Kvinnors rätt i stormaktstidens Gävle -
av Å Karlsson Sjögren - 1998 akademisk avhandling
http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:535264/FULLTEXT01 SCENER UR ETT ÄKTENSKAP Borgmästarsonen Olof Olofsson Ström från Hudiksvall blev borgare i Gävle år 1684 och åtog sig att bedriva gästgiveri i staden 1688. Han var gift med rådman Hans Christierssons dotter Helena Hansdotter.1 Det var inget lyckligt äktenskap. Olof inte bara söp, han var också våldsam och trakasserade sin familj och sitt tjänstefolk på olika sätt. Kyrkan och samhället i stort strävade efter att gifta par i det längsta skulle hålla ihop, även när konflikterna var uppenbara. I det här fallet var de det och Olofs och Helenas äktenskap kom därför att behandlas av såväl kyrklig som världslig rätt.
1. Sehlberg, s 328. Från mantalslängden 1697 kan utläsas att de hade en dräng och två pigor anställda
och ur boskapslängden samma år framkommer att de ägde en häst, två kor och två svin.
(HLA, Gävleborgs läns landskontor: Landsboksverifikationer 1697, EIb: 5a.)
----------
Misshandeln och förlikningen 1697 Våren 1697 hade Olof slagit Helena blå och sårig med en käpp så att hon blivit sängliggande i tre veckor. Såren och blåmärkena inspekterades av stadens medicine doktor och stadsbarberaren. De tillfrågades om det var fara för hennes liv, men enligt dem var inte skadorna livshotande.2 Olof hade tidigare med kniv i hand hotat att döda och mörda Helena.
Pastorn Isac Kraft inkallades och
rådstugurätten rådgjorde med honom om hur man skulle göra med Olof, som trots förmaningar inte hade upphört med sitt allt för beklagliga förhållande emot sin hustru.3
Mannens våld mot hustrun behandlades inte i den världsliga lagen i annat fall än där våldet ledde till döden. Skadorna var inte livshotande och därför föll misshandeln under kyrkolagens stadganden om osämja mellan makar. 11686 års kyrkolag fanns bestämmelser om hur kyrkan och rätten skulle agera i sådana fall. Skilsmässa kunde beviljas vid hor och övermäktigt övergivande. Fylleri, misshandel och trakasserier var däremot inte skilsmässogrundande.4 Kyrkan försökte med alla medel hålla ihop ett misslyckat äktenskap. Förmaningar och förlikningar vid högt vite skulle i första hand användas. Om inte det hjälpte, skulle predikanten... förnimma orsaken... och... ställa dem för ögonen huru illa de av djävulen äro besvärade, att de träta och kivas med sitt eget kött, och således fördärva sig själva inbördes. Var de fortfarande osams, skulle domkapitlet avgöra i frågan. Kyrkolagen stadgar vidare att om inte det hjälpte, kunde världslig rätt döma till fängelse. En sista utväg var skillnad till umgänge, bord, säng och hemvist.5 Kraft vände sig nu med hänvisning till kyrkolagen till domkapitlet i Uppsala.6
Redan här framkommer förhållanden som skulle komma att behandlas på olika nivåer och i olika instanser under det närmaste decenniet. Det handlade om Olofs våld och superi, men också om otrohet, arbetsovillighet och konflikter om egendom.7
Den 18 juni 1697 instämde domkapitlet Olof och Helena att komma till Uppsala den 14 juli.8 Nio dagar senare inkallades Olof till rådstugurätten, som förmanade honom att leva fredligt i sitt hus. Han försvarade sitt våld och sina hotelser med att Helena inte hade legat med honom på ett och ett halvt år och att svärmodern dessutom var honom förtretlig och stifta något ont dem emellan.9
Olof och Helena inställde sig aldrig inför domkapitlet. På Olofs initiativ och under gode mäns medlande hann de
förlikas innan det utsatta datumet. Olof bad
kaplanen och
stadssekreteraren att tillsammans med honom övertala hustrun att förlåta vad han i många delar oförsvarligen gjort mot henne. Olof lovade inför Gud att i fortsättningen leva kristet och nyktert och att icke som förr förslösa vad hustrun i hus förvärvar, utan själv draga trogen försorg och omvårdnad, att som en redlig man... föda sig och de sina... och han bad
ärkebiskopen om eftergift.
Efter att ha lyssnat till dessa löften, lovade Helena inför Gud att inte agera mer i frågan. Hon skulle inte inge allt vad henne vederfarit är. Detta tolkar jag som att Helena lovade att inte vända sig till domkapitlet och ärkebiskopen med Olofs våldsamheter. Även Helena erkände skuld till det inträffade. Vi ska senare se att Olof anklagade Helena för att ha tagit dispositionen över hela hushållet och inte uppfyllt sina husmorsplikter mot honom. Det var antagligen detta hon menade när hon sade sig ha varit medveten om att hennes eget agerande var straffvärdigt eftersom hon inte hade tillhandagått sin man som en rättskaffens hustru borde göra. Med straffvärdigt menade hon inte i offentlig straffrättslig bemärkelse, utan i relationen
till maken. Hon lovade att i fortsättningen komma med sin man i ett gott förstånd
till en Christelig, gudelig och kärlig samlevnad.
Olof tillstod med tårar att han hanterat sin hustru obilligt och okristligt med
hugg och slag. Tårarna uppfattades som tecken på uppriktig ånger.10 Han tog också
tillbaka sin beskyllning om att han inte skulle vara far till deras yngste son. Beskyllningarna
om otrohet skyllde han på dryckenskap. Han bad även sin svärmor
om förlåtelse och lovade att hålla det kontrakt han hade upprättat med henne.11 Detta
var enda gången som Helena erkände ett visst ansvar för osämjan. Det är möjligt
att orden lades i hennes mun, eller att hon bara sade vad som förväntades av henne
vid en förlikning. Klart är att en hustru inte fick överskrida sina befogenheter utan
att riskera våld från sin make.
3. 970605.
4. Det förekom ett fåtal kungliga dispenser vid osämja. (Nyländer 1961, s 114 ff.)
5. Schmedeman 1706, s 1031.
6. 970605.
7. Landsarkivet i Uppsala (Förkortas i fortsättningen ULA): Uppsala domkapitels arkiv (Förkortas
i fortsättningen UDA) EV: 45.1 Gefle, s 1285 f, s 1293, s 1559; UDA AI: 14, s 561; UDA BI:
5, 18/6 1697.
8. ULA, UDA BI:5, 18/6 1697.
9. 970623.
10. J Liliequist, Brott, synd och straff: Tidelagsbrottet i Sverige under 1600- och 1700-talet, Umeå 1992, s 104.
11. ULA, UDA E V: 45, s 1559.
----------
Olofs excesser — rättssystemets begränsningar Konflikterna fortsatte. Under flera års tid hade Olof både slagit och hotat sin hustru
till livet, slagit sönder fönster, bränt upp kläder, förstört egendom. Under denna tid
hade han inte arbetat utan mest supit. Helena hade flera gånger vänt sig till borgmästare
och råd för att få hjälp, men rättsväsendet stod mer eller mindre handfallet
inför Olofs excesser. Olof brukade arresteras, men släppas efter någon tid sedan
han lovade att leva stilla och nyktert och inte orsaka någon förargelse.12
12. Se till exempel: HLA, Gävle stadsarkiv, A II 30 (1703): 17030424, 17030425, 17030427, 17030521, 17030902, 17030909; HLA, Gävle stadsarkiv, A II 31 (1704): 17040430, 17040507, 17040627, 17041119, 17041121, 17041217, 17041219; HLA, Gävle stadsarkiv, A II 33 (1705): 17050329, 17050408, 17050410, 17050817, 17050826, 17050902, 17050904, 17050906, 17050913, 17051122,17051123, 17051202. Enligt kyrkolagen kunde fängelse användas som straff. (1686 års kyrkolag XVI.XI )
-----
Den 24 mars släpptes så Olof till slut för denna gång efter en ny vädjan ur arresten.
Hovrättens dom hade ännu inte kommit, men landshövdingen, borgmästare
och råd konfererade och beslöt att Olof skulle släppas ur arresten i åtta dagar på
prov förutsatt att två gode män ställde caution (borgen) för honom.18 En månad senare
presenterades denna cautionsskrift, underskriven av
borgarna Hindrik Hagelhorn(Hageltorn/Hagelthorn?, Simanders anmärkning),
Hans Elis och Erik Bröms, där det stod att Olof skulle hålla sig här vid handen
tills hovrättens dom kom samt att om han mot förmodan skulle yttra sig i någon
otidighet, skulle han återigen arresteras.19
Olofs fylleri går igen som en röd tråd när han försöker förklara och mildra följderna
av sitt handlande. Under den här perioden sågs berusning ofta som en förmildrande
omständighet vid straffansvar.20 Men Olof sk yllde inte sitt handlande
enbart på onykterhet. Även Helenas (och svärmoderns) agerande emot honom angavs
som orsak, så även till hans superi. Vid vissa tillfällen ska Helena ha nekat honom
mat och dryck. Olof anklagade henne också för att ha nekat honom sexuellt
umgänge och för otrohet.21
Helena — otrogen? I förlikningen från 1697 tog Olof tillbaka sina anklagelser om att han inte var far till
den yngste sonen. Men när Olof åter igen sattes i arrest i
april 1703, började han än
en gång anklaga Helena för otrohet. Olof hade i många år legat ifrån sin hustru,
blivit otålig, har uti den för honom igenslagna kammardörren med en yxa huggit.
Det var hennes beteende som lett till oväsendet emellan dem hävdade han. För
ett antal år sedan när de var i
Söderhamn, hade hon lämnat honom i sängen och gått
till en ungkarl. Den sista tiden hade hon haft ungkarlar hos sig i sin kammare, bl.a.
tenngjutaren Carl Björkman ifrån Stockholm. Detta senare påstående undersöktes
dock inte närmare av rätten. Däremot undersöktes anklagelserna närmare i fallet
när Helenas utomäktenskapliga förbindelse påstods ha lett till graviditet och barn.
Olof hävdade nu än en gång att Helenas otrohet i Söderhamn hade resulterat i deras
yngste son Hans.22
Genom sin fullmäktige
Magnus Möller krävde Helena att Olof skulle namnge
den man som hon skulle ha varit otrogen med. Olof påstod att det var
Hans Elis, numera
en gift borgare i Gävle — samme man som hade borgat för Olof ett år tidigare!
Elis nekade och Helena hänvisade till förlikningen från 1697.
---
Rådman Berggraf sade sig inte ha sett något, men
fiskalen Gran gav en ganska
märklig berättelse. 1689 eller -90 hade han tillsammans med paret Ström, Berggraf
och Elis bott hos
en smed i Söderhamn. På kvällen, sedan de stängt sina bodar och
skulle gå till sängs hade Hans Elis först klagat över [sin] passion över liktornar
och erbjudit Olof Ström ett stop vin om han kunde bota honom. Därefter hade han
frågat Olof vad han ville ha för att han skulle få ligga hos hans hustru. Olof ville ha
tobak, vilket Elis lovade att han skulle få. Elis delade säng med Gran, men av en
händelse kom Ström uti deras säng, sedan han först... stött på fönstret att det gått
sönder. Där blev han liggande. Hans Elis blev liggande i den andra sängen med
Helena. Men vem som lade sig först eller sist visste inte Gran. Sedan hade Gran
somnat och inte hört något mer.25 Det är uppenbart att Olof vid tillfället var rejält
berusad. Frågan om vittnenas nykterhet skulle kunna påverka tillförlitligheten i
vittnesmålen ställdes aldrig av rätten. Ännu märkligare är att rätten inte närmare
undersökte påståendet att Olof var villig att bjuda ut sin hustru mot betalning.26
Detta borde ha ställt honom i en sämre dager.
Anklagelserna om hor hade utlösts av att Olof satts i arrest.
18. 17020324.
19. 17020421.
20. S Jägerskiöld, Straffansvar vid rus: En rättshistorisk studie, Svenskjuristtidning, 1965, s 306 ff.
21. Se hänvisningar längre fram i kapitlet.
22. 17030424, 17030425.
25. 17030502.
26. Keith Thomas ger exempel på hur män sålde sina döttrar, men också sina hustrur i England under 1400- 1600-talen. Detta förklarar han med att männen såg kvinnorna som sin egendom. (K Thomas The double standard, Journal of the History of Ideas, 1959:20, s 213).
---
Enligt en skrift ville hon jäva
rådmännen Schänk, Strömbeck och Wandel och skaffa sig
andra domare från
hovrätten.32 Därefter vägrade hon att infinna sig i rätten.33
32. 17030601.
33. 17030617.
---
Kunde en man stjäla från sin hustru? När Olof nu blev fängslad på vatten och bröd hade han åkt in och ur fängelset flera
gånger de senaste åren. En vistelse på vatten och bröd var ett hårt straff.40 Efter 22
dagar släpptes han och drack sig då genast full. Helena var på resa till Stockholm.
När hon kom hem upptäckte hon att en stor kista var stulen. Den innehöll silversaker
(två silverskålar, tre silverpokaler, en saltbägare med lock, en förgylld silverkanna,
33 silverskedar, två bägare, två konfektskålar, en silverkosa), pengar (bl.a.
100 RD Specie), tennfat och tenntallrikar. Helena misstänkte att Olof var inblandad
i stölden eftersom han hade blivit utsläppt ur fängelset några dagar tidigare än
enligt rådstugurättens dom. Det skulle så småningom visa sig att han hade brutit sig
in i en låst bodkammare och med hjälp av två kamrater stulit kistan.41
Helena begärde att Olof skulle arresteras av följande skäl: Ett ljus som brukade
finnas i kammaren återfanns efter stölden på en hylla ovanför den plats där kistan
hade stått i boden. Dessutom var en ruta på det lilla gatubodsfönstret uttagen och
genom att sticka in en arm där, skulle det vara möjligt att öppna dörren utifrån. Olof
hade också tidigare för ett antal år sedan tagit ett skrin och brutit upp det.42
Rådmännen
Sven Wandel och
Johan Hammar liksom senare
sekreteraren Pihl kontrollerade
dörren och menade att det var omöjligt att få upp den, åtminstone när den var
väl igensluten. Olof sade sig vara helt oskyldig och protesterade mot att han blivit
så hårt angripen till liv, heder och ära av sin hustru och son. Med gråtande tårar
beklagade han huru hårt han av sin hustru bliver hanterad.43
Rådstugurätten ville inte arrestera Olof. På landshövdingens order sattes han
dock i arrest för stölden medan hovrätten behandlade Helenas klagomål.44 Dit hade
hon nämligen vänt sig och klagat på borgmästare och råd. Hovrätten förklarade
dem vara jäviga och utsåg därför en särskild kommissorialrätt under ledning av
häradshövding
Forsell.45
Som vi ska se var det inte bara Olofs våld mot Helena som rättsväsendet hade
svårigheter att hantera. Även i det här fallet ställdes det specifika mot lagens bokstav.
Hur kunde en man stjäla från sin hustru? Målet behandlades först i den särskilt
tillsatta kommissorialrätten, sedan i Svea hovrätt och slutligen av justitierevisionen.
Hovrätten ansåg i sin dom att mannen hade stulit från hustrun eftersom hon haft
egendomen under sitt enskilda lås och förvaring. Men domslutet var inte enhälligt
och ledamöterna konstaterade i en skrivelse till justitierevisionen att de egentligen,
med hänvisning till lagar och förordningar, inte kunde anse att mannen hade stulit
från sin hustru eftersom de var gifta och inte heller
deres egendom, ifrån varandra skilt, varav Mannen efter lag varit berättigad
till hälften, och dessutom, så länge ingen skillnad skett är, han befogad
att disponera och förvalta om all egendom.
Därför borde kanske en fängelsevistelse på vatten och bröd vara ett tillräckligt
hårt straff, särskilt som hustrun bett för honom.
Stölden var grov och skulle egentligen ha lett till dödsstraff för samtliga skyldiga.
Justitierevisionen menade att Olof kunde ha dömts att mista livet androm till
skräck, men med hänvisning till att hustrun bad för honom, dömdes han istället till
sex gatulopp och tre års straffarbete i Marstrand. Justitierevisionen ansåg således
att Olof hade stulit från sin hustru och stölden ansågs vara nästan lika grov som om
någon annan gjort den.
Hans två kamrater (Carl Wixner och ?) fick hårdare straff, sju gatulopp plus sex års straffarbete i
Marstrand vardera, men det kan ha berott på att de även hade lurat av Olof en del av
stöldgodset. Än en gång sågs Olofs fylleri som en förmildrande omständighet. Han
skulle ha blivit tubbad till stölden när han var berusad och i berusat tillstånd betedde
han sig som en avvita. Olof hävdade också att om han hade suttit kvar i fängelset
strafftiden ut, skulle Helena ha hunnit komma hem från Stockholm när han släpptes
och då hade aldrig stölden kunnat inträffa. Även Helena använde detta som argument
när hon krävde att magistraten i Gävle skulle betala kommissorialrättens
omkostnader. Men justitierevisionen beslöt att Olof skulle stå för omkostnaden
med sin andel i boet.46
40. Men det ryktades om att han hade fått annat att äta under tiden i fängelset. (17051222).
41. ULA, UDA E V 45.1, s 1507 f.
42. HLA, Gävle stadsarkiv, A II 22: 960513. Olof hade brutit upp ett skrin där Helena förvarade egna samt en borgares och bruksförvaltares pengar.
43. 17051222, 17051223.
44. HLA, Gävle stadsarkiv, AII 34 (1706): 17060115. Se även hennes problem med att få rådstugurätten att hålla den anklagade
Carl Wixner i arrest: 17060120,17060131. Se även när rådstugurätten behandlade stölden, eller den nämndes: 17060411, 17060611, 17060613.
45. HLA, Gävleborgs länsstyrelse, Landskansliet, brev från hovrätten, DII a: 12, 12/11 1706. Tyvärr finns inte protokollen från kommissorialrätten bevarade.
46. RA, Justitierevisionen: Diarier IV utgående 7 (1702-14) 18/11 1706, Registratur (1706) 8/11 1706, Besvärs- och ansökningsmål (1706) November N: 11,8/11 1706.1 domslutet hänvisades till tidigare beslut, där dels dödsstraff för tjuvnad ändrades till 7 gatulopp och livstids arbete i järn i Marstrand, dels att ledaren för en tjuvnad skall dömas hårdare än den som tvingats eller tubbats till den. (Schmedeman 1706, s 1506 , s 1517 f.)
---
Helena använde sig av rådstugurätten för att få tillbaka det hon kunde av det
stulna.53 I december 1706 påminde hon rätten om att Olof ägde någon andel i ett
hus i Stockholm och uppbar årlig hyra. Den kunde användas till betalning av kommissorialrätten.
54 Om detta gav några pengar vet vi inte men hela ärendet avslutades
med att Helena i augusti 1710 befalldes att betala 258 daler kmt. för kommissorialrättens
omkostnader. Visserligen var det mannen som hade dömts att betala
med sin andel, men hon satt kvar i oskiftat bo.55
53. 17060611, 17060613, 17070130, 17070209.
54. 17061217.
55. HLA, Gävle stadsarkiv, A 11:37 (1708-1712): 17100820.
---
När domkapitlet slutligen avgjorde frågan i februari 1707, kom de fram till att
paret inte kunde beviljas fullständig skilsmässa, annat än till quoad torum et mensam,
på vilket sätt de redan beklages [sig] själva skilt.66 Inget av de giltiga skälen
uppfylldes, varken hor eller egenmäktigt övergivande. Rätten konstaterade att under
de tre år som Olof skulle avtjäna sitt straff i Marstrand skulle paret vara ännu
mer skilda än nu. Under strafftiden skulle saken dessutom kunna komma att förändras.67
65. ULA, UDA(Uppsala Domkapitels Arkiv) DA E V : 45.1, s 1589.
66. ULA, UDA A 1:17, s 156.
67. ULA, UDA B 1: 6, 15/2 1707.
---
Gemensam eller enskild egendom? Makarna var inblandade i en annan process där rådstugurätten betraktade parets
egendomen som gemensam, medan Helena ansåg och hävdade att den var hennes
enskilda. År 1698 skulle Olof ha fraktat gods ifrån Härnösand till Gävle. Lasten bestod
av lax, strömming, salt kött, korn, kornmjöl, smör, ost, gäddor, nejonögon,
kalvskinn, talg, öl, humle och ål. Men skeppet hade på grund av dåligt väder drivit
till Christinestad i Finland. Där hade Olof stannat under vintern. En stor del av godset
hade då använts till lön åt flera personer samt mat och uppehälle. I Christinestad
gjorde Olof en skriftlig förbindelse för att få använda godset. Där försäkrade han
att han skulle svara för allt eftertal, och i Gefle uppfylla av min egendom vad som
icke mitt eget vara av det uppskrivna godset.81 När lasten bröts fick han också betala
tull.
I Gävle kunde inte allt gods levereras.
År 1705 krävde därför
kärandeparterna
borgmästare Magnus Sundström, befallningsmannen Olof Westman, ingenieuren
Christopher Stenklyft och länsmannen Abraham Thegmans sterbhus att en utmätning
skulle göras hos paret. Det var ganska ansenliga summor som krävdes. Sundström
begärde 86 daler 16 öre kmt, Westman 635 daler 1 öre kmt, Stenklyft 20 daler.
Sal. Thegmans fordran var ej värderad (den bestod av kött, gäddor och ost).
Dessutom krävdes betalt för tullen i Christinestad (drygt 24 daler), frakten från
Christinestad (51 daler och 26 öre) och för expenser (106 daler).
Olof försökte skylla ifrån sig på sin hustru. Hon skulle ha tagit emot gods som
hade fraktats med skeppet utan att han hade vetat om det. Men Helena frånsade sig
allt ansvar; dels var det bevisat att Olof hade tagit emot varorna, dels hade han låtit
godset förfara genom sitt otidiga leverne. Detta var också rättens uppfattning. De
menade att Olof inte kunde bevisa att han lidit någon skada och ansåg att det inte
varit nödvändigt för honom att bryta lasten, vilket inneburit att han hade tvingats
betala tull. Det borde inte heller ha krävts så mycket varor till underhåll under vintern
som han hade använt. Rådstugurätten pålade Olof allt ansvar och dömde honom
att ersätta allt förkommet gods, betala tullen i Christinestad, stå för omkostnaderna
i Christinestad själv, betala frakten därifrån, samt betala de kärandes rättegångskostnader.82
Detta medförde inte att Helena gick skadelös. Eftersom egendomen var gemensam,
tvingades hon sätta en vret i underpant för 900 daler kmt. Helena hävdade att
borgmästare och råd på grund av att de hade en avog inställning till henne hade
dömt hennes man i tanken att betalningen skulle göras med hennes egendom. Hon
överklagade därför till hovrätten och krävde att en opartisk domare skulle tillsättas.83
Där blev hon kärandepart och motsatte sig något som helst ansvar. Hon hävdade
att eftersom hon inte hade blivit tillfrågad eller fått vara med under processens
gång, kunde man inte nu komma och utkräva betalning av hennes egendom. Hon
argumenterade också för att Olof var oskyldig och att det var hennes motparter som
borde betala tullen i Christinestad, mannens och sjöfolkets vistelse där samt rättegångsomkostnaderna.
Helena hävdade vidare att hennes man alltid försökt ruinera
henne. Och inte förrän nu, åtta år efter händelsen, hade rätten lagligen sökt få igen
pengarna. Nu hade ju hennes man slösat bort all egendom han ärvt och förvärvat i
ungdomen liksom största delen av hennes egendom. När han nyligen hade fått ett
vackert arv efter sin fader, borgmästaren i Hudiksvall, hade inte borgmästare och
råd i Gävle tagit det i förvar till eventuell betalning av frakten — trots att hon bett
om det. Därför begärde hon underdånigt och ödmjukt att hovrätten skulle frikalla
henne fattige förtryckte quinna.84
81. RA, Svea hovrätt, huvudarkivet, E VI a 2 aa : 464, Liber causarum Vol 160 Pars 1 1709, nr 15 (förkortas i fortsättningen Shr LC), s 37, Lit D.
82. 17050906, 17051023, 17051104.
83. 170511ll. HLA, Gävle stadsarkiv, BI a:3,31/3 1706; Riksarkivet, Shr LC, fol. 6(16/12 1705).
84. RA, Shr LC, fol. 7(16/5 1705), fol. 8, fol.55 (8/3 1707). I april 1706 tillfrågades Olof på generallöjtnantens befallning
om arvet i rådstugurätten (17061104).
---
När Olof hade dömts till straffarbete i Marstrand sände han skrivelser till magistraten
där han fattiga och nu till det yttersta förtryckta man i ödmjukhet begärde att
det skulle göras en inventering av parets egendom. Han konstaterade att pacta
anentipuala (äktenskapsförord) inte hade ingåtts och ville skydda sin lagstadgade
giftorätt eller halva bo. Helena protesterade och hänvisade till att skilsmässa
ännu inte hade beviljats av domkapitlet.91 Hon sade också att hon skulle gå till hovrätten
eftersom hon inte kunde anförtro borgmästare och råd att upprätta en sådan
förteckning.92 Paret beviljades aldrig fullständig skilsmässa. Boet kom heller inte
att delas, inte ens efter Olof Ströms död.93
Som vi tidigare har sett verkar Olof någon gång under sommaren 1707 ha blivit
skickad till Marstrand (d.v.s. Karlstens fästning) för att avtjäna sitt treåriga straff.94
Därefter hör vi aldrig mer talas om honom i rådstugurätten i Gävle.
När Olof Ström dog, skulle boet skiftas och arvet efter honom delas. Enligt
stadslagen skulle all egendom i boet medräknas, vilket också var förrättarnas vilja
och avsikt. Vid förrättningen i januari 1713 deltog änkan Helena Ström som hävdade
att det inte kunde finnas något arv efter hennes man, eftersom han under 19 års
tid inte hade arbetat eller, som hon uttryckte det, bidragit med ens ett halvöre, att
han kostat henne 600 daler om året, samt att han deltagit i en grov stöld emot henne.
Dessa argument hade inget lagligt stöd. Men Helena fick igenom sina krav trots allt
och behöll all egendom eftersom hennes båda söner Olof och Hans Ström avstod
från alla arvsanspråk.95
Sedan Helena blev änka hade hon alltså en viss förmögenhet och fortsatte att
göra affärer och förekomma i rätten i tvister.96 Sonen Olof etablerade sig som borgare
och handelsman i staden och företrädde ofta sin mor i rätten.97 I november
1722 ingick hon ett sytningsavtal med sin son Olof Ström.98 När Helena dog 1727
hade hon överlevt sin man och sonen Hans. Gissningsvis hade hon uppnått en ganska
ansenlig ålder.99 Sonen Olof kunde inte närvara vid bouppteckningen på grund
av opasslighet utan företräddes av sin hustru. Deras omyndiga dotter företräddes
av en förmyndare. Änkan efter sonen Hans, samt förmyndare åt deras två döttrar
var också närvarande. Helena hade lyckats behålla såväl krogen i Strömsbro som
en gård i staden samt några vretar, även om de var belånade. Hon hade testamenterat
Strömsbro samt givit gåvor till sonen Olofs dotter, vilket klandrades av de andra
arvingarna. 100
91. 17070107.
92. 17070114.
93. Ivar Nyländer hävdar att Det synes före 1734 års lag icke ha varit ovanligt, att bodelning företogs i samband med skillnaden till säng och säte.... Han ger inga exempel ur praxis som bevisar ett sådant påstående. I Olofs och Helenas fall var det inte heller aktuellt med bodelning. Eftersom denna typ av skillnad syftade till försoning har jag svårt att se varför bodelning skulle genomföras. I 1734 års lag stadgas ej bodelning, men den ej felande partnern fick sitta kvar i boet och ta hand om barnen och betala ett visst underhåll till den skyldige om han/hon inte kunde försörja sig. Kunde maken försörja sig, fick han/hon betala underhåll till partnern och barnen. (Nyländer 1961, citatet från s 73, s 103.)
94. HLA, Gävleborgs länsstyrelse, Landskansliet, Brev från hovrätten, DII a: 12,10/61707. Jag har letat efter fångrullor från Karlstens fästning vid olika arkiv, men inte funnit några. Jag har inte heller funnit när, var och hur Olof Ström dog.
95. HLA, Gävle stadsarkiv, FII4 (1710-1715), 30/1 1713. Egendomen värderades till 5642.8 dir, varav den fasta egendomen utgjorde 4320 dir. Skulderna uppgick till 60.14 dir (kostnaderna för bouppteckningen) samt 472 dir (övriga skulder).
96. Enligt Fyhrvall var hon så pass välbeställd att hon skänkte en ljuskrona, den fjärde från koret, till stadens kyrka. O Fyhrvall, Bidrag till Gefle stads historia och beskrivning, Gävle 1901, s 138. HLA, Gävle stadsarkiv, AII:40(1713-1715): 17130207,17140703,17150312,17150319, 17150919. HLA, Gävle stadsarkiv, A 11:41 (1716-1717): 17160423, 17160515, 17160609, 17161015. HLA, Gävle stadsarkiv, AII43 (1718-1720): 17180405,17181112,17180316. Hon avkrävdes tillsammans med sonen Olof ansvar av sin yngre son Hans arbetsgivare i Stockholm för en kvantitet gods som han skulle ha levererat till Västerbotten (17150704, 17160529).
97. 17130321, 17130905.
98. HLA, Gävle stadsarkiv, A 111:1 (Småprotokoll 1676-1728), 7/11 och 19/11 1722.
99. Enligt uppgifter från rådstugurätten år 1705 i skilsmässomålet hade paret levt ett rätt leverne som äkta personer de första 8-10 åren, därefter hade de blivit allt mer ovänner de senaste 10 a 11 åren. (ULA, UDA EV 45.1, s 1471). Då skulle de alltså ha varit gifta i cirka 20 år. Detta kan också styrkas av att Olof blev borgare i Gävle 1684. Burskap kunde nämligen genom giftermål gå genom hustrun till mannen. (Enligt MEStl KB. 15.4) Helena levde i 42 år sedan hon hade gift sig som vuxen kvinna. Hennes ålder låg gissningsvis någonstans kring 65 när hon dog.
100. HLA, Gävle stadsarkiv FII:6 (1724-1730) 12/4 1728, s 831 ff.
http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:535264/FULLTEXT01 ------------------------
Från
Sehlberg sidan 588:
Olof Ström Gästgifvare och Handl. i Gefle, blef Borgare 1684 d. 1 Dec. (se pag. 328) Gift m.
Helena Hansd:r, dotter till
Rådman Hans Christiersson (se pag. 340). Hon dog 1728 d. 25 februarii.
Barn:
1.
Olof Olofsson Ström död 3/10 1739 Handl. i Gefle. Blef Borg. 1713 21/3. G. m.
Brita Brun f. omkr. 1689 död 1767 17/3. Hade allenast
en dotter som kom till ålders.
Gävle Heliga Trefaldighet CI:3 (1726-1739) sidan 228: 1739 den 3. Octob:r blef uti en Salig stund död
Handelsmannen H:r Olof Ström, och begrafw. dz 12 dito.
Barnbarn:
1.1.
Helena Kristina Ström f. 1715 6/3 död 1745 29/5. 1742 d. 6 mars g. m.
Landsfiscal Johan Olof Asker och hade med honom inga efterlefvande barn.
1.2.
Anna Brijta f. 16/7 1719,
Madame Helena Ström är fadder.
--------------------------------
2.
Hans Olofsson Ström f. 1693 död före 1728. Handl. o. Borg. i Stockholm g. m.
Inga Thun. Gjorde cession(?), rymde, men kom sedan tillbaka och befann sig i stor fattigdom.
2.1.
Lena Margreta Ström.
2.2.
Maija Ström.
vistades båda i Stockholm 1728.
--------------------
3.
Helena Margreta Ström lefde ogift 1728.
4.
Maija Ström lefde ogift 1728.
------------------------------------
Olof Ström ägde utom en gård i Staden, ett Landtställe vid Strömsbro, (tillagt: en gård vid Testebro belägen Strömsbro kallad) Strömslund kalladt bestående af 1 Sal och Kammare under ett tak med Skogstapetmålning ock owälfd källare inunder. 1 kök och kammare med lärftstapeter i den sednare. 1 Brygghus norr om de förra med torftak. 1 stall och fähus. Dertill hörande 2:ne fasta vretar, (nu vretarne 25 o. 25½, Strömsbro bränneri tillhöriga.
Enkan ägde ock ett par vretar vid Hvarfva.), på hvilket stlle de höllo näring och
de bättre af Gefleboerne foro dit att sig förlusta. Detta ställe blef genom
Helena Ströms testamente 1727 gifvit till
dess son Olof Ström, då
Asker sedan ärfde det med sin fru; Dock skulle
swärmodren Brita Brun njuta frukt deraf så länge hon lefde.
Hans Ströms barn fingo hälften i gården i staden.
(Meddelandet ändrat av simson 2013-06-10 09:31)
Ämne: Ström (läst 3508 gånger)
Cookie policy