Marc Hernelind skriver i sitt inlägg av 8. september 2003, att han anser mig inte veta vad källor är. Jag skall därför här för Marc Hernelind redovisa vad jag under mina år vid universiteten i Linköping och Uppsala har fått mig till livs angående vilka kriterier, från vilka man skall utgå när man klassificerar en skrift som en källa eller som referens.
Inom kulturvetenskaplig forskning (med ’kulturvetenskaper’ förstås här alla de vetenskaper, som på ett eller annat sätt studerar människan såsom kulturvarelse samt uttrycken för och lämningarna efter mänskliga kulturer; det är sålunda ett samlingsbegrepp för humaniora, samhällsvetenskaper och möjligen även några andra discipliner) skiljer man på flera olika typer av källmaterial.
1. Fynd från utgrävningar. Detta är arkeologiens källor till kunskap om historiska och förhistoriska epoker.
2. Iakttagelser av »primitiva» kulturer. Detta är källan till kunskap för etnografien, kulturantropologien, socialantropologien eller vad man nu väljer att kalla dessa discipliner.
3. Mänskliga artefakter. Byggnadsverk, konstverk och andra monumenta. Källor till kunskap för arkitektur- och konsthistorici med flera.
4. Skriftliga källor. Det är i huvudsak dessa, som forskare med historisk inriktning har att använda sig av. Inom svensk historievetenskaplig forskning skiljer vi på två typer av skriftliga källor.
a. Kvarlevor. Med kvarlevor förstås lämningar av det historiska förloppet.
b. Berättande källor. Med berättande källor förstås berättelser om det historiska förloppet.
5. Muntliga källor. Inom de nutida kulturvetenskaperna är intervjuen en icke helt ovanlig metod för datainsamling. Metoden rymmer emellertid i sig uppenbara källkritiska problemata. Respondenterna kan exempelvis svikas av sina minnen, de kan vara felaktigt underrättade, och de kan också lämna anpassningssvar; id est sådana svar, som de tror vara de önskade och eftersökta. Ett annat besvärligt problem med muntliga källor är, att källans vittnesbörd inte nödvändigtvis bevaras och ställes till eftervärldens förfogande, vilket kraftigt försvårar senare källkritiska granskningar.
Jag hoppas, att vi alla kan vara överens om, att allt skriftligt material inte är källor. En tryckt skrift kan vara en källa, men de flesta av de för genealoger till buds stående relevanta tryckta skrifterna är inte källor, utan snarare referenslitteratur. Huruvida man skall räkna en skrift såsom berättande källa, kvarleva, eller referenslitteratur, är beroende av vilken frågeställning man har i sin forskning och inte alltid ett alldeles enkelt avgörande. Därtill kommer, att källor kan räknas i flera generationer, id est primär-, sekundär- och tertiärkällor etcetera. Ytterligare en komplikation är, att en skrift kan vara både en kvarleva och en berättande källa beroende av vilken fråga man söker besvara. En husförhörslängd är en kvarleva från statens iver att hålla ordning på sina medborgare (en alltjämt pågående historisk process, som är stadd i ständig utveckling) men en berättande källa om gångna tiders människors familjeförhållanden och persondata (om än säkert ofta sekundärkälla i fråga om persondata).
Det väsentliga vid klassificeringen av en skrifts källnatur och källvärde är vilken fråga man ställer och om skriften verkligen kan besvara denna fråga. I denna diskussion har bland annat frågan om herr Lars’ i Säbrå (1507-1579) presumptiva tillnamn Bure dryftats. Den fråga, som vi då ställer oss, kan formuleras: »Skrev sig herr Lars i Säbrå Bure?». Nästa steg i forskningsprocessen blir då att finna uppgifter om herr Lars och hans presumptiva tillnamn. Till vårt förfogande står (enligt tidigare inlägg i denna diskussion) skatte- och tiondelängder i Ångermanlands handlingar (KA), Bygdéns Hernösands stifts herdaminne, Sellbergs Gefle och dess slägter (1830), Genealogica 53 (RA), Boken om Säbrå (1971), Nya Norrland 1999 4/1, 14/1 och 22/1, Hülphers Norrländska Samlingar och förda samlingar över Ångermanland (1780), samt en alldeles okänd utredning från universitetet i Umeå. Det är en snabb genomgång av åtminstone delar av det material, som har nämnts i denna diskussion. Nästa steg blir då att värdera detta material och bedöma dess relevans för vår frågeställning. Jag har inte uppmärksammat, att Marc Hernelind har gjort detta i denna diskussion, men möjligen kan han ha gjort det i sin bok (vilket jag förvisso betvivlar), som jag varken har sett eller läst. Detta är ingen oviktig del av forskningen; jag har själv bevistat akademiska seminarier, där studenters arbeten har underkänts på grund av avsaknad av diskussion kring källornas och litteraturens värde, relevans och användbarhet (i bedömningen av litteraturens användbarhet skall även ingå en diskussion om och bedömning av litteraturens författare och deras kompetentia). Till sin hjälp kan man ha fem grundläggande källkritiska kriteria: äkthet, tendens (kan källans upphovsman misstänkas ha haft intresse av att dölja eller frisera sanningen?), samtidighet (är källan samtida med det, om vilket källan handlar?), centralitet (har källans upphovsman varit en central aktör eller på annat sätt haft närhet till det, om vilket källan handlar?), och beroende (återgår källan på något sätt på en annan källa eller tidigare redaktion?). Min översiktliga och i all hast gjorda bedömning av detta material – som jag tyvärr inte har haft möjlighet att själv studera mer ingående – blir emellertid följande (de verk, om vilka jag själv helt saknar kännedom, utelämnas).
Skatte- och tiondelängderna är förvisso kvarlevor från statens kamerala verksamhet (tiondelängderna är dessutom kvarlevor från herr Lars’ egen ämbetsutövning), men de är också källor till dels vad samtiden kallade herr Lars i Säbrå, dels huru han skrev sig själv. Man kan alltså betrakta dessa längder såsom källmaterial av primär natur. Jag tager mig friheten att förutsätta källornas äkthet, ty om de vore förfalskningar (varför nu någon skulle ha haft intresse av att förfalska tidigmoderna kamerala handlingar), skulle detta säkerligen för länge sedan ha uppdagats och påpekats av historikerna av facket. Källans natur av kameralt material görer också, att källan på mycket goda grunder kan anses vara samtida med de uppgifter, som vi i detta fall eftersöker. Tiondelängderna är beseglade av herr Lars själv, så något problem med centralitetskriteriet synes heller ej föreligga. Vi har sålunda goda möjligheter att av skatte- och tiondelängderna få ett sanningsenligt svar på vår fråga.
Genealogica 53 skall enligt uppgift ovan från Marc Hernelind innehålla anteckningar om kyrkobordet och ur kommunionlängder. Anteckningarna skall ha gjorts av Johan Bure (1568-1652). Urban Sikeborg uppgiver i sin artikel i Släktforskarnas årsbok 1996 (se även
länk), att Bureus sammanställde sina genealogier omkring åren 1600-1612, sålunda strax efter herr Lars’ i Säbrå död. Av bekvämlighetsskäl och därför att jag efter ett inbrott inte har kvar min genealogiska databas hänvisar jag till Sikeborg artikel för en bedömning efter centralitetskriteriet. Då Johan Bure var blott ett år gammal när herr Lars dog, kan man förmoda, att han själv inte fullt uppfyller varken samtidighets- eller centralitetskriterierna. Däremot kan hans sagesmän möjligen ha haft en mer central position. Vi skall också taga i beaktande, att Johan Bure har använt sig av intervjuen som metod för datainsamling. Sikeborg menar, att genealogien ändå karakteriseras av »en förvånansvärt kritisk och försiktig hållning». Genealogica 53 är en kvarleva av Johan Bures norrländska resor, men en källa till vad hans respondenter och informanter ansåg sig veta om de förhållanden, som Johan Bure hade föresatt sig att kartlägga. Då jag inte har studerat Genealogica 53, vet jag inte, vilka frågor handlingen kan besvara. Vad jag emellertid kan konstatera är, att i den mån de med herr Lars samtida skatte- och tiondelängderna innehåller från Genealogica 53 divergerande data, bör skatte- och tiondelängderna i detta fall tillerkännas företräde och ett högre källvärde.
Hernösands stifts herdaminne utgavs av Leonard Bygdén under åren 1923-26. Verket håller enligt min erfarenhet en god kvalitet, men saknar tyvärr allt för ofta käll- och referenshänvisningar. Herdaminnet måste naturligtvis bedömas utifrån sina egna förutsättningar, nämligen att det är resultatet av Bygdéns forskningsarbete. I frågan om herr Lars’ presumptiva tillnamn, kan herdaminnet överhuvudtaget inte tjäna såsom källa. Det kan enbart berätta för oss vilken uppfattning Bygdén hade i frågan. Det väsentliga i sammanhanget blir då, om Bygdén själv lämnar någon hänvisning till en källa, ur vilken han har hämtat sina uppgifter.
Boken om Säbrå utkom 1971 och i en andra upplaga 1976. Boken består av ett antal artiklar av olika författare, varav den högst utbildade förefaller vara landsantikvarien Bo Hellman. De övriga författarnas akademiska meriter synes vara ytterst varierande, om man får utgå från deras yrkestitlar. Boken har ett ambitiöst upplägg, men brister konsekvent i käll- och refernshänvisningar. Avsnittet »Buresläkten» har författats av personalintendenten Tyko Lundkvist, som nog inte kan räknas till de största vetenskapliga bidragsgivarna till släktforskningen. Avsnittet inledes med att redogöra för Buregenealogiens äldsta och numera avfärdade led. Lundkvist menar, att »det ändå ligger något i den tradition, som Johan Bureus förmedlat om hur släkten Bure från Birsta flyttade upp till Skellefteåtrakten och bröt bygd där» (s. 83) och man kan i hans resonemang spåra en envis vilja att återupprätta Buregenealogien såsom historiskt korrekt (ss. 87f). Han redovisar också en släktkedja från Tord i Byr fram till våra dagar (s. 90). Avsnittet innehåller genomgående uppgifter, som antingen har vederlagts eller starkt betvivlats av andra forskare. Ingenstans i sitt avsnitt om Buresläkten kallar Lundkvist dock herr Lars för Bure. Att herr Lars’ barn och barnbarn å ss. 88f kallas Bure kan på intet sätt åberopas såsom bevis för, att även herr Lars skulle ha burit detta namn. Det har ju trots allt inträffat fler än en gång, att syskon har antagit ett nytt och gemensamt släktnamn, som inte har burits av någon av föräldrarna. I likhet med Bygdéns Hernösands stifts herdaminne måste Boken om Säbrå bedömas utifrån sina egna förutsättningar. I fråga om herr Lars’ presumptiva tillnamn kan boken inte användas såsom källa till annat än vad bokens olika artikelförfattare hävdar.
Tidningen Nya Norrland publicerade för många år sedan (enligt Hernelind ovan 1999 4/1, 14/1 och 22/1) några artiklar om framstående medlemmar av herr Lars’ släkt med anledning av den minnessten, som har placerats invid Säbrå kyrka. Jag lät duplicera dessa artiklar, då jag dels då bodde i Säbrå församling, dels själv härstammar från herr Lars. De senaste årens ständiga flyttande har gjort, att jag inte längre vet var jag har artiklarna. Vad jag däremot vet är, att uppgifterna i artiklarna var delvis föråldrade eller ifrågasatta, om vilket jag också har försökt starta en diskussion i en
annan area i Anbytarforum. I likhet med övrigt tryckt material, som jag i korthet har kommenterat här, saknar också dessa artiklar käll- och referenshänvisningar, om mitt minne inte spelar mig ett spratt. Varför då detta tjat om käll- och referenshänvisningar? Det har att göra med ett vetenskapligt kriterium, som kallas replikabilitet: forskningen skall redovisas på ett sådant sätt, att det är möjligt för andra att upprepa forskningen och komma till samma resultat (om forskningen är utförd med relevant metod).
Slutligen hänvisar Marc Hernelind också till en alldeles okänd utredning från universitetet i Umeå. Han nämner varken utredningens namn, författare, utgivningsår eller andra uppgifter, genom vilka man skulle kunna identifiera den. Var och en förstår, att en sådan hänvisning helt saknar värde, därför att en utomstående ändå inte kan få tag i utredningen i fråga för en källkritisk granskning.
Kan man då inte på något sätt använda sig av tryckt litteratur i sin forskning? Jo, naturligtvis! Det vore helt irrationellt om alla skulle börja med att uppfinna hjulet på nytt. Varje forskare skall bygga sin forskning på tidigare forskares resultat och till forskningen lämna ett eget bidrag, som ökar vår vetenskapliga kunskap inom respektive disciplin (detta ideal kallas kumulativitet). Men det är viktigt, att man, när man i sin forskning använder sig av tryckt litteratur, känner till vem eller vilka, som är litteraturens upphov, vilka syften författarna har haft med sina verk och om litteraturen uppfyller källkritiska kriterier och vetenskapliga ideal.
Lästips: Dahlgren, Stellan & Florén, Anders (1996). Fråga det förflutna : En introduktion till modern historieforskning. Lund: Studentlitteratur.
P.S. Jag vill tillägga, att jag inte håller Marc Hernelinds bok för helt värdelös. Dess värde bestämmes ju av vilken fråga, som man ställer till den. Den är sålunda sannolikt värdelös för Hans Gillingstam, men kan möjligen ha ett visst värde för Bengt af Klintberg...
Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 2003-09-18 (läst 2733 gånger)
Cookie policy