Som jag skrev den tidigare, så har jag inget ytterligare att tillföra vad gäller Ragnvald jarl, men som en exkurs vill jag återkomma till mitt inlägg den 12 augusti, där jag lagt in en karta över fornborgar i Finland och dragit följande slutsats: ”Tavasternas område nådde sannolikt inte ned till Finska viken, och naturmiljön var så pass ogenomträngligt, att inget extra försvar syntes nödvändigt.”
Jag har nu funnit en källa, vilken bekräftar denna slutsats - Jaakko Masonen, 'Tracks, Paths and Roads - Infrastructure and Transport in Finland and the Baltic Sea Area from the Viking Age to Medieval Times (800-1500 AD)'. I denna rapport utgiven av 'Finnish Natinal Road Administration, 1995, finner man följande: ”Permanent settlement on the Finnish mainland during the late Iron Age (800-1250/1300 A.D.) concentrated mainly on three small regions, which also formed the nuclei of the three Finnish tribes. The oldest settlement was situated on the coastal area of the Southwest, which was inhabited by the Finns proper, and on the shores of the waterways of Kokemäenjoki and lake Päijänne, which were inhabited by the Häme people. In the 9th and 10th centuries, migration towards the east started, mostly from the area settled by the Häme people, and marked the beginning of the Karelian settlement on the northwest shores of Lake Ladoga and along the lower course of the river Vuoksi.”
Följande kartbild är påfallande kongruent med den ovan nämnda kartan över fornborgar i Finland.
Masonen skriver att ”There were no continuous or navigable waterways from the populated inland areas to the coast during the Iron Age.”
Intressant nog så tycks det ändå ha varit möjligt att ta sig uppför Kumofloden med lätta båtar - på vikingamaner - då Novgoroderna under ledning av furst Dmitrij Romanowitsch år 1311 angrep tavasterna. Friedr. R?hs skriver i 'Finland och dess invånare', andra delen, 1827, följande:
”År 1311 seglade Novgoroderna.öfver havet ini i Nemzernas (Svenskarnes) land, emot Jämerna. Här besatte de Handelsfloden, uppbrände byarna.Därefter bemägtigade de sig äfven Svarta-floden, och utmed densamma kommo de till en fast ort Wanaja, samt eröfrade och uppbrände den. Svenskarna hade dragit sig in i ett starkt befäst och på otillgängliga klippor beläget kastell.Sedan besatte de floden Kawgala, derefter Perno-floden, samt seglade tillbaka till Novgorod.
Så berättar Novgorods krönika. Lehrberg som anför detta, vill med Handelsfloden hafva förstått Kumo elf, med Svarta-floden Nokia fors. Sålunda antager han, att Novgoroderna seglat ini Bottniska viken, framträngt längs strömmarne genom hela landet till Wånå (på Finska Wanaja), der någon befäst plats vid denna tid skulle hafva funnits, och kastellet varit det gamla slottet Tavasteborg.”
R?hs delar inte Lehrbergs tolkning av Novgorodernas färdväg, men för Handelsfloden torde det inte finnas något alternativ till Kumofloden, om man vill nå Vånå, och vilken var tillräckligt befolkad för att benämnas Handelsfloden. Det kastell som omnämns torde vara Tavastehus lägerkastell, vilket byggdes i slutet på 1200-talet.
Att Kumofloden var väsentlig framgår också av att Finlands förste lagman, Jakob Andrisson, redan något eller några decennier därefter bosätter sig i Kumo. Någon gång mellan 1321 och 1338, byter han till sig gods i Ulvsby, och år 1344 sigillerar han en urkund som ”S. Jacobi Andriss de Kumo.
Något andra korståg av Birger Jarl ägde sannolikt aldrig rum, vare sig 1239 eller 1249, utan kristnandet av Tavastland var sannolikt en process vilken ägde rum under hela andra hälften av 1200-talet, och sannolikt en bra bit in på 1300-talet. Svenska kolonisatörer, ex.vis nybyggare i nuvarande Kristinestad i Österbotten, fick år 1303 rätt att bosätta sig i 'tavasternas land'. Senast 1297 fick Tavastland en egen förvaltning, då en slottshövitsman residerade i Tavastehus. Ungefär vid den tiden började också den nyanlagda 'oxvägen' mellan Åbo och Tavastehus förena landsdelarna.
Så sent som 1556 fanns det endast drygt en handfull allmänna vägar med värdshus i Finland. Från Åbo gick en väg norrut upp till Korsholm, och en österut till Viborg, samt en till Tammerfors med fortsättning ända till Viborg, och den tidigare nämnda oxvägen till Tavastehus, med fortsättning till Olofsborg. Dessutom fanns en väg ungefär från Tammerfors till Korsholm.
Ämne: Ragnvald Jarl (läst 5233 gånger)
Cookie policy