Nå, så märkligt är det väl inte, och inte helt okänt heller.
Stamfadern, Peter Nilsson Yckenberg, föddes 1661 (dp 24/8) i Ycke, Gammalkils (nu Ulrika) sn som son till bonden Nils Larsson och Brita Börjesdotter. Yckenberg var först skalmejablåsare, sedan inspektor på Skedevid, Tjärstads sn, och därefter på Grensholmen, Östra Skrukeby (nu Vånga) sn; möjl. bodde han mot slutet av sitt liv i Linköping.
Av hans sex barn, blev sonen Sven (1701-1776) kyrkoherde i Godegård medan sonen Petter (1696-1744) blev lantmätare och lanträntmästare i Uppsala. Son till den sistnämnde var den ryktbare borgmästaren Sven Peter Yckenberg i Uppsala (1727-1800), som blev kommissionslantmätare i Uppsala län 1757, 1769 politieborgmästare i Uppsala, 1796 även justitieborgmästare och från 1789 bar assessors titel. Han var en av våra stora pekoralister (t.ex. tal över kronprinsens födelse, hållet på stora rådhussalen i Uppsala 1778 8/11, på vilket fru Lenngrens dikt Äreporten alluderar). Se om honom Ekstrands lantmätarmatrikel nr 838; K.W. Herdin, Gammalt och nytt. Ny serie (1937); Olle Strandberg, Pegas på villovägar (1965), s. 41-43. Yckenberg betecknas av Wieselgren som en skeppsbruten på vitterhetens ocean, vars våta kläder upphängdes i en vrå av minnets tempel. När Yckenberg höll sitt kronprinsfödelsetal, hade han på sitt hus uppsatt en transparang som föreställde kungen med den nyfödde prinsen i famnen samt en upp- och en nedgående sol, varunder lästes: Vor' Gustaf stor till kropp, som han är stor till namn / Han toge solens upp- och nedgång i sin famn. Samma kväll upphängdes på huset mittemot en transparang med Yckenbergs bild och texten: Om Yckenberg had' kropp, som Yckenberg är dum, / Han mellan solens upp- och nedgång ej fick rum (Strandberg s. 41f).