Just det, det stämmer precis! Man bör därför vara observant, och granska sakförhållandena, och inte oreserverat utgå ifrån att en person med adligt namn verkligen är adelsman (eller -kvinna). Det finns nämligen idag ett inte så ringa antal falska adelspersoner (alltså icke adliga), precis som det också finns riktiga men kamoflerade d:o. Jag tror också dessvärre, att den förstnämnda gruppen är på stark frammarsch, numerärt sett. Män och kvinnor med adliga namn tenderar nämligen att bli begärligt byte för lycksökare, som vill försöka höja sin sociala status (en av tidens folksjukdomar, tja, den kanske har funnits i alla tider, om man tänker efter), genom att lägga sig till med förment adliga namn. Man må tycka (jag får nog räkna med ganska hård kritik för dessa rader, det brukar jag få varje gång jag sticker ut hakan, men det bjuder jag på!), att dessa synpunkter handlar om petitesser, påvens skägg och oväsentigheter, sedda ur vårt demokratiska och jämlika tidsperspektiv, när det ju inte längre finns några adliga privilegier, men jag tycker ändå, oavsett om man själv är adlig eller ofrälse, att frågan ur genealogisk synpunkt är principiellt mycket viktig.
Martin, du konstaterar ju mycket riktigt att det är namnlag (1982:670) som gäller. Namnlag (1963:521) gäller inte längre. Så är det - TYVÄRR! - Namnlag (1982:670) har redan skapat stor oreda på det genealogiska området. Men det är bara storm i ett vattenglas jämfört med vad som riskerar (och tyvärr också tenderar) att hända i framtiden. Framtidens genealoger kommer att få ett rent h-e om de ska kunna hålla ordning på detta, och jag kan bara tacka min lyckliga stjärna, att jag inte är så där 200 år yngre (!) än jag är. (OK, det finns väl ännu mera förfinade datorer än idag, som naturligtvis kan hålla reda på det hela, men man vill ju kunna förstå det SJÄLV också)
Dessa av den nya namnlagen skapade problem (läs: KAOS!) inskränker sig ju naturligtvis inte till adliga ätter och adliga namn, utan drabbar ju hela vårt namnskick, och på sikt all genealogisk forskning. Men eftersom denna avdelning handlar om adelsterminologi, begränsar jag mig till att på denna plats diskutera den delen av problematiken.
Om man slår upp någon av de två senaste utgåvorna av Sveriges Ridderskaps och Adels kalender, populärt uttryckt Adelskalendern, upptäcker man att det redan nu, bara ett, respektive ett och ett halvt decennium efter att lagen trädde i kraft, finns ett antal herrar, som gift sig med adelskvinnor, och (troligen utan någon större sorg i hjärtat) offrat Eriksson, Bengtsson eller Berglund till förmån för hustrurnas välklingande adelsnamn. Dessa män bär nu de adliga ätternas namn, men är ju självfallet därmed inte adliga, vilket ju heller inte är fallet med de barn som som föds i äktenskapet, och som ju också får det adliga namnet. (Dessa ha ju dock adlig HÄRSTAMNING, men det har ju många oss andra också, och det är ju inte samma sak som adlig värdighet). Men när någon av dessa personer presenterar sig, eller presenteras med det adliga namnet, tror man ju gärna att det är en medlem av ätten man har framför sig, och (det måste erkännas, längre har nog jämlikheten inte kommit i detta land) det gör nog att de får en lite annan behandling, än om de presenterat sig med Blom eller Andersson.
Riddarhuset har uppenbarligen inte lyckats hävda sin särart, och kunnat få till stånd ett undantag från namnlagen. Detta får nu till följd en kraftig inflation på adliga namn, och att adelsinstitutionen kommer att kraftigt nivelleras och på sikt även att avskaffa sig själv.
Hm, jag tyckte jag hörde en invändning, är det inte detta kvinnor har gjort i alla tider, gift sig till adliga namn? Nej, fakiskt inte! Med några få undantag från 1700-talets början och mitt, är det bara i ca 200 år, som kvinnor vid
vigseln har antagit mannens namn. Tidigare behöll alla, frälse som ofrälse, sina egna namn oavsett om var gift eller inte. Och beträffande de kvinnor, som under de senaste två seklerna har tagit sina mäns namn, de enda de förde namnen vidare till, det var ju till sina barn, som ju verkligen tillhörde ätten....
Det kan dock bli ännu värre, än den situation jag tidigare beskrev. Låt oss tänka oss (det är ju inte särskilt osannolikt i dagens samhälle, jag har t.o.m. sett att det i några fall redan har inträffat), att någon av dessa (genom gifte) nyblivna adelsmän, skiljer sig från sin adliga hustru. Jag tror att han då gärna behåller det erövrade trofénamnet, i synnerhet om han nu gjort sig känd under detta namn, såväl i arbetslivet som i sällskapslivet. Han kanske t.o.m. använder sig av det som ett slags varumärke(exempel på detta finns faktiskt!). Han skulle nog ha mycket svårt att skilja sig från namnet. (hustrun går nog lättare). Låt oss gå ett steg vidare, och anta att han gifter om sig. Såväl den nya hustrun, som deras gemensamma barn får nu också det adliga namnet, fast dessa barn inte PÅ MINSTA SÄTT har någon släktskap med, eller ens har NÅGOT att göra med den ursprungliga adliga ätten. Detta är ju FULLKOMLIGT absurt, och strider ju mot ALLA självklara genealogiska principer. Som genealog kan man ju få gråa hår för mindre! Här kan man bara gå fram och erövra adliga namn (fast ätten fortfarande existerar!), som man inte har någon genealogisk anknytning till, bara genom att gifta sig rätt, medan andra som egentligen skulle ha större rätt till detta namn, förvägras detta (det finns exempel på det också!). Man kan (i alla fall i sin vildaste fantasi) tänka sig en om möjligt ännu vansinnigare fortsättning: Den nya hustrun skiljer sig från sin make, men har precis som denne ingen lust att lägga bort det erövrade adliga namnet. Sedan träffar hon en ny man, och....... (osv.,osv...) Kan ingen stoppa detta vansinne! Namnlag (1982:670) är en katastrof och ett kulturmord utan like! Och, som jag ovan antydde, det gäller ju inte bara adliga ätter, utan hela vårt namnskick, som håller på att gå mot en total upplösning.
Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 1999-09-25 (läst 2559 gånger)
Cookie policy