap var gift med Brita Rääf, dotter till Margareta Eriksdotter Fleming, och att Klas Eriksson Fleming agerade som patron för bröderna Stålhandske, utgör mycket starka indicier för att de verkade i samma sociala och geografiska 'sfär'.”
 
Även om jag sedan dess reviderat filiationen för Haralds far, Thyril Nilsson Sluk, och postulerat att Margareta Eriksdotter Fleming inte var mor till Joen Tyrilssons hustru,  Brita Rääf, utan hennes styvmor, så förändrar det inte min syn på min postulerade klient/patron relation mellan bröderna Stålhandske och Klas Eriksson Fleming.
 
En väsentlig fråga är hur äktenskapet mellan Harald Tyrilsson och Anna Henriksdotter (Lapp) kom till stånd.  R. Hausen skriver något anakronistiskt,  i sin bok ’Germundö säteri och dess ägare’: ”…därefter torde Harald Tyrilsson fått sin verksamhet förlagd till Åland. Själffallet dröjde det ej länge innan han sammanträffade med och lärde känna Anna Henriksdotter. De funno att de passade för hvarann, och för tredje gången seglade Germundöfrun in i den äktenskapliga hamnen.”
 
För min del tror jag att det finns goda skäl att anta, att Harald och Anna Henriksdotter träffades i Stockholm redan  på senhösten 1563, alternativt i början på 1564 – sannolikt sammanförda av Klas Fleming…
 
Vad får mig att föra fram en så pass specifik hypotes? Jo, för att sannolikheten är rimligt stor:
 
• I november 1563 befann sig ”ryttmästaren Harald Töresson” i Stockholm, vilket framgår av en skuldförbindelse utfärdad till honom av en Olof Göstafsson (tre stjärnor på tvärbjälke). [Hausen]
 
• Efter avrättningen av Annas andre make, Joen Westgöthe, hösten 1563, så hade man orättfärdigt ”ryckt och rappat till sig hvad man av hennes egendom i både löst och fast kunnat öfverkomma, så att hon med sina barn näppeligen behöll så mycket kläder de hade på sig.”  Anna Henriksson  bönföll därför Konung Erik ”om hjälp att hon måtte bekomma sitt igen af den som det olagligen bortrappat.” Hennes begäran beviljades den 12 januari 1564, men redan innan, före den den 8 januari, ”…trädde hon inför den kungl. höga nämnden för att ådagalägga sin rätt i förberörda afseende…”. [Hausen] Alltså i Stockholm…
 
• ”Med de hertigliga myndigheterna i Finland hade F(leming) kommit i delo av rent personliga orsaker. I febr 1563 klagade han hos Johan över att ha blivit fråntagen lagmansräntan i Raseborgs län och berövad ett fäderne-ärvt gods. När det slutligen gick till öppen konflikt mellan Erik och Johan finner vi F bland befälhavarna över de kungliga trupperna vid Åbo. Honom anförtroddes uppdraget att föra den fångne hertig Johan över till Sverige i aug 1563.[Hausen]
 
När F hade slutfört detta uppdrag, hade redan det danska kriget utbrutit. Brev från konungen av 19 o 27 nov samt 18 dec vittnar om att F nu blev en av dem, som skulle organisera transporterna av vapen och krigsmateriel till gränslandskapet Västergötland…”. [SBL] Då Klas Fleming måste ha varit väl insatt i Annas prekära situation - och båda var ättlingar i fjärde led till riddaren Claus Pedersson Fleming  - och med Klas som släktens huvudman(?), så torde han ha engagerat sig i ärendet.
 
Då Klas Fleming dessutom var – av mig postulerad – tremänning med Haralds första hustru, Margarerta Pedersdotter (Fleming), och sannolikt hade kontakt med Harald i Stockholm, så känns det inte helt orimligt att en propå om ett ev. äktenskap med Anna Henriksdotter fördes fram… Brölloppet ägde förmodligen rum någon gång kring årsskiftet 1566/1567 då Anna ännu 1566 omnämns som ”hustru Anna i Möckelgräs”, medan Harald förekommer som innehavare av Germundö och Anna Henriksdotters förra sätesgård Möckelgräs 1567. [Hausen]
 
Att brölloppet inte ägde rum tidigare är logiskt, då Sverige fortfarande befann sig i krig med Danmark, och Harald verkade som befälhavare för de svarta hingstridarna 1565-1566. När han dyker upp på Åland 1566/67, så är han förmodligen redan utnämnd till skeppshövidsman, en roll man finner honom i på Åland 1568. [Hausen]
 
Lägger man till detta att Haralds bror, Joen, några år senare gifter sig med Brita Rääf, (av mig postulerad) styvdotter till Klas Flemings fyrmänning, Margareta Fleming, så känns scenariot patron/klienter mycket realistiskt…
 
För att citera en engelsk släktforskare: The clues are in the connections...
 
(Meddelandet ändrat av Ten 2013-02-09 19:48)

[Leif Tennare]

Med tillgång till några för mig tidigare obekanta källor, så börjar konturerna till ett möjligt biografiskt scenario  för Harald Tyrilsson (Stålhandske) växa fram.
 
Scenariot börjar med postulatet att han föddes ca  1530, och var son till  Tyril Nilsson (Sluk) och Anna Mattsdotter (Ruuth), samt sonson till den Nils Jönsson i Sotjala (Hauho, Tavastland), som var landsyneman i Janakkala 1509 [1]. Som ättling till lagmanssläkten Sluk, ansågs han sannolikt tillhöra frälset, trots att släktens storhetstid var förbi, och flertalet släktmedlemmar var borgare eller bönder, utan större jordinnehav.
 
Med de förutsättningarna, så återstod i princip endast två möjliga karriärvägar för Harald Tyrilsson, att bli präst eller militär – och då ingen medlem av släkten Sluk är känd för att ha tillhört  den kyrkliga sfären, så förefaller det militära valet naturligt. Detta gällde också hans släktingar på mödernet, släkten Ruuth, vars anfader Matts Larsson kom till till den östra rikshalvan för att deltaga  i det ’Stora ryska kriget’ 1495-1497. Hans son Anders kom att bli fogde och tillhöra slottsloven på Tavastehus.  Det förefaller inte helt osannolikt att Haralds farfar, Nils Jönsson i Sotjala, och hans morfar, Matts Larsson (Ruuth), stred tillsammans mot ryssarna.
 
Då Harald och hans bror Joen, som postulerat , sannolikt var födda någon gång i början på 1530-talet, och troligen  hemma  i Tavastland, så torde de ha omfattats av Gustaf I:s order till det finska frälset att komma till Viborg 1554, inför det hotande kriget med Ryssland [2]. I samma krig deltog deras frände, Klas Eriksson Fleming, vilken i december 1556 utnämndes till chef för kungens stridsförband i Finland, Savon suksimiehet (Savolax skidtrupp), samme Klas Fleming som senare skulle fungera som patron för bröderna  Tyrilsson (Stålhandske) enligt mitt scenario.
   
Till den truppstyrka, som utrustades för detta fälttåg, hörde även Östgöta ryttare.  I oktober 1555 var Östgöta landsfana på plats I Finland, och förlades till en början vid Nyby (Hollola s:n, Tavastland). Av de sju ryttarfanorna var 4 svenska, varav en leddes av Jakob Henriksson (Hästesko) [3] från Finland - en frände till Harald. Enlig Artéus [4]  var Jakob Henriksson till Sjundby ryttmästare 1556-1558 för en fana med rekryteringsområde I Finland, vilket förefaller troligt.  Möjligen ingick då Harald Tyrilsson i Jakob Henriksssons,  fana.
 
Vid krigets slut, 1557, återvände de Östgötska ryttarna till Sverige, liksom, sannolikt, Jakob Henriksson (Hästesko) med delar av sin ryttarfana – och möjligen däribland Harald och Joen Tyrilsson.
 
Väl i Sverige, hamnade bröderna  sannolikt i hertig Eriks hov 1558, där också Haralds, av mig postulerade, blivande svåger, Lars Pedersson Fleming befann sig samma år. Uppenbarligen uppskattades deras insatser, då i början av Erik XIV:s regemente, Harald  återfinns i ett register som den ene av kungens två stallmästare, och Joen som en av kungens fyra dörrsvenner [5] – sannolikt redan 1561.
 
År 1562 tjänade Harald  under Östgöta ryttare, då han höll 3 hästar [3], troligen baserat på gods han ärvt av sin mor, Anna Mattsdotter (Ruuth), eller erhållit med sin,  av mig postulerade,  hustru, Margareta Pedersdotter Fleming.  Äktenskapet ägde förmodligen rum någon gång mellan 1560 och 1562,  då Margaretas far, Peder Johansson Fleming dog. Margareta, född i Åbo omkring 1540, var då i 20-årsåldern och ogift, vilket skulle ha satt henne i en prekär situation, om inte hennes far, eller bror, arrangerat ett äktenskap med Harald Tyrilsson.
 
I januari 1563 utnämndes Harall Tyrilssonn   till ryttmästare  ’udóffwer wåre Schyttere i Smålandh’ [6], och ’bevistade’ bl.a  Halmstads belägring [3].
   
I november 1564 återfinns han i stockholm [5], och har då  förmodligen lämnat sin tjänst i Småland, eftersom  han under det följande två åren tjänade som ryttmästare för Erik XIV:s svarta hingstridare. På hösten 1565, efter slaget vid Axtorna, sattes de svarta hingstridarna, under Haralds ledning, in som stöd till Jakob Henriksson (Hästesko).
 
 Samtidigt som Harald var ryttmästare för de svarta hingstridarna, var Jöran Mattsson till Kahiluoto, ryttmästare över ’konungens blanka ryttare’ [7]. Denne Jöran var enligt mitt släktträd en 5-männing till Harald – båda hade Sune Torgilsson (Ille) som en anfader. Haralds dotter Anna kom att gifta sig med en systerson till Jöran Mattsson – Erik Arvidsson (Footangel).
 
I februari 1566 befinner sig Harald åter i Stockholm,  då han förekommer i ett konceptprotokoll från Erik XIV:s nämnd [8].
 
Någon gång i slutet av året - eller i början av år 1567, har Harald äktat sin andra hustru, änkan Anna Henriksdotter (Lapp) på Åland [9].  
 
Huruvida Harald behöll sin tjänst som ryttmästare för de svarta hingstridarna  under ”Annus 67 infaelicissimus Erico Regi – år 67 det olyckligaste för konung Erik” är oklart, likaså om han deltog i Erik:s  jakt efter Rantzau i början på 1568. Hursomhelst så finner man honom som skeppshövidsman på Åland strax före midsommar 1568, för utskrivning av soldater – han var då ännu en konungens man, och tycktes kvarstått vid de de svarta ryttarna enligt Hausen, [5].  
 
Efter hertigarnas uppror i juli samma år, hade man i den östra riksdelen tagit hertigarnas parti, redan innan Stockholm kapitulerat [2]. Med stor sannolikhet anslöt sig Harald Tyrilsson till Johans trupper i Vadstena, senast i september, och  deltog troligen  i  inmarschen i Stockholm den 30 september. Antagandet bygger på det faktum, att Harald redan fyra dagar därefter (!), den 4:e oktober,  erhöll ett personligt  skyddsbrev av Johan, vilket enligt Hausen synbarligen var ”något förmer, något kraftigare , än ett efter gifvet formulär utskrifvet vanligt skyddsbrev, uti  hvilket lifsstraffet gemenligen icke plägade intagas som hot” [5]. Redan en månad senare, den 6 november 1568, förlänades Harald nio skattehemman på Åland, och halvtannat år senare, den 22 juli 1570, erhöll han två gårdar i Västergötland.
 
De tre följande åren, 1569-1571, verkar Harald i befattningen som ryttmästare för  Östgöta fanan [3], sannolikt samma fana som han - enligt min hypotes - anslöt sig till i Vadstena i striden mot konungens trupper 1568.
 
Av samtiden/administrationen betraktades han då uppenbarligen som adlig, då han förekommer  i  ’registret opå Adelns Rosttienst aff teris frelse och förläningar pro anno 1569’ [7].  Detta synsätt framförs också av Artéus [4]. Erhöll 1574 donation å kronohemman i Kvillinge socken i behagelig tid’ [7]
 
Mycket lite är känt om Haralds förehavanden följande decennier. Enligt Impola var han på 1570- och 1580-talen verksam på Åland i olika av Johan III anförtrodda uppdrag  [7], men ingen källa anges. Känt är dock att han 1576 27/7 fick fullmakt att förhandla om kostgärden på Åland [3], och att han adlades 1578. Det är svårt att tänka sig att Harald inte skulle deltagit i någon form, vid något eller några tillfällen, i det ryska kriget – den långa ofreden – mellan 1570 och 1595.
 
Möjligen (troligen?) var det Harald som ingick i slottsloven på Reval, 1581 -  inte hans son Tyril, vilket uppges i EÄ.  Tyril  torde ha varit alldeles  för ung 1581, för att ha nått den nivån i karriären. Jag misstänker att det troliga felet är kopplat till Almquists  felaktiga uppgift år 1960, att det var Tyril som adlades 1578 – inte Harald.  
 
År 1585 utfärdar Johan III ytterligare ett brev till Haralds förmån, då fogden i Linköpings län tillskrives avseende Haralds rättighet till sina arvegods i Östergötland, i vilket brev  ”konungen förbjuder fogden  att i berörda avseende göra Harald Törilsson något förfång” [5]. Om min hypotes är korrekt, så avsågs mödernearvet, efter morfadern Matts Larsson (Ruuth) från Östergötland.
 
Den 7 juli 1590 i Stockholm, undertecknar och beseglar Harald ( jämte brodern Joen), som en av de sista av 33 närvarande adelsmän från Finland,  ett aktstycke avseende ”de rådsherrar hvilka konung Johan  närmast med anledning av dessas förhållande vid kungamötet i Reval tillvitade förrädiska tilltag” [5].  
 
Ståthållare på Åland 1596-1600 (1597-99 tillsammans med sin bror Joen Tyrilsson). Hausen har tolkat brödernas tjänsteställning så att Harald var änkedrottning Katarina Stenbocks fogde för hennes livgeding, medan Joen företrädde Clas Flemings politiska intressen. Om hans ställning på Åland 1597-99 saknas uppgifter nästan helt i litteraturen. Vid Ålands landsting vittnades 27.8.1608 att hans egendom blev skövlad ”för l0 år sedan”.  Död 1602. Det är ovisst om skövlandet skedde i januari 1599, då den kungatrogna regimens trupper erövrade Kastelholm, eller på hösten 1599, då hertig Karl fick Åland ånyo i sittt våld. – Hausen 1934 berör inte alls hans förhållande till hövitsmannen Hans Bielkenstierna på Kastelholm, utnämnd av hertigen i mars 1598 och förjagad av de kungatrogna i januari 1599. Benämningen ståthållare som bröderna Stålhandske själva  lade sig till med var enligt Hausen tagen i överkant, eftersom det i allt väsentligt var fråga om den gamla fogdetjänsten [7].
 
Vad gäller benämningen som ståthållare, så tror jag inte inte det var en titel som Harald och Joen valt själva – deras position var alldeles för obetydlig för detta - den var sannolikt given av deras patron, Klas Fleming , som en politisk demonstration gentemot hertig Karl.  Att deras roll var obetydlig stöds av att de uppenbarligen helt nonchalerades av hertigen, och undgick egentlig bestraffning.
 
Noter:
[1] FMU 5399. Bland landsynemännen förekommer också Jöns Gregersson och Olof Seck, båda   fränder till Nils Jönsson –            
    tillhörande Torkil Nilssons (Sluk) släkt – enligt mitt släktträd.
[2] Rainer Fagerlund m. fl.,Ekenäs 1993,  Finlands Historia 2.
[3] R. Stenbock. Östgöta Ryttare 1552-1617.
[4] G. Artéus. Till Militärhistoriens Förhistoria.
[5] R. Hausen. Germundö gård och dess historia.
[6] Se mitt inlägg 19 november 2012.
[7] H. Impola. Frälset och dess rusttjänst i Finland på 1500-talet.
[8] J Rosén. Studier kring Erik XIV:s Höga Nämnd.
[9] Se mitt inlägg 9 februari 2013.