Kristina,
Lagen som tvingade gifta kvinnor att ta makens efternamn kom inte förrän 1920 (Äktenskapsbalken - inte en namnlag) och upphävdes med den första riktiga Namnlagen som kom 1963. Så Du talar om en relativt nyss förfluten period på 43 år, vilket väl knappast kan anses täcka hela begreppet förr (och även då förekom det undantag).
Innan 1901 kunde vem som helst (män, kvinnor och barn) kalla sig för vilket efternamn de ville (undantaget adliga namn) och 1901-20 kunde kvinnor, om de ville, välja på sin mans namn eller sitt eget. I Sverige har vi heller aldrig haft den anglosaxiska idén att en kvinna lämnar sin egen släkt och övergår till makens - i namnutredningen 1898 ansågs att det var inkorrekt att säga släktnamn om efternamn när fruar och änkor använde sig av det, eftersom de ju inte tillhörde makens släkt.
Däremot är det riktigt att det under 1800-talet blev allt vanligare att kvinnor socialt brukade sin mans efternamn (ja, i den mån han hade ett - innan 1901 hade uppemot 80-90% av befolkningen patronymikon), även om de i Hfl fortfarande kan stå med sitt eget namn.
Personligen skulle jag tro att anledningen till varför kvinnliga artister förr använde sin mans efternamn var att de allmänt ansågs vara lätta på foten och därför, när den sociala konventionen blivit att kvinnor använde sin mans efternamn, som motåtgärd ville markera att de var lika respektabla som vilken annan kvinna som helst - de var ju gifta, och framträdde offentligt enbart med sin makes godkännande, dvs. under hans beskydd.
Ingela