Samma namn

[Ulrika Eversdijk]

I min släkt förekommer att t ex en person heter Daniel Svensson, fadern Sven Danielsson och fadern till denne åter Daniel Svensson. Efternamnen kom ju av faderns namn, men förnamnen kunde man ju varierat. Vet någon orsaken eller var det bara för att föra förnamn vidare?

[Steve Palmquist]

Jag har ocksA en liknande fall bland en del av mina förfäder (farfars mors släkt som hette Olsson i mAnga generationer). I flera generationer hette de Olof Olsson, den förste sonen (och Olof blev ju Olsson normalt i nästa generation). Kanske och troligvis var det väl för att man ville behAlla samma namn eller att det förekom konstant som i ditt fall. Patronymikon är ju väldig förvirrande eftersom varje ny generation har ett nytt efternamn. Denna del av min slákt fraan Hónö/öckerö (öar utanför Göteborg) var lotsar och hade s.k. lotshemman, kanske detta var ett sätt att slA fast att Olsson bodde pA denna gArd? (om Du förstAr vad jag menar?)  
 
Med vánliga hälsningar: Steve Palmquist

[Ingela Martenius]

Namnseden - som dock inte alls var absolut utan andra orsaker kunde rätt som det var spela in  - var att förste sonen fick farfars namn, andre sonen fick morfars namn, tredje sonen fick faderns namn (det är då det blir Anders Andersson); för flickorna var det inte ovanligt att första dottern fick mormoderns namn, andra dottern farmoderns namn, tredje dottern moderns namn. Från och med fjärde barnet kunde det bli vad som helst (inom rimliga gränser alltså; det kunde vara att man namngav efter ett favoritsyskon som dött eller liknande).
Men rätt som det är ser man alltså att ett av barnen som borde döpts enligt seden fått ett namn som inte alls platsar - då kan det vara att man döper efter någon släkting som gått bort eller för att hedra någon förnämare fadder etc.
 
Det fanns en lång rad av olika regler man följde, bl.a. fick första barnet i ett äktenskap en änka/änkeman ingått oftast namn efter den döde. Likaså om ett barn dog så fick nästa barn av rätt kön överta namnet det döda barnet burit.
 
Ingela

[Ingegärd Johansson]

I Värend var namnseden mycket starkt förankrad (även om den inte var absolut) under hela 1600 - 1700-talet och en bit in på 1800-talet. Men den var mer komplicerad än Ingela beskriver den.  
Äldste sonen fick farfars namn, om farfar var död, annars inte. Då kunde det bli farfarsfars namn i stället eller den närmaste släkting, som var avliden. Man uppkallade överhuvud taget inte någon efter en levande människa.
Den här namnseden grundade sig på en gammal själavandringslära. Den dödes själ kunde gå vidare, när  ett nyfött barn gavs hans/hennes namn. Därför var det så viktigt att namnet efter ett barn som dött gavs till nästa syskon av samma kön. Annars skulle ju själavandringen ha brutits.
Som Ingela skrev fanns det en bestämd ordning i uppkallandet av släktens namn, även om den inte alltid kunde hållas. Plikten att i ett nytt äktenskap uppkalla den avlidna makan/maken tycks ha varit närmast absolut, och den gick före alla andra regler. (Till glädje för oss släktforskare.)
Namnseden innebar att urvalet av namn i en släkt blev väldigt begränsat, och att levande syskon kunde ha samma namn. (Till stot förtret för oss släktforskare.)
Jag tror att själavandringsläran har varit spridd över en stor del av Sverige, men den har kanske inte levat kvar lika länge överallt. Det är kanske någon annan, som vet mer om det.
Till slut borde jag nog tala om att Värend är en del av Kronobergs län, området omkring Växjö. Det är en bygd, där det har funnits mycket gamla och speciella seder och regler, och när dessa regler inte stämde med Sveriges lag, så var det gammal virdalag som gällde.
 
Mvh  
Ingegärd

[Anna-Carin Betzén]

Ingegärd,  
 
Hur är den där gamla själavandringsläran belagd? Jag har aldrig hört talas om den förut, så jag undrar hur man kan veta att det inte bara rör sig om den praktiska aspekten att det är enklare att hålla isär personerna om namnen inte återanvänds förrän den första bäraren har avlidit?

[Eva Dahlberg]

Se även diskussioner här Anbytarforum: Språk, ord och namn: Personnamn: Övrigt om personnamn: Bunden namngivning.
 
Hälsningar,
Eva

[Ingegärd Johansson]

Hej Anna-Carin!
 
När du med all rätt frågade hur den gamla själavandringsläran är belagd, så blev jag ställd.  
Jag hörde först talas om den, när jag försökte reda ut min släkt tillsammans med ett par äldre släktforskande släktingar. Tyvärr kan jag inte längre fråga dem till råds.  
Men jag har också läst om den någonstans, var minns jag inte. Vad jag minns är att Vilhelm Moberg i sin roman Långt från Landsvägen skriver något om en uråldrig tro på att två levande i samma släkt fick inte bära samma namn, för då skulle den ena dö. Nu invänder du nog, att i så fall skulle man ju inte ge samma namn åt två levande syskon, men egentligen är det inte samma namn. Ett ex: Måns Larsson i Flogmyran, f i början av 1700-talet, är äldsta sonen i moderns andra äktenskap. Hennes avlidne man hette Måns Svensson, och första sonen ska därför få namnet Måns. Fyra år senare föds nästa son. Hans farfar Måns Larsson är död, och pojken ska få hans namn Måns. Bröderna är uppkallade efter olika personer och har alltså, efter själavandringsläran, inte samma namn. (I kyrkböckerna kallas de genomgående Måns Larsson d.ä. och Måns Larsson d.y.)    
 
Jag känner att jag borde ha stoppat in ett kanske, när jag skrev att den värendska namnseden grundade sig på den gamla själavandringsläran. Det är ju bara en teori, men jag har tagit till mig den, därför att den ger en så bra förklaring på ett namnskick, som jag har sett otaliga exempel på i min släktforskning. Det beror kanske på att nästan alla mina anor bodde i Värend samt i Göinge, där det finns precis samma mönster för namngivning.
För övrigt har jag ett nästan nutida exempel på hur länge en gammal sed kan leva kvar. Varken jag eller min man hade hört talas om någon själavandringslära, när vår dotter föddes på 70-talet. Jag tyckte att hon skulle få namn efter sin farmor, som ännu levde. Min man blev lite bestört men gav med sig och sa, att hon kunde få det som ett andranamn, men hon skulle inte kallas så. Man uppkallar inte efter de levande.  
 
Mvh
Ingegärd

[Ulrika Eversdijk]

Ingegärd: Det är nog en generotionsfråga, men även individuell. Min syster fick på 60-talet andranamn efter mormor som levde o min son född 2002 fick namn efter sina avlidne morfar som bar samma namn som min sambo.

[Anna-Carin Betzén]

Hej Ingegärd,  
 
Tack för ditt svar, jag har hållit utkik och hoppats att det skulle komma.  Det var intressant att höra det du visste om bakgrunden. Jag är spontant skeptisk eftersom jag inte har hört den här förklaringen förut, men får jag tillfälle ska jag försöka fråga vad arkeologer vet om en eventuell själavandringslära i Norden.  
 
En sak som jag själv tycker gör att själavandringslära som förklaring haltar, är att i så fall borde en familj inte se något behov av att t.ex. uppkalla sonen efter morfar, om något annat av barnbarnen redan har uppkallats efter honom.

[Paula Törnqvist]

Hej!  
 
I min släktforskning så har jag 4 generationer (har ej kommit längre) rakt nedstigande som har namnet Karin d v s att en dotter i varje generation har det namnet och ger sin dotter detta namn, så i dessa familjer heter mamman Karin och deras dotter heter Karin. Men det kan ju så vara att dom inte är uppkallade efter mamman själv utan efter mormor som är avliden. Men det blir en djäkla röra att forska i när man skall hålla reda på alla Karin som också några syskon döpt sina barn till. Namnet Anna går också igen i alla led.  Om man tror på själavandringsteorin så borde ju räcka med ett namn i varje generation och inte så att många måste ha samma namn. Frågan är om det inte var bara ren tradition att man namngav efter t ex mormor, morfar o s v och sen älskade släktingar. Man övertog ju också ofta avlidna syskons namn.
 
Jag, min man och våra barn har nu levande släktingars namn som andranamn och i våra släkter är det vanligt, man liksom hedrar de personerna.  
MVH  
Paula

[Mikael Persson]

Hej!  
 
Jag har hört/läst en lite annorlunda förklaring till seden att namnge barn efter avlidna förfäder:  
Man gav barnet namn efter en avliden ana (eller efter avliden tidigare make/maka till endera av föräldrarna; eller efter tidigare avlidet syskon till barnet -- men det hade ju i så fall tidigare varit uppkallat efter en ana e.dyl.) som ett slags ära åt den avlidne. Att INTE ge barnet namn efter en LEVANDE person var väl snarast det som hade med tron på en själavandring att göra, eftersom man trodde att man då tog själen ifrån denne.  
 
Hälsningar, Mikael!