Inom namnforskningen råder inte enighet om begreppen.
Roland Otterbjörk (1925-1984) tar bl.a. upp termen tillnamn och skriver: Efternamn är detsamma som släktnamn (termen familjenamn är numera avskaffad) men ibland ser man också tillnamn användas i denna funktion. Detta är en onöjaktig terminologi. Termen tillnamn bör reserveras för det slags inofficiella namn som tillfogas ett officiellt namn: Harald Hårfager, Lång-Jan, Bildsköne Bengtsson. Därmed kommer tillnamn vanligen att bli synonym för namngrupperna 2 B [=Smeknamn eller Hypokorismer] och 2 C [=Öknamn eller Pejorativer] ovan, .. (Hur var namnet ? - Ett kompendium om namn - mest personnamn, Umeå 1979, sid. 5).
Gudrun Utterström (1928-2013) avser däremot med termen tillnamn vara namn, förutom patronymika, som läggs till förnamnet. Hon skriver att den brukas som övergripande term till begreppen släktnamn och binamn (Släktnamn - tillkomst och spridning i norrländska städer, Umeå 1985, sid. 11; även i Tillnamn i den karolinska tidens Stockholm, Umeå 1976, sid. 11).
Eva Brylla skriver i sin artikel Svenskt tillnamnsskick i kvinnoperspektiv att: Termen tillnamn används här i en vid bemärkelse som en övergripande term omfattande patronymika, metronymika, binamn och släktnamn/efternamn. (Personnamn och social identitet, red. T. Andersson m.fl., Uppsala 1998, not sid. 229).
I en artikel om nordisk personnamnsterminologi konstaterar E.Brylla och Vibeke Dalberg att det danska tilnavn och det svenska tillnamn inte helt omfattar samma begrepp (Studia anthroponymica scandinavica 25, Eslöv 2007, sid. 123). Utan att gå in i diskussionen bör det nog, av först angivet skäl, vara lämpligt för författare att i framställningar klart ange vad man avser med termen ifråga.