Egentligen borde man låta denna kvasidiskussion dö ut genom att inte bemöta Sawerts spekulativa talanger men då han uppenbart påstår något som är FALSKT och han ständigt återkommer till detta i sin argumentation så tar jag bladet ifrån munnen.
Ärkebiskopen Andreas Laurentii har inte kallat sig själv Bureus, och ej heller Björnram. Däremot kallas hans adlade släkt Björnram i adelsgenealogierna. Han adlades och fick i vapnet tre björnramar (möjligen anspelande på hans moders tillnamn - hon kallas i en senare släkttavla för Anna Andersdotter Bärens (tyska för björn) - och hörde möjligen till en tysk släkt Bären (alltså ej Bure i så fall)).
Så här lyder den på personliga grunder duglige Andreas Laurentii biografi enligt Svensk biografiskt lexikon del 4:
3. Andreas Laurentii (Björnram), den föregåendes
broder, son till B. 1 i hans senare gifte. ? 1 jan. 1591. Student
i Rostock 1556; kyrkoherde i Umeå socken 1561 och i Gävle 1570; tillika landsprost i Gästrikland; förordnad till superintendent
i Växjö 2 aug. 1576; biskop därstädes sommaren 1577; ärkebiskop 1583 (invigd 8 sept. s. å.); adlad (före 1590).
Gift 1) med Anna Mikaelsdotter, dotter till Mikael Pedersson i Vadstena och änka efter skolmästaren Klas Crusius i Åbo (Anrep);
2) med Margareta Phase, dotter till ärkebiskopen Laurentius
Petri Phase och änka efter ärkebiskopen Laurentius Petri Gothus.
A. erhöll av allt att döma en omsorgsfull utbildning till det andliga kallet, ehuru det endast är känt, att han studerat vid Rostocks universitet. Blott kungagunsten förklarar näppeligen hans snabba framgång på den kyrkliga banan. Den kom honom emellertid tidigt till del; i unga år undfick han av konung Erik, då, nyss uppstigen på tronen, fullmakt på Umeå ansenliga pastorat. Inflytelserika släktförbindelser, som A. ägde i denna sin hemsocken, torde härvid ha gjort sig gällande till hans förmån. Om hans verksamhet i Umeå, där han vid sitt tillträde fann ?slätt intet till att begynna bohag med?, är ingenting närmare bekant, bortsett från några notiser om ekonomiska omsorger. Den följande
kallelsen till Gävle får sannolikt ses i belysning därav, att A. bland stadens ledande borgerskap räknade nära fränder på mödernet;
släkten Grubb var länge med starka band bunden vid såväl Umeå som Gävle. Medan A:s företrädare i Gävle, hans kusin och senare motståndare Martinus Olai, såsom ?ordinarius? varit beklädd med en art av episkopal myndighet över Norrlands prästerskap, synes A. med sitt kyrkoherdeämbete endast ha förenat befattningen som landsprost i Gästrikland, i vilken egenskap han framträder å kyrkomötet i Uppsala 1572. Men tydligt är, att han vid denna tid betraktades som den norrländska kyrkans mest betydande representant.
Av tidigt datum voro hans personliga anknytningar till förnäma kretsar; med den yngre adelsgenerationens mest kultiverade män ägde han gemensamt ett bildningsintresse, varom redan under Umeåtiden A:s bokgåvor till Hogenskild Bielke bära vittne. Genom sin ställning kom A. att från första begynnelsen av den liturgiska rörelsen deltaga i de rådslag, vartill konungen sammankallade kyrkans ledande krafter. Någon på förhand given anhängare av konung Johans kultreformatoriska strävanden var han säkerligen icke. Vad vi veta om hans teologiska fostran i
ungdomsåren pekar snarare i annan riktning, och det strängt luterska motståndspartiet synes en tid ha velat räkna honom bland de sina. Men lojaliteten mot den världsliga överhetens vilja, naturlig för luterdomens åskådning, var hos honom, den grånade kungatjänarens son, i högre grad än hos de flesta en nedärvd disposition,
och allt tyckes utvisa, att han utan varje offer av sin övertygelse menat sig kunna fylla lojalitetens plikter. Härvid inverkade nog
också hans nyss anmärkta förbindelser med adelskretsar, för vilka de dogmatiska tvisterna ej ägde någon obönhörlig skärpning; hans
egen svåger Anders Sigfridsson (Rålamb) var sålunda aktivt verksam för liturgies genomförande i landsorterna. A:s ståndpunkt
företer inga omslag och kastningar. På mötet i Stockholm försommaren 1574 underskrev han de av konungen framlagda ?tio artiklarna
? och avgav i mars följande år under hand en personlig förbindelse om sin anslutning till vissa önskemål, som lågo Johan om hjärtat och med vilka något tidigare ärkebiskopen, Laurentius
Petri Gothus, i samma form förklarat sig solidarisk. När A. 1576 förordnades att tillsvidare sköta det lediga biskopsämbetet i Wäxjö, ansåg sig konungen uppenbarligen säker om hans bistånd. Hans framträdande i fortsättningen kom emellertid att präglas av en påtaglig försiktighet och obenägenhet att kränka medbröders övertygelse, på samma gång som han icke synes ha hemlighållit sin egen mening. Enligt en av Messenius återgiven tradition skall han ha varit den första präst i riket, som förrättade gudstjänst efter den nya mässordningen, vilket skedde på en synod i Stockholm. Medlem av den prästerliga tremannanämnd, som Johan hösten 1576 förelade liturgien till granskning och yttrande, gav han väl för egen räkning sin underskrift, men med det uttryckliga förbehållet ?salvo aliorum judicio? och under hänvisning till ett allmänt
kyrkomöte som enda auktoritet. I sitt eget stift hade han visserligen dessförinnan, om vi få tro en utsago i konung Johans tal till ständerna i febr. 1577, på åtskilliga ställen träffat anstalter för liturgiens genomförande, men det är tydligt, att dessa förberedande steg mindre skett med maktbud än i samförstånd med prästerskap och lokala menigheter. Den stötande vårdslöshet, som särskilt de småländska prästerna ådagalade vid de heliga handlingarna,
i drastiska färger skildrad av Johan, gav helt säkert A. anledning att rättande inskrida, utan att därför strid behövde uppväckas.
Samma hänsynsfullhet från A:s sida förklarar, att han som stiftschef i det följande visade sig järnförelsevis overksam, när det gällde att driva liturgiens sak, därutinnan lik många av
dem, som 1577 vid hans sida undertecknat prästerskapets förklaring om liturgien. Så inträffade det, att även Växjö stift blev föremål för det onådiga kungliga maktspråk, som våren 1580 uppfordrade till ett snabbt och fullständigt infriande av tidigare åtaganden. Två kungliga kommissarier inträffade nu i Växjö, vars domkapitel bragtes att ånyo antaga liturgien och utlova dess genomförande i stiftet.
A. hade stått helt utanför Johans förhandlingar med Rom, och ingenting antyder, att konungen gjort sig eller kunnat göra sig någon förhoppning om Växjöbiskopens medverkan för sådana mål. Efter sammanstörtandet av de stora kyrkopolitiska planerna riktades efter hand Johans blickar åter på A. Den i åratal obesatta
ärkebiskopsstolen skulle omsider besättas, och konungens väl föll till sist på honom. Hösten 1583 invigdes A. med mycken prakt i detta ämbete, och i samband därmed avgavs av honom och övriga biskopar en ny högtidlig försäkran att upprätthålla den omstridda gudstjänstordningen. Om också allting ger vid handen, att A. före
sin upphöjelse i bindande form fått utlova större handlingskraft än förut, är å andra sidan den anklagelsen uppenbart orättvis, att han
banat sig väg till ärkebiskopsstolen genom ett karaktärslöst ryggande av sitt förflutna. Mellan hans ståndpunkter under ett tidigare skede och hans nya uppgift som de kungliga strävandenas främste förtroendeman inom kyrkan förelåg, såvitt eftervärlden kan döma,icke någon sådan motsägelse, att den berättigar till detta domslut. Om likväl hans ställning kom att stämplas av en viss skevhet, så var orsaken främst den komprometterande bakgrund, som de föregående årens romerska anknytningar skänkt konungens hela kyrkopolitik. A:s motståndare försummade ej heller att polemiskt utnyttja
detta förhållande, som blev ett ledmotiv i den strängt luterska propaganda. Mot dessa och andra angreppspunkter förfäktade A. energiskt kultreformens oangriplighet ur lutersk synpunkt;
likheten mellan liturgien och den papistiska mässan vore ej större än likheten mellan vitt och svart, skriver han vid ett tillfälle. Men förvisso bidrog det icke till att bryta udden av
misstron, att A:s mellanhavanden med sin kunglige herre stundom förde till situationer, över vilka det vilade en dager av åsyftad
dubbeltydighet. När ärkebiskopen vid drottning Katarinas likbegängelse i Uppsala domkyrka, jan. 1584, prisade den hädangågnas trofasthet mot ?jagellonernas och andra kristna konungars
katolska religion?, var visserligen hänsyftningen på den allmänneliga,
icke enbart den påviska, kyrkan tydlig nog; i en senare skrift har A. också uttrycksfullt hävdat den luterska kyrkans bönegemenskap med den romerska. Episoden kvarlämnade emellertid ett intryck, som i kraft av tidsförhållandena måste vidga avståndet mellan A. och det motsatta lägret, ehuru brytningen först några år därefter blev fullständig och då i samband med politiska omskiftelser. Att A:s utgångspunkter varit medvetet luterska lär stå fast och framgår
även på flera sätt av hans verksamhet som ärkebiskop. Den nitälskan för de lärda studiernas tillväxt, som yttrade sig i hans
omtanke om högskolan i Stockholm, var parad med ett otvivetaktigt intresse för det protestantiska sinnelaget hos de män, som sattes
till ungdomens ledare. Mot den kvardröjande papistiska förkunnelsen inskreds med fast hand. På herredagen i Västerås 1585 klagade samtliga biskopar med A. i spetsen över inhemska jesuitlärlingars förförelseverk, och i samma dagar blev en Stockholmspräst, Laurentius Forsius, som vid vederbörligt förhör befunnits
papistiskt sinnad, i Västerås domkyrka av A. avklädd sin prästerliga dräkt och förklarad förlustig sitt ämbete.
För liturgien var A. såsom ärkebiskop oavbrutet verksam. Mera en fridens än en stridens man föredrog han det effektiva arbetet i tysthet framför kraftpolitiska mått och steg; särskilt tillsättandet av prästerliga tjänster gav honom tillfälle att härvid utöva stort inflytande. Uppenbarligen gynnades även i andra avseenden de
eftergivna elementen inom kyrkan, och den bitterhet, som för lång tid kom att fästas vid A:s minne, har tydligen ej minst sin grund i detta system. Beskyllningen mot honom själv att ?för stor pr?bend skull? (Raimundius) ha hyllat den kungliga kyrkopolitiken synes knappast kunna bestyrkas, då de förmåner, som
kommo honom till del, icke förefalla ha märkbart överstigit dem, som förunnats hans företrädare på ärkebiskopsstolen. Redan Laurentius Petri d. ä. hade hugnats med adelskap; när samma tmärkelse
nu sen att tyda tilldelades A., var man inom det motsatta lägret ej den som den krypande herregunstens belöning:
?Och den som ville bliva en evangelii skälm,
kunde därmed förvärva sköld och hjälm,
som var till att märka och se
på den som fick björneramar tre?,
heter det i några rim från 1603. De lidelsefulla motsatser, som belastade A:s minne med detta agg, voro säkerligen främmande för hans natur, därom vittnar karaktären av de inlägg, vari han
tog till orda i striden. De utmärka sig genom stor personlig värdighet, allvar och höviskhet, stundom även genom en omisskänlig nobel värme; särskilt gäller detta ett bevarat brev, daterat 21 apr. 1587 och ställt till en ung frände till A., sannolikt Olaus Martini, den senare ärkebiskopen. Skarpare falla orden i hans skrivelse till Strängnäs domkapitel 13 jan. 1589. Två utförligare skrifter av A. i den liturgiska striden äro kända: ?Protestatio et ingenua confessio de ordinanti? ecclesiastic? et liturgi? subscriptione? samt framför allt ?Ad maledicum cujusdam momi scriptum responsio?, sannolikt författad under senare hälften av 1587, då den kom Abr. Angermannus tillhanda i Wittenberg vid jultiden s. å. och förmådde
honom att avbryta tryckningen av sin Historia liturgica för utarbetandet av en däri inlagd vidlyftig replik. A:s ståndpunkt kan i anslutning till denna hans senare skrift i korthet uttryckas så. De, som för ceremoniers skull anstifta schismer inom kyrkan, bruka orätt sin kristliga frihet, ty ceremonier äro nödvändiga; den kristna kyrkan kan icke utan våda undvara dem; därför är det ock tillbörligt att i gudaktiga former (pie) strida för ceremoniernas bevarande. I stormen mot liturgien ser A. en återverkan av Flacius Illyricus' för honom djupt osympatiska teologi; denna ter sig i hans ögon som en rent samhällsupplösande kraft,
en förnekelse av välgrundad borgerlig och kristlig ordning. Det är naturligt, att han söker vända angreppen på liturgien till angrepp
mot konungens person; motståndarens konsekventa motvilja mot att inga på detta ämne utgjorde ju också en sårbar punkt. Få vi efter bokstaven tolka A:s egna ord, så var hans uppfattning av
Johan djupare grundad än blott i en undersåtlig hänsynsfullhet, som bragts i samklang med ett okränkt samvete. ?Vi hava en mycket from och lärd konung, en konung, vars like vårt fosterland
näppeligen ägt på flera århundraden.?
Det är icke underligt, att A:s hållning bragte honom på spänd fot med hertig Karl. Ärkebiskopens förhållande till kyrkostyrelsen
i hertigdömet innebar ju också ett det vanskligaste problem. Personligen synes A. ha önskat undvika att driva sakerna till sin spets;
i ett redan anfört brev från våren 1587 försäkrar han med allt eftertryck (?falsissimum est?), att han ingalunda vore upphovsman
till tanken att införa liturgien i hertigdömet. Men helt naturligt hade han icke undgått att taga parti i fejden, och hans framträdande
härvidlag väckte Karls blossande harm. Under konflikten med brodern förmådde Johan A. att till sin fördel söka påverka opinionen hos gemene man. På en synod i Uppsala i början av
sommaren 1585 höll ärkebiskopen, som nu stod färdig att anträda en visitationsresa till Norrland, inför det församlade klerkeriet
ett tal, vari han lade stiftets präster på hjärtat att för folket i bygderna göra klart, att missförståndet mellan konungen och hertigen
hade sin upprinnelse i hertigens felaktiga tolkning av Gustav Vasas testamente. Talet kom genast till Karls öron, och han sörjde omedelbart för att detsamma, försett med vederbörlig kommentar, blev känt i Strängnäs stift; han, hertigen, hade vuxit ur
barnskorna och behövde ej lära något av ärkebiskopen i Uppsala.
Samtidigt avläts till A. ett skarpt brev med förmaning att ?ingens gode namn förolämpa hos lekt eller lärd? utan för framtiden
?bekymre ider allenest om det, som iders kan rätteligen kräver?. Året därpå beklagar sig Karl över ?det grove tal, som fört är på
H. F. N:s person, synnerligen av ärkebiskopen hos konungen?. Den följande, synbarligen ofullständigt bevarade polemiska skriftväxlingen
mellan domkapitlen i Uppsala och Strängnäs gav jämväl hertigen anledning till missnöje; tonen i ett svar till ärkebiskopen synes ej ha tillfredsställt Karls anspråk på skärpa, och han förbehöll sig därför (juli 1588) att i fortsättningen få underkasta Strängnäskapitlets skrivelser censur. Striden utvecklade sig därefter i former, som även från den eljest i uttrycken hovsamme A:s sida utmärktes av en viss häftighet. ?Detta tyckes eder väl vara
tungt att höra?, säger han själv liksom urskuldande, ?men kommer ihåg, huru lätt oss är att höra av eder, det I utrope oss för hycklare,
Antikristi tjänare och avfällige ifrån sanningen, det som var man vet fast hårdare vara.? Brevet i fråga är icke, som Johannes
Baazius med orätt uppgiver, ställt till de tre mot liturgien gensträviga Stockholmsprofessorerna; det har av flera forskare gjorts troligt, att berättelsen om deras första fångenskap få föras till
legendens område. Först efter A:s bortgång synes Johan ha skridit till detta steg mot Nicolaus Bothniensis och hans kolleger. Som stiftschef har A. rätt till ett gott eftermäle, huru än
omdömena om hans roll i den liturgiska striden falla. Tvenne gånger, 1585 och 1590, visiterade han i Norrland. Man har från hans tid i behåll två kyrkostadgar, som vittna om hans nit för
god ordning. Märkligare än den stadga angående kyrkostraff, som förknippas med hans namn - väsentligen ett något omarbetat utdrag ur Nova ordinantia -, äro de visitationsartiklar, som
tillkommit i samband med hans norrländska resa 1585. De lämna en rad kultuella föreskrifter i anslutning till Johans strävanden för gudstjänstens höjande, bestämma om veckobönedagar, redan förut påbjudna av såväl konung Johan som hertig Karl, och stadga, att på dessa bönedagar Luthers katekes skall föredragas
och jämte Luthers förklaring uttolkas för menigheten. I övrigt märkes särskilt införandet av böter som kyrkotuktsmedel, ett av de första exemplen på dylika föreskrifter i den svenska kyrkans utveckling. Messenius berättar, att A:s bortgång icke väckte synnerlig sorg hos ?misoliturgerna? men hos det övriga prästerskapet en ganska stor saknad. A. var otvivelaktigt i flera stycken en betydande
personlighet, mera dock genom själsodling än genom karaktärsstyrka. Även den mot honom mest oblida traditionen har med Raimundius nödgats erkänna, att ?gåvor, som Gud uti sin församling
giva plägar, honom intet fattades?.
S k r i f t e r : Protestatio et ingenua confessio de ordinanti? ecclesias
t i c ? e t liturgi? subscriptione Andre? Laurentii Wexionensis (i L.
Raimundii Acta de liturgia, T. 132, Linköpings stiftsbibl.; jfr Raimundius,
nedan anf. arb., s. 63 o. följ.). - Ad maledicum cujusdam momi scriptum
responsio Andre? Laurentii Upsaliensis (i Kyrkio-acter ang. kon. Erich
den XIV:s, kon. Johan den tridjes och kon. Carl den nijondes regeringstijder,
Rålambska saml. 40 i 4:o, s. 269-298, KB; jfr Warmholtz n:o 1790; utförligt referat hos Abr. Angermannus, Historia liturgica, bl. L 5 v.).
Källor: Riksregistraturet 1576-88, hertig Karl registratur 1585-88, skrivelser till kon. Erik XIV, allt i RA; Rålambska saml. n:o 40 i 4:o, KB. - 667 ; O. Ahnfelt, Bidrag till sv. kyrkans historia i sextonde århundradet (LUÅ, 25, 1891); H. Lundström, Undersökningar och aktstycken (1898); Norrländska kyrkostadgar från 1500- och 1600-talen, utg. af E. Linderholm (Kyrkohist. årsskr., 1911); Samling af åtskilliga handlingar . . . i svenska historien, utg. af S. [Lager] Bring, 3 (1758); Svenska magazinet (1766); Svenska riksdagsakter, utg. af E. Hildebrand, 2 (1899); Svenska synodalakter
efter 1500-talets ingång, utg. af H. Lundström, 2:a ser., 1 (1909); P. O. Wilner, Svenskar vid tyska universitet under 1500-talet (Samlaren, 1904). - Abr. Andre? Angermannus, Refutatio erroris Herbesti . . . cum. . . Historia
liturgica (1588); L. A. Anjou, Sv. kyrkoreformationens historia, 3 (1851); J.
Baazius, Inventarium ecclesi? Sveo-Gothorum (1642); L. Bygd?n, Hernösands stifts herdaminne, 1 (1923], s. 133, 258; J. A. Hammargren, Om den liturgiska striden under kon. Johan III (1898); E. Hildebrand, Ett bidrag till frågan om Joh. Baazius som kyrkohistoriker (Hist. tidskr, 1899); J. O. Högstadius, Beskrifning öfver Umeå landsförsamlings kyrka (1893); E. Linderholm, Om norrländska kyrkostadgar från 1500- och 1600-talen (Kyrkohist. årsskr., 1911); Joh. Messenius, Scondia illustrata (1700-05); A. M.
Magnusson, Nicolaus Olai Bothniensis (1898); J. Nordlander, Norrländska samlingar, H. 6 (1905); K. Nordlund, Den sv. reformationstidens allm. statsrättsliga id?er (1900); L. Raimundius, Historia liturgica, utg. af A. A. von Stiernman (1745); A. Theiner, La Su?de et le Saint-Si?ge (1842); O. Walde, En svensk boksamlare från Vasatiden (Uppsala univ.-bibl: s minnesskrift
1621-1921, s. 203 o. 217). - Se i övrigt (ang. A:s avkomlingar): G. von Essen, Björnram och Wass (Personhist. tidskr., 1898-99).
N. AHNLUND.
Om släkterna (obs!) Björnram anges i samma källa:
Björnram. Flera svenska adelssläkter, mellan vilka någon
frändskap ej kan påvisas, förde under den senare medeltiden
björnramen i sitt vapen. Vanligast äro en resp. tre björnramar.
Av dessa ätter höjde sig endast en, med tre björnramar i vapnet,
till någon egentlig betydenhet. Hit hörde riddaren Otte Ulfsson,
herre till Erstavik på Södertörn, vilken under lång tid, från Engelbrekts
dagar, var medlem av riksrådet, i vars möten han ännu 1453
deltog. Han begrovs i Vadstena febr. 1457. Gift med Ingeborg
Nilsdotter (av Hammarstadssläkten) ägde han två söner, som kommo
att spela en politisk roll. Den äldste, riddaren Nils Ottesson
(? 1474; gift med Kristina Kristiansdotter Oxenstierna), omtalas
i början av 1460-talet som innehavare av fädernegodset Erstavik;
vid resningen 1467 förmådde han Roslagsallmogen att gripa
till vapen men framträder därefter ej mycket i källorna. Erik
650
BJÖRNRAM
Ottesson, den yngre brodern, var redan före 1471 riddare, ehuru
han först 1482 nämnes rådsherre. Han ägde Smedeby i Roslagen
och var häradshövding i Bro skeppslag; omkr. 1490 innehade
han under några år slottsloven på Nyköpingshus. Han gick ur tiden
1495; ättlingar efter honom och hans hustru Brita Tordsdotter,
dotter av marsken Tord Bonde, äro icke kända. Ätten var i varje
fall utdöd vid medeltiden slut, och synbarligen var detsamma
fallet med de övriga släkter, som fört likartade sköldemärken.
Med dessa medeltida frälsesläkter äger Gustav Vasas hövitsman
och fogde Lars Olofsson (se nedan 1) ingen förbindelse. Den
släkt denne tillhörde var bevisligen ofrälse, och dess ursprung i
äldre led är obekant. Genealogiska kombinationer, som vid närmare
skärskådan snart visa sig ohållbara, ha visserligen låtit honom
härstamma från en finländsk adelsman, Olof Nilsson till Lappträsk,
gift med Margareta Bosdotter till Björnhälla. Upphovet till
dessa slutledningar röjer sig lätt. L:s verksamhet under 1530-
talet i norra Finland men framför allt sonen Hans Larssons
(se nedan 2) senare ställning som en av de främste männen i den
östra rikshalvan ha fört gissningarna på villospår. L. får sålunda
heta herre till Isnäs i Pernå, ehuru det står fullkomligt fast, att
detta gods genom giftermål förvärvades av sonen, varom för övrigt
de äldsta genealogerna visa sig tillfyllest underrättade; Johannes
Bureus uppgiver i sin släktbok, att H. blev gift med ?förra hustrun
på Isnäs?. Även på andra sätt har den genealogiska kombinationen
drivit sitt spel med denna redan på 1500-talet på manssidan
utslocknade ätt. Den har nämligen sammanlänkats med den 1643
på riddarhuset introducerade, ett par decennier därefter utgångna
ätten Björnram från Finland, vars av Johan III adlade stamfader
Mats Andersson i ättartavlorna med orätt gjorts till son
av ärkebiskop Andreas Laurentii, H:s broder (se nedan 3).
Genom slutledningar a posteriori har därefter L. på denna väg
godtyckligt utrustats med ännu ett finländskt stamgods, Domaregården
i Karis socken.
Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 2006-08-28 (läst 2602 gånger)
Cookie policy