Hej Birgitta!
Ja, visst är det intressant att följa dessa människors liv och leverne. Här kommer så fortsättningen:
Den 26/9 1610 fäller Opplunda häradsrätt, ett utslag i tvisten. Däri fastställes att Djulö ägor låg inte endast på norra sidan om Djulö ström utan också på södra sidan upp i Kolmården.
Trots domen och trots att två av parterna för alltid frånträda målet-Mauritz Jöransson Svan avlider år 1611, samma år som den konung som varit hans vän och som han troget tjänat, Karl lX och samma år avlider Claes Arvidsson Uggla-fortsätter striderna.
En anteckning i stadsarkivet berättar, att 1617 kommer Michael Arvidsson Ugglas son, Arvid Michaelsson (Uggla), till Stenstorp, för att för sina bönder sina skäl bevisa mellan Djula och Stenstorp. Han gör gällande att gränsen gick inte i strömmen utan norr därom. Han ville gå över strömmen på norra sidan och hava en stav (och förmena sig finna ett gränsmärke)av(i form av)en klövjesten vid Backa (det stora kluvna flyttblocket som ännu finns vid gården)så stor som en tömmelig hölada. Därav uppkom tal mellan gemene man att eftersom Arvid Michaelsson så flitig är att uppsöka (hitta) stav och rå (gränsmärken)så finner han på sådana stenar som vallbarn icke bortkasta (ungefärlig mening:så nöjer han sig icke med sådana småsaker som en vallpojke kan kasta). Skrivaren avslutar sin anteckning ironiskt med kunde alltså var och en se hans riktiga skäl.
Arvid preciserade nu sitt påstående. Gränsen gick långt hit om strömmen emot Djulö kalvhage, vid den bäcken som heter Svartbäcken och därifrån till en grop på Myrholmen. Vid denna grop fanns visserligen inget gränsmärke, men Arvid lät släpa upp från stranden en stor sten, som hans fader skulle omtalat för honom vara en gränssten och den ställde han bredvid gropen och åberopade såsm gränsmärke.
När Claes Arvidsson Uggla 1611 avlider ärvdes hans del i Stenstorp av brodern Michael och de återförenade gårdarna går sedan i arv till sonen Arvid Michaelsson och vid dennes död (före 1622) till systern Brita Michaelsdotter gift med befallningsman Bengt Larsson Dufva (född 1552). När denne 1622 dör går Stenstorp över till sonen, landshövdingen Johan Bengtsson Dufva (död 1643).
Också Stora Djulö har under denna tid bytt ägare. Mauritz Jöransson Svan (Laxmand) efterträddes 1611 av dottern Gertrud-den sköna Gertrud-gift med Josua Gylenhorn på Sjöholm.
1637 klagar Gertrud hos Oppunda häradsrätt att Dufwan på Stenstorphade intagit en äng som hörde till Djulö. Hon begär att ängen liksom Krämbols damm, som det tydligen också varit strid om, skulle dömas tillhöra Djulö. Möjligen är det samma damm som det är tal om i en stämmning å Nils Olofsson-kanske förvaltare å Stenstorp men under alla förhållanden Dufwas man-till tinget 1637. Olofsson skulle svara för den största oförätt han tillfogat fru Gertrud på Djulö genom hennes damms nedrivande vilket skett tvärt emot min skrivelse och avgångit förbud.
1638 kommer det till ett uppträde mellan Gertruds och Johan Dufvas folk. Hon berättar själv om saken. Hon hade låtit sina tjänare dra vinternot på sjön nedanför Strångholmen. Då kom Johan Dufwa med sina tjänare med vapen och värja till notemannarna och satte spända bössor på bröstet på min tjänare Lasse Nilsson och på honom som förmannen var för notelaget, Nils i Åkra. Sammarlunda drog (Johan) sitt svärd över huvudet på min fiskare, men denna svarade honom intet(!)utan sade de drogo de varp, de av ålder i alla tider dragit och gjorde ingen något förfång, dock gjorde han (Johan) icke någon mer skada.
Påföljande morgon skriver Johan Dufva ett brev till Gertrud som kan anföras, därför att det är karakteristiskt såväl för formuleringen av brev från den tiden som förhållandet mellan de båda grannarna. Han skriver: Sonlig hälsning med Gud Allsmäktig och alltid tillförene! Kära Morkär, fru Gertrud Svan! Jag önskar henne en god morgon och låte henne förnimma, att efter(som) hennes bönder av henne äro hårdelige befallte, nu som tillförene, (att de) med våld skulle draga (not i) mitt fiskevatten vid Strångholmen, därtill Morkär vet, att hon ingen rätt äger, utan (eftersom) Strånholm (är) dömt (liggandes) på allmänningens mark till förene. Oavsett (Trots jag sådant förtret haver lidit måtto (har måst tåla) det här efter icke mera ske skall, så emedan (om således) Morkär det göra vill med fullt välde (med våld) så må hon vara förtänkt till att svara till (beredd att svara för) vad därefter kommer (att ske). Efter(som) jag icke njuter fred, nödgas mig (jag)sådant göra som eljest kunde bliva ogjort och att nu till en vänlig förmaning (och får jag till slut ge en vänlig varning ) (att) hon rättar sig i saken själv och strax skriva vill (ger mig ett skriftligt besked). (I annat fall) kan hända att döda karlar (får) bäras av (bort från) isen, på vilken part bära kan (av den part, som förmår bära bort dem). Eder härmed Gud befallandes. Av Dufveholm den 21 februari 1638 E B N Efter lägenheten Johan Dufva.
Därefter tycks Johan ha tröttnat på att skriva till Gertrud och han vänder sig i stället till hennes svärson Jacob von der Linde, gift med dottern Carin (Gyllenhorn). Den 30/7 1638 skriver han till denna bl.a. Jag förnimmer att fru Gertruds största lust är till träta och därför skriver hon till Jacob ty är gott handla med karlar. Om han täcktes skriva mig svar, gör han väl, ty det kommer nu varken fru Gertrud eller junfru Lena till ( Helena, dotter till Gertrud, senae gift på Claestorp med majoren Ingevald Crusebjörn, död 1658).
Gertrud avlider troligen 1640 och Johan fyra år senare. Hans slut blev tragiskt. Den 31/7 1643 hade han utnämnts till landshövding i Österbottens norra prosteri och Uleåborg i Finland och på vren 1644 reser han med hustru Catarina Rosenbjelke, fyra söner och en dotter med båt till Finland för att tillträda sin nya tjänst. Skeppet förliser emellertid i Ålandshav utanför Närpes socken och han och hustrun och barnen drunknar. Därmed slutar fejden mellan Djulö och Stenstorp, senare kallat Dufveholm.
Detta blir för denna gång.
Mvh
Ann Little
Ämne: Svan (läst 2226 gånger)
Cookie policy