Äldre inlägg (arkiv) till 2003-01-05

[Anna Berg]

STÄNG NU!  Måttet är nu rågat.
Nu är väl gränsen nådd i den här s.k. diskussionsklubben -som mest består av män med längtan efter adelsnamn.

[Anders Pemer]

Anna, läs den här diskussionen från början till slut. Läs sedan Anbytarforums regler.
 
Så inser du kanske att ditt inlägg var sakligt och faktiskt ganska uppfriskande och välbehövligt - fram till ordet diskussionsklubben. Där kunde, och borde, du ha haft folkvett nog att sluta. Då hade alla - och då menar jag alla - applåderat ditt inlägg.
 
Men i och med ditt mycket lågstående tjuvnyp i form av de sista nio orden sjunker ditt inlägg raskt till lägre nivå än Mats olyckliga ordval om Olof Palme.
 
Tänk om du hade haft insikt nog att begripa det innan du skickade ditt inlägg. Det är för sorgligt att vi ska drabbas av ett sådant inlägg som detta en gång till!
 
Mats skrev på ett lite väl raljant sätt om en framliden politiker, det är sant. Du väljer synnerligen medvetet att gå in i den här diskussionens mest bilagda kontrovers, dubbelt eller tredubbelt avförd från dagordningen redan, med samma mycket medvetna förolämpning av bl a mig en gång till. Det är horribelt!
 
Dessutom med ett så korkat ordval att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Om jag eller någon annan debattör i denna diskussion var, som du säger, en man med längtan efter ett adelsnamn, så skulle vi ju inte på något sätt uppröras av att någon annan tar ett adelsnamn, vi skulle inte tycka att det var fel utan tvärtom rätt att PRV delar ut förmodat utdöda adelsätters namn, och vi skulle för länge sedan själv ha sett till att ta oss ett sådant namn.
 
Att någon reagerar negativt på något som andra människor gör motsäger för sjutton till 100% att man skulle vilja göra samma sak själv!!! Tänk först - skriv och skäll i Anbytarforum sedan!
 
En regel ack så många borde betänka. Tänk så lugnt det skulle vara här då...

[Anna Berg]

Anders Pemer! Om man måste skriva ett så långt inlägg för att säga en enkel sak: då har det gått för långt!
Är det fråga om att alltid få sista ordet?
Med vänlig hälsning
Anna

[Siv Nauman]

Carl-Fredrik Hanssons inlägg är både tankeväckande och och roligt, tycker jag.
MVH Siv

[Anders Pemer]

Nej, Anna, men det handlar om att din onödiga eftersläng om vad några av oss här enligt din mening har en längtan efter oss var ett sällsamt onödigt tilltag. När man inte kan låta bli att skriva sådana saker skulle jag vilja jag säga att det har gått för långt!
 
Vilken är den enkla saken som kunde ha skrivits mycket kortare? Okej, jag kunde i och för sig ha nått rätt bra effekt också om jag hade brutit direkt efter ....applåderat ditt inlägg.
 
Men det hade inte sagt lika mycket om hur exceptionellt fel du var ute med din insinuanta kommentar om vad du hade läst diskussionen så dåligt att du hade mage att påstå att vissa av oss längtar efter. Den typen av kommentar riktade mot framför allt mig och Carl-Fredrik slänger man inte bara ur sig så oförsiktigt! Man måste faktiskt tänka sig för innan man far ut i personligt riktade otidigheter!
 
Jag hör inte till dem som sitter och tycker att man får räkna med lite hårdare tag och fulare angrepp mot sig själv på Internet än i andra sammanhang. Vi har faktiskt alla samma rättigheter och skyldigheter när det gäller samtalstonen mot varandra även i sådana här typer av kontakter.
 
Och i den här diskussionen har folk farit ut i tycker det verkar som om debattörerna själva är de som är mest imponerade av adliga namn, jag och/eller Carl-Fredrik har gått i svaromål och betackat oss för dessa påståenden om vad vi tycker, och dementerat att vi skulle tycka så, nya slarvigt läsande skribenter har upprepat anklagelsen, jag har surnat till och påpekat det igen.... jag vet inte hur många varv redan.
 
Och så kommer du och vet med dig att detta är en diskussionsklubb som mest består av män med längtan efter adelsnamn. Det blir så outsägligt enerverande att aldrig kunna ha få sina åsikter i fred utan att vissa måste dra sina egna högst personliga felaktiga slutsatser av vad det automatiskt måste innebära att man också tycker. När man redan har dementerat samma påstående flera gånger förut. Det tror jag faktiskt du också skulle tycka också i en motsvarande situation, Anna.

[Jon David Tossås]

Anna Berg har rätt! Det pratas runt och verkar numera vara stoltserande med ord och uttryck. Denna diskussion borde för länge sedan ha avslutats.

[Göran Johnson]

Anna och Jon David
Fundera ett tag på vad det är ni säger. Det enda budskap ni har är att andra som för en diskussion de tydligen finner intresse av inte skall göra detta. Om ni inte finner intresse i detta går det utmärkt att sluta läsa och göra något annat i stället men var inte domare över vad andra skall diskutera.

[Mats Kjellström]

Om diskussionen är någorlunda saklig så finns det ingen anledning att störa dom som försöker vara aktiva i diskussionen. Jag kommer att tröttna på att skriva här om det blir en massa  ord-pajkastningar hela tiden.
 
Den som dömer andra dömer sig själv
Italienskt Ordspråk.

[Ulf Berggren]

Johan och jag har uppenbarligen olika uppfattningar om vad som är löjligt.
Däremot borde vi inte ha det om betydelsen av uppenbart, så tydligen har han missat att det handlade om när någon uppenbart presenterade namnet för att imponera, inte om att utgå ifrån att de gjorde det.
 
Och nog tycker jag mig ha varit med om sådana situationer, det kan ju t ex handla om fall där det hade räckt med förnamn.
 
När det gäller vilka som är de värsta kollektivisterna torde alla veta att det handlar om diverse extrema ideologier. Men min erfarenhet är att det också är vanligt med kollektivistiska omdömen bland konservativa.

[Johan R:son Sjöberg]

Vad som är löjligt eller ej kan man ha olika åsikter om. Jag betvivlar inte att det finns personer med adelsnamn som använder dem i syfte att imponera på andra, och som verkligen upplever sig vara förmer än andra på grund av börd, men dessa torde vara en försvinnande liten majoritet av dagens svenska adel. Av de adelsmän och -fröknar/fruar som jag själv har träffat i riktiga livet, bl a en Queckfeldt, en von Porat, en Schildt, en Hamilton, en von Gertten, två von Stockenström, en Uggla och en Odelstierna, stämmer Ulfs beskrivning inte in på någon av dem. Däremot har jag träffat socialister, vilka inte utfört ett handtag i hela sina liv, som med stolthet skrutit över sin proletära bakgrund - för att deras föräldrar, eller dessas föräldrar, var arbetare.
 
Kollektivistiska omdömen förekommer förvisso även bland konservativa, men det är inte i konservativt styrda länder som de värsta kollektivistiska slakthusen, arbetslägren och koncentrationslägren funnits - det torde snarare vara i länder som Moussolinis Italien, Vichy-regimens Frankrike, Maos Kina, Kim Il-Sungs Nordkorea, Castros Kuba och Stalins Sovjetunionen.
Alf Svensson och Bo Lundgren äro änglar jämfört med Vladimir Iljitj Uljanov (Lenin).

[Ulf Berggren]

Men det var alltså inte den stora majoriteten det
handlade om, där jag också har många goda
erfarenheter, utan om den andel som vill imponera,
med ett ärvt eller taget namn.
 
Det är ju ett intressant påpekande att det även
finns de som skryter över sin proletära bakgrund.
Men att du påträffat de senare och inte de förra
säger väl inte så mycket, eftersom andelen med
proletär bakgrund är så många fler än de med
adelsnamn.
 
I övrigt verkar vi tänka på ungefär samma
ideologier när det gäller de värsta
kollektivisterna. Jag saknar väl i första hand
Kampuchea i listan.

[Dennis Johansson]

Hejsan,  
 
Till att börja med måste jag säga att jag är mäkta imponerad av ovan personers kamplusta för sin åsikt. Jag kommer inte att lägga mig i denna, då jag egentligen inte kommer hit med en åsikt, utan mer med en fråga eller två.  
 
Jag heter Johansson i efternamn. Ett efternamn som är sveriges vanligaste och inte direkt inger någon stolthet. Vanligt är även att många glömmer bort vad jag heter i efternamn, -Det var något sådant där vanligt -sonnamn brukar kommentaren vara. Då min mor släkt härstammar ur idel valloner som skulle jag gärna byta till ett av dessa (4 vallonätter sammanlagt). Dock är det problemet med namnlagen. Denna innebär ju att jag inom 100 år ska ha haft två generationer av en vallonsläkt i leden. Vilket så inte är fallet, utan min mf fm mor dog 1863. Ett sätt är att fråga alla innehavare av sökt efternamn, samt liknande, om jag ska få anta detta. Även då företag med detta efternamn, samt liknande. Svårt, eftersom den släkts efternamn jag tänkt söka består av ca 500 personer samt de som har liknande...lite jobbet läge med andra ord.
 
Hur gör man då? Jag vill ha ett namn som mina barn och barnbarn (om jag får en dotter eller flera så får ju de självklart de bestämma om det blir så) kan känna att de kan bära med stolthet och känna att de härstammar från någonting. Jag VÄGRAR tro att det inte går att göra något åt detta.
 
Snälla Ni, hjälp mig med detta!
 
mvh Dennis Johansson

[Hans G]

Jag bytte till Gyllenbrodd.
Mina anor som det så fint heter är av tavringa släkt i Kristianstad. Efter Nordquist och Rosenquist från min mormors sida. De arbetade som statare på gods och gårdar runt skåne. Många av dess släktingar var duktiga hovslagare därav min hedring till dessa släktingar. Alltså behöver man inte alltid anta att en person med klingande adelsliknande efternamn vill härma en adelssläkts ätte namn. Gyllen la jag till före brodd för att visa upskattning till dessa gyllene förfäder till mig ( och säkert många andra liknande släkter i Sverige) Mitt efternamn var innan Karlsson. Alltså treje vanligaste efternamnet i Sverige. Så med detta nya efternamn kan jag känna mig mer unik som person än 1 av hundratusentals med samma efternamn. Nu finns det ju bara en Hans Gyllenbrodd.  
 
Detta tycker jag är härligt.
 
MVH HG

[Eivor Andersson (Majken)]

Hej Hans,
Nyfiken fråga: Varför valde Du Brodd som tillägg till Gyllen - -?
Frågar för att min pappas släkt kommer från Broddsläkten i Skaraborg.
Vänl. hälsningar Eivor

[Hans Gyllenbrodd]

Goddag Eivor.
Jag valde brodd då detta används under hästskon som ett slaggs halkskydd. Detta sattes ofta på vid vinter och höst när hästar har svårt för att ta sig fram där det är halt. Jag har ingen släktskap med Brodd i Skaraborg. (Det finns ett gods nere i Skåne lite efter Svaneholms gods. Detta gods heter Brodda. Här bodde för övrigt Rutger Maclean?s bror på 17/1800-talet.) Jag vet en släkt i Skåne, som har antagit namn efter Brodda tack vare att deras förfäder arbetade där som smeder. Kanske er släkt härstammar efter hovslagare eller ngt liknande?
 
mvh HG

[Bo Olsson]

Får man ställa en hypotetisk fråga?
 
Om vi säger att en mans farfars far är oäkta son till en adlig man. Den adlige mannen får inga egna barn och släkten dör ut med honom. Det finns noterat i domboken att han verkligen är far till den oäkta sonen. Innebär detta att mannen i fråga har laglig rätt till det adliga släktnamnet? Han är ju i rätt nedstigande led besläktad med den adlige mannen.

[Mikael Wikman (Philippos)]

Enligt uppgifter å Patent- och registreringsverkets hemsida skall namnet, för att inte räknas såsom ett nybildat efternamn, ha ?burits i rakt nedstående led inom de senaste 100 åren, samt ha varit med i minst två generationer?; i annat fall räknas namnet såsom nybildat. Såsom nybildat namn får enligt 13. ? 1.-3. pp. namnlagen (1982:670 med ändringar t.o.m. 2002:772) ej godkännas namn, som lätt kan förväxlas med ?ett efternamn som någon annan enligt lag bär eller har rätt att bära, ett allmänt känt efternamn som har burits av en utdöd släkt [eller] ett allmänt känt utländskt efternamn?.

[Bo Olsson]

För att klura till det lite.  
 
Är släkten verkligen utdöd i min föregående fråga? Sonson sonen till den oäkta ädlingen är ju, trots att han kanske inta varit medveten om det, släkt med adelsmannen i rätt nedstigande led.

[Mikael Wikman (Philippos)]

Det är på det hela taget en definitionsfråga och beror bland annat av huru man operationaliserar begreppet ?släkt?. Personligen använder jag mig av ett strikt agnatiskt släktbegrepp och eftersom den gamle adelsmannen i detta fingerade (?) exempel har en sonsons son, är släkten i egentlig mening inte utdöd. Då det i detta fall emellertid rör sig om en adelig släkt, gäller några särskilda omständigheter. Adelskap kan nämligen bara ärvas på fäderenlinjen (detta kriterium uppfylles) och inom äktenskap eller genom äktenskaplig legitimation. Då detta senare kriterium inte uppfylles, anses den adeliga värdigheten ha dött ut och litet slarvigt brukar man då säga, att släkten är utdöd (emedan de illegitima grenarna icke äger säte och stämma å Riddarhuset och släkten därmed avföres ur Adelskalendern [om det rör sig om introducerad adel]). Jämför Johan R:son Sjöbergs artikel om Ehrencronorna i senaste numret av Släkthistoriskt Forum (nr 4/2002?).

[Bo Olsson]

Tack för informationen. Kul att få lära sig lite nytt.
 
MVH
 
Bo Olsson

[Johan R:son Sjöberg]

Den artikel som Mikael Wikman nämner ovan har rubriken Utdöda ätten Ehrencrona är i högsta grad levande, och finns i Släkthistoriskt Forum 2002:4, s 39.

[Carl-Fredrik Hanzon]

De kriterier som Mikael Wikman ovan anför, är ju i helt överenstämmelse med riddarhusets riktlinjer. Dessa gäller ju i princip, men ingen regel utan undantag! I verkligheten har ju gränsen inte alltid varit riktigt så knivskarp. Det har förekommit att naturliga eller utom äktenskap födda barn har kunnat komma i åtnjutande av adelskapet. För tillfället kommer jag på exempel från ätterna Sergel, von Schinkel och Sch?rer von Waldheim, men jag har för mig att något liknande är fallet hos Pauli och von Platen, där i båda fallen hela grenar retroaktivt rehabliterades, och intogs på riddarhuset efter kanske 60-70 år. Möjligtvis är det i något av dessa fall fråga om trolovningsbarn, jag har f.n. inte allt material till hands.
 
Även inom en gren av ätten Gyllenhammar var saken aktuell någon gång vid mitten av 1900-talet, men enligt en muntlig uppgift skulle saken fått bero p.g.a. den höga avgift som fordades för att intagas på Riddarhuset.
 
1930 skulle (enligt vad jag har hört, jag kan dock inte hundraprocentigt verifiera det) frågan ha varit uppe för diskussion även rörande No:1 bland svenska greveätter, ätten Brahe, som ju kanske inte i alla avseenden var fullt så utdöd, som oftast görs gällande. Diskussionerna föranledde emellertid inte någon förändring av gällande positioner, så ätten Brahe fortsatte att vara utdöd.
 
Dessutom finns det ju en rad exempel på att utomäktenslapliga barn till adelsmän har fått namnet, även om de inte tillerkänts någon adlig värdighet eller intagits på Riddarhuset. Ehrencrona och Stiernstedt är bara några exempel bland många. I några fall har namnet friserats något, som i fallet Reuterskiöld > R?ttersköld (om detta; se Verner von Heidenstams antavla i Diktares arv av Erik Hellerström).
 
Och varför inte? De är ju faktiskt agnatiska ättlingar till ätterna i fråga. I en tid när både adoptivbarn och ingifta svärsöner (som inte har några blodsband med tidigare led) utan vidare kommer i besittning av namnen, varför skulle då inte den som faktiskt är en fortsättning på den egentliga ätten (men som haft oturen att alla tidigare led inte släpat sig eller släpats inför altaret) förbjudas att göra det? (En så liberal åsikt hade ni väl inte väntat er av en gammal stockkonservativ, erkänn det!). Men en hundraprocentig bevisning av härstamningen måste självfallet vara ett grundvillkor för att saken överhuvudtaget skulle kunna tas upp.

[Jörgen Tollesson]

Jag erkänner! J

[Mikael Wikman (Philippos)]

I princip instämmer jag med Carl-Fredrik. Problemet är väl emellertid, så vitt jag har förstått saken, att de flesta adelsbrev stipulerar, att värdigheten skall tillkomma äktfödda agnatiska avkomlingar. Förvisso gäller inte längre de regeringsformer, enligt vilka de å riddarhuset introducerade ätterna har erhållit svenskt adelskap, men fördenskull kan man nog inte huru som helst bortse från adelsbrevens bestämmelser. Att ändra dem går nog inte heller, då nuvarande regeringsformen över huvud taget inte innehåller några bestämmelser om adelskap.
 
(Som ett i detta sammanhang tveksamt exempel må nämnas släkten Dahlman, som har vunnit representationsrätt å Forstena-släktens namn och nummer, ehuru det dokument, som är grunden för släktens representation, enligt vad jag har hört inte säger någonting om äkta börd.)

[Rune Edström (Rune)]

Gamla namn på nytt folk
 
Hej
Utan att lägga mej i själva sakfrågan.
 
Efter att ha följt inläggen under Månesköld, har jag mer och börjat undra varför det är så oherrans viktigt att ta sig ett namn som någon förfäder haft. Har det någon som helst praktisk betydelse eller är det bara för att snobba till sig.Ibland verkar det som det gäller liv eller död. Och har man hittat nåt som styrker att man möjligtvis kan ha haft namnet i svunnen tid bland anorna, då är det absolut säkert. Så det måste ju vara väldans viktigt.  
mvh
rune

[Malin Lyktberg]

För att svara på Rune Edströms inlägg; som hamnade under fel rubrik (Numera flyttat hit ovanför) /Anbytarvärden
'Om klingande efternamn'  
(mitt klingar inte, det lyser av stolthet!)
 
Jag tog min mammas flicknamn, när jag var 14 år.  
Jag bytte för jag ville ha ett ovanligare efternamn (hette Dahlberg innan) Lyktberg heter bara släkten och de som blivit ingifta förstås.
 
(Det finns enl. SCB 102 st. som bär efternamnet, i Sverige).
 
Fast Lyktberg är så långt ifrån adel man kan komma.(Vad jag vet!)
Jag är stolt över att ha haft släktingar som arbetat med händerna!
 
Sedan har jag ju upptäckt att en av mina anfäder varit oäkta, innan jag kommit tillbaka till den första som antog sig namnet, i LyktbergsklanenSom jag tidigare skrivit under yrken; kan jag tala om att mitt efternamn har en historia-liksom de flesta efternamn har).
Två av mina anfäder (en far & son) var lykttändare, tog sig namnet Lyktberg.
Det var nog ett slitigt jobb, fast det oftast var ett halvtids jobb, så var en lykttändare tvungen att ha ett jobb till för att kunna försöja sig och sin familj.
 
Ja, så man behöver inte vara adlig för att vara stolt över sitt ursprung; jag är stolt över att ha haft knegande släktingar, som haft skit under naglarna och valkar i händerna!
 
Kram på Er!
 
Malin Lyktberg

[Kerstin Malm]

Jag är också stolt över mitt ursprung, vilket innefattar allt från adel, präster, skomakare, gruvdrängar och utfattiga torpare. (morfars farfars far var enligt husförhörslängden helt utfattig).
Jag hade ett ganska ovanligt och fint efternamn, ärvt efter min farfar, men då jag gifte mig tog jag min makes ganska vanliga efternamn.  
För mig känns det ganska oviktigt vad man heter i efternamn, hade min make hetat Johansson (Sveriges vanligaste efternamn, tror jag) hade jag nog tagit det också. Det känns bra att vi har samma namn, hela familjen. Att, som en hel del kvinnor, ha två efternamn, skulle jag inte kunna tänka mig. Alldeles för tungrott.
Skulle jag mot förmodan skilja mig, behåller jag makens efternamn. Att ta tillbaka mitt flicknamn känns inte rätt. Man kan inte få tillbaka det som varit. Kerstin Malm kommer jag att heta fortsättningsvis, även om mina anor innehåller tjusiga namn såsom Sabelström, Nicander och Schottenius.

[Rune Edström (Rune)]

Hej Malin
Tyckte det borde ha gått hitta den här rubriken vid sökningen.
 
Undrar om du inte är samma flicka om du heter Dahlberg eller Lyktberg. Eller känns det som det blivit annars på nåt sätt?? Har självförtroendet ökat.
 
Tänkte mej närmast ett namn längre bakåt i tiden, fint klingande. Från 16-1700 talet, som dom verkar försöka bli släkt med för att få kalla sej det.
Vet inte vad det skulle ha haft för betydelse om jag hetat Emanuelsson som min farfar i ungdommens dar. Lite längre att skriva, men annars?? Har jag blivit rakare i ryggen, med örnblick? Tror inte det.  
a´Alvina brukade säga då någon nämde vilket dåligt namn han hade ´om pajken vore se pass som namnet´. Ä´re det som ligger mej i fatet.    
mvh
rune

[Rune Edström (Rune)]

Det där om stolhet och skit under naglarna tar vi en annan gång.
mvh
rune

[Malin Lyktberg]

Hej!
Då det verkar behövas en ytterligare förklaring till vad jag menat i mitt föreg. inlägg...
Jag menar inte att jag strävade efter att bli ngn. annan gm. att byta efternamn, det jag menade är att man skall vara stolt, över em man är. Oavsett on man har ett von före sitt efternamn eller ej.
Jag är ej helt densamme som jag var när jag var 14, för jag har blivit äldre och ändrat mig en del.
Jag är samma person, självklart!
Man behöver inte skämmas över att ha haft anfäder som var statkarlar eller backstugusittare eller vad det nu må vara.
Jag är stolt över den jag är ändå, mer än någon kan ana -för att jag finns!
Jag har en underbar familj, syskon som är det bästa jag har!
Det finns annat att värdesätta än ett adelsklingande namn, men jag klandrar inte de som vill ha det-de människorna befinner sig bara på en annan nivå i livet, än vad jag gör.  
Och har andra värderingar, än vad jag har.
 
Malin Lyktberg