Gällande Vistinge i Risinge socken.
I ett av sina inlägg förmedlade Dag Bremberg en uppgift med oklart ursprung om att Margareta ?Filipsdotter skulle ha ägt Vistinge i Risinge socken. Jag har nu gjort en första snabb genomgång av det material vi har tillgängligt i DMS arkiv och bibliotek, och tror mig ha identifierat källan till denna uppgift.
Såvitt jag kan förstå, går uppgiften tillbaka på ett brev från 1347, tryckt i Diplomatarium Suecanum som nr 4267. Källan finns faktiskt omnämnd i ÄSF, dock inte i artikeln om Magnus Kristinason där Margareta omnämns (s 100). Ingen rök utan eld alltså, men det finns goda skäl till att brevet inte omnämns just där. Det har nämligen inte direkt med henne att göra. I det aktuella brev uppger Margaretas son, Ragvald Magnusson, att han till en borgare i Söderköping säljer ? av ett torp i Risinge.
Den formulering gällande det sålda torpet Olasturpe (nuvarande Olstorp) som är central för tolkningen och onekligen förorsakar vissa problem lyder: .quod de matrimonio meo est edificatum et de vistingge extractum .. Här har det grävts flera fallgropar för den som saknar källkritisk skolning. Om vi börjar med det språkliga, är det nämligen så att matrimonio, förutom mödernearv i medeltidslatin också kan betyda äktenskap! I detta fall tyder det mesta på att det faktiskt handlar om mödernearv. För själva sakfrågan finns det ingen anledning att här i detalj gå in på varför denna tolkning är den rimligaste. Den är ingalunda självklar eller oproblematisk, men däremot är den utan tvekan den gynnsammare för tesen att Margareta skulle ha ägt Vistinge.
Om vi översätter frasen får vi följande: .vilket skapats (uppbyggts) av mitt mödernearv och avskilts från Vistinge ., och vi kan då till att börja med fastslå följande: salubrevet avser inte Vistinge, utan ett torp (Olstorp) som en gång i tiden varit en del av Vistinge ägor men vid en för oss okänd tidpunkt avskilts till en självständig enhet.
Med modernare språkbruk skulle detta avskiljande kallas för ny fastighetsbildning genom delning av befintlig fastighet. I och med att detta ägt rum kan de två enheterna säljas separat. För att inga oklarheter gällande ägoförhållandena ska råda i fortsättningen måste det vid försäljning tydligt anges att avgärdatorpet är lagligen avskilt från moderenheten. Sigge Rahmqvist har i sin avhandling Sätesgård och gods (Stockholm 1996) redovisat ett ungefär samtidigt exempel på en skriftlig försäkran om sådan avsöndring, nämligen från 1328 då torpet Swinas intygas vara lagligen avskilt (extracti) från Måstena i Bälinge socken, Rönö härad, Södermanland (s 30).
Hur ska man då tolka uttrycket skapats av mitt mödernearv? Uppenbarligen har åtminstone av någon tolkats så att Ragvalds mor måste ha ägt Vistinge, som torpet avskilts ifrån. Det är emellertid en klar övertolkning. Salubrevet säger inte ett ord om ägoförhållandena för Vistinge, utan handlar uteslutande om Olstorp. Man skulle alltså möjligen kunna tänka sig att Ragvald, då han väljer att för ? av Olstorp använda uttrycket uppbyggts av mitt mödernearv menar att han köpt andelen och låtit bebygga torpet med pengar han ärvt av sin mor, eller att han gjort det med pengar han fått genom att sälja annan jord han ärvt av sin mor. Det betyder inte att hans mor skulle ha ägt Olstorp, och det betyder definitivt inte att hans mor någonsin har ägt Vistinge. Jag ska försöka reda ut detta med arvejord för att klargöra vilka komplikationer som finns här.
En vanlig vanföreställning är att uttrycket arvejord avser ett bestämt större eller mindre geografiskt område någonstans och att när någon ärver t ex fädernejord, så är det exakt samma jord som som vederbörandes far en gång ärvde av sina föräldrar. Detta var dock ur juridisk synpunkt inte alls nödvändigt och ofta var det inte heller så, vilket talrika brev bekräftar. Arvejord var nämligen inte ett geografiskt begrepp i första hand, utan det avsåg en ärftlig äganderätt till en viss mängd jord, t ex 14 markland. Om någon kom på id?n att byta sina 14 markland arvejord i, låt oss säga Ösmo socken, mot 14 markland i Grödinge socken och sedan lämna jorden i Grödinge till sina arvingar i stället, så mötte inte det några oöverkomliga juridiska svårigheter.
Ärvd jord på ett ställe kunde alltid bytas bort mot samma mängd likvärdig jord på annan ort. Däremot hade ingen jordägare rätt att förminska sin totala mängd arvejord. Ärvde man 14 markland, så var man, något förenklat uttryckt, skyldig att låta 14 markland gå vidare till nästa generation. Den jord man för egna pengar förvärvade under sin livstid, s k avlingejord, kunde man däremot sälja eller testamentera bort som man behagade, åtminstone i teorin.
När arvejord såldes, var säljaren i princip skyldig att meddela på vilket sätt arvingarna skulle kompenseras för detta. Något sådant meddelande finns dock inte i det aktuella brevet. Däremot försäkrar säljaren i brevet att han eller hans arvingar inte på något sätt sätt i efterhand kommer att försöka omintetgöra transaktionen. Köparen ska enligt brevet inneha jorden i 'evig tid' (inperpetuum possidenda). Vidare forskning skulle möjligen kunna ge säkrare besked om detta och övriga detaljer, men för vårt mer begränsade syfte är ovanstående utredning fullt tillräcklig för att kunna fastslå en sak: Det har i detta forum inte redovisats några bevis för att Margareta ?Filipsdotter skulle ha ägt Vistinge i Risinge socken.
Med vänlig hälsning
Kaj Janzon
Ämne: Källor i medeltidsforskning (läst 2120 gånger)
Cookie policy