Ulf! Att släktFORSKA innebär att man utgår ifrån de källor som finns, vanligtvis kyrkböcker (vilka dock inte är 100%-bevis!) Men oftast så nära sanningen man kan komma.
För att komplettera kyrkböckerna och komma vidare från dem finns förstås andra skriftliga originalkällor med grundfakta som t ex mantalslängder, jordeböcker, pergamentsbrev, kartor, lantmäteriakter och domböcker, dagböcker, brev, mm.
I hur stor utsträckning har du använt denna metod och dessa källor i din släktforskning?
Har du bara eller mestadels använt andras uppgifter?
Har du läst Per Clemenssons grundböcker om släktforskningens metoder?
Håkan Skogsjös grundkurs i släktforskning här på Rötter?
Bengt Hildebrands om medeltida personforskning?
Det finns ju också redan tryckta och otryckta sammanställningar som INTE är originalkällor, utan bearbetningar av sådana (eller mer löst ihopsamlade muntliga uppgifter). Dessa ska ju kollas upp i originalkällorna, eller åtminstone noga anges exakt varifrån man hämtar sina uppgifter.
Detta gäller i lika hög grad de muntliga uppgifter man får från levande släktingar, liksom allmänt spridda uppfattningar om en person, en släkt eller bygd! Måste kollas mot andra källor om det går, eller noga anges och värderas kritiskt om man ändå använder dem.
Följer man ovannämnda metod, (som handböcker, Släktforskarförbundet, erfarna och vedertagna släktforskare (som t ex Bureforskaren Urban Sikeborg) följer, så kan man sammanställa NYA fakta, som inte publicerats tidigare och som är klart belagda och kontrollerbara för alla andra forskare.
Man kan också föra fram alternativa hypoteser, men då ska det klart angivas att det är just hypoteser och man ska förklara vad dessa grundar sig på. Då ska man ju själv bemöda sig om att mycket kritiskt värdera dessa och vara lyhörd för andra forskares synpunkter och kritik!
---
Till sist, alla som släktforskar gör det inte lika allvarligt, utan det kan lika gärna vara en hobby som man tar lätt på och då väljer att inte sprida sina resultat! Det är förstås ok (även om vi som släktforskar bör verka för att även de anger källor).
Men så fort man sprider sina resultat, så är man ansvarig för dessa och att de redovisas så korrekt som möjligt är ju bäst för en själv och de som tar del av dem!
Det är klart att det kan vara underhållande med en stor entusiasm som Ulf Sawerts, för Johan Marklund och oss andra, men att inte ta till sig de synpunkter och bevis som andra erfarna forskare (bl a Thorsell om Wallin och Szabad om Byrisholm) lagt fram här, utan bara fortsätta som om ingenting hänt är inte trovärdigt!
Väljer man då att sprida tankar och id?er som inte finns belagda kan man ju göra det som skönlitteratur, som t ex Guillous böcker om Arn. Risken är då bara att mindre kritiska läsare tar det för sanning och vallfärdar till helt fiktiva platser där uppdiktade personer verkligen tros ha levat!
Då har man för länge sedan passerat gränsen mellan tro och forskning!
För mig, och för de flesta, är det så självklart!
Rätta mig om jag har fel!!!