Johanna Svensdotter hade fött ett oäkta barn, därför måste hon skriftas i kyrkan denna söndag. Enskild skrift = enskild kyrkoplikt.
Ur Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan. 9, sid 349-350:
Kyrkoplikt, jur., kallades förr den kyrkliga
handling, hvarigenom en statskyrkans medlem, som
genom ett begånget brott förverkat sin delaktighet
i församlingen, åter upptogs i församlingens
gemenskap. Den bestod deri att brottslingen erkände
sin skuld, betygade sin ånger deröfver, bad Gud
och församlingen om tillgift samt utlofvade bot
och bättring, hvarefter presten tillsade honom
förlåtelse. Kyrkoplikten var antingen uppenbar
eller enskild. Den uppenbara kyrkoplikten egde
rum inför hela församlingen vid den allmänna
gudstjensten, hvarunder brottslingen hade sin
plats å den s. k. pliktpallen. Enskild kyrkoplikt
försiggick i sakristian eller i kyrkan före eller
efter gudstjensten i närvaro af några af presten bland
församlingens äldste utsedda personer. Ursprungligen
hade kyrkoplikten varit en försoningsakt, hvilken
stod öppen för en ångerfull brottsling, som ville
åter blifva delaktig af kyrkogemenskapen. Efter hand
hade emellertid verldslig lag stadgat densamma såsom
en påföljd för vissa förbrytelser, hvilken påföljd
förbrytaren genom yttre tvångsmedel tillhölls att
underkasta sig. Sålunda skulle uppenbar kyrkoplikt
undergås af den, som enligt lag gjort sig förfallen
till dödsstraff, men förskonats derifrån, af
den, som begått stöld, af den, som slagit eller
smädat föräldrar, o. s. v. Enskild kyrkoplikt åter
ålades för snatteri, för hor eller annat lägersmål
m. fl. förbrytelser. Derigenom hade kyrkoplikten
från att vara en religiös akt öfvergått till ett
verkligt straff, ett s. k. skamstraff. Såsom sådant
qvarstod den i lagstiftningen ända till midten af
1800-talet. Först d. 4 Maj 1855 utkom en förordning,
som stadgade, att kyrkoplikt, vare sig offentlig
eller enskild, icke vidare skulle ådömas.