Culpa

[Eivor Andersson (Majken)]

Hej,
Jag undrar vad culpa betyder?
Alla är ju tyvärr inte latinare.
hälsn. Eivor

[Nina M. Nordby]

culpa=skyld

[Elisabeth Thorsell]

Mea culpa, mea maxima culpa = min skuld, min mycket stora skuld.  
 
Förekommer i den katolska syndabekännelsen.

[Eivor Andersson (Majken)]

Hej Nina och Elisabeth.
Tack för uplysningen.
Det är ju bättre att veta vad något betyder än att det skall bli gissningar och ev. missförstånd.
MVH Eivor

[Jojje Lintrup]

Jag skulle vilja tolka 'culpa' som vardagssvenskans fel, alltså 'Mea culpa' = Mitt fel, som att bära skulden för någon förseelse... Det handlar alltså inte om att vara skyldig någon något, utom möjligtvis moraliskt...

[Mats Högberg]

På dagens spanska betyder ju 'es mi culpa' 'det är mitt fel'. Ordet 'culpable' kan väl bäst översättas som 'skyldig', men hur det är på latin har jag ingen aning om.
Mvh - Mats Högberg

[Elisabeth Thorsell]

Jag tyckte också att fel var riktigt, men gick och slog i Holms Bevingade ord och där stod den översättning jag skrev ovan. Och eftersom det tydligen hör till syndabekännelsen, så rör det sig i denna fras om moralisk skuld och det kan man väl  jämställa med fel.

[Lars Öhman]

Culpa är ett begrepp även inom skadeståndsrätten. Det går tillbaka till den romerska rätten. Redan 200 år före Kristus föreskrevs i lex Aquilia att skadeståndsskyldighet förelåg då någon uppsåtligen eller genom oaktsamhet vållade skada. Denna regel benämns culparegeln. I svensk rätt började denna regel tillämpas av domstolarna sedan 1800-talet utan stöd i lag. Först genom skadeståndslagen 1972 blev culparegeln stadfäst i lag.  
 
mvh
Lars Öhman

[Jojje Lintrup]

Visst, men vad jag ville poängtera var att man måste skilja på min skuld, som för de flesta svenskar handlar om pengar eller liknande, och mitt fel som faktiskt förklarar vad 'culpa' betyder.
 
Latinsk-Svensk ordbok (Ahlberg, Lundqvist & Sörbom 1982) ägnar en tredjedels sida åt att förklara ordet 'culpa', så det är inte helt okomplicerat.
Skyll inte på mig, det är inte min skuld... låter väl inte riktigt rätt, eller??? Däremot är det helt rätt att ta på sig skulden för en förseelse.
Svenskan är lite knepig måste man säga.

[Jojje Lintrup]

'Debitum' är ordet som passar bättre in på skuld, också moralisk förpliktelse.

[Åke Tilander]

Hej!
 
citatet Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa!
 
är hämtat från Gaudamus som är en typisk studentikos visa med anor ända tillbaka till 1200-talet. För övrigt en visa som ofta fortfarande sjungs bland studenter. Nuvarande utformning fick den sannolikt på 1700-talet.
 
Uppenbart är att det är teologer, teol. stud. som varit med och utformat den eftersom en hel del citat och anspelningar är hämtade från så väl katolsk som luthersk liturgi.
 
Ni som minns 1942 års gudstjänstordning och syndabekännelsen Jag fattig syndig människa, av synd född ... vet också att man bekände att man syndat med tankar, ord och gärningar. mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa anspelar just på detta. I somliga kyrkliga kretsar slog man sig själv tre gånger med höger knytnäve på bröstkorgen just under dessa ord och om man var sofistikerad lät man orden mea culpa ... ljuda i sitt inre samtidigt som orden tankar ... bads i kyrkan eller i andra sammanhang. Att använda frasen mea culpa ... var också ett effektivt sätt att påminna sig själv om sitt eget syndfylla väsen, allt i enlighet med den lutherska ortodoxins tankar.
 
Jag skrev först att citatet är hämtat från Gaudamus, men egentligen är det ju fel. Snarare är det så att Gaudamus hämtat detta från viss kyrklig sed.

[Åke Tilander]

Hej igen!
 
Det är naturligtvis också helt riktigt som Elisabeth skriver att frasen Mea Culpa ... används i katolsk liturgi. Så här lyder en av de syndabekännelser som används i katolska kyrkan idag:
 
Conf?teor Deo omnipot?nti et vobis, fratres, quia pecc?vi nimis cogitati?ne, verbo, ?pere et omissi?ne: mea culpa, mea culpa, mea m?xima culpa. Ideo precor be?tam Mar?am semper V?rginem, omnes ?ngelos et Sanctos, et vos, fratres, or?re pro me ad D?minum Deum nostrum.
 
dvs.
 
Jag bekänner inför Gud allsmäktig
och er alla
att jag har syndat
i tankar och ord,
gärningar och underlåtelse.
 
Detta är min skuld, min stora skuld.
Därför ber jag den saliga jungfrun Maria,
Guds änglar och helgon och er alla
att be för mig till Herren, vår Gud.

[Lars Nylander]

Syndabekännelsen och bön om förlåtelse utformas i gudstjänstordningen nuförtiden vanligen på detta sätt:
Jag bekänner inför dig, helige Gud
att jag ofta och på många sätt
har syndat med tankar, ord och gärningar.
Tänk på mig i barmhärtighet
och förlåt mig för Jesu Kristi skull
vad jag har brutit.

[Jojje Lintrup]

Vi kan ju ta ett annat citat, när vi ändå är inne på sådana...
Den som är utan skuld, kaste första stenen... (Joh. 8:7) är ju en numera ålderdomlig svenska. Jag är inte insatt i hur den nya bibelöversättningen lyder, men i min sinnevärld borde det heta: Den som är felfri, kan kasta den första stenen....
Åter igen visar diskrepansen mellan svenskans olika betydelser i ordet skuld, som också kan skönjas i bönen Fader vår:
Vårt dagliga bröd giv oss idag, och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro... Vad är det för slags skulder? Är månne folk rädda om sina utlånade pengar - eller rör det sig om våra mänskliga OFÖRRÄTTER? I den spanska versionen av Fader vår skriver man inte deudas eller culpas, utan ofensas som betyder just förolämpning eller oförrätt.
I en översättning av Fader vår från 1200-talet skrivs ...oc firilaat os warae mis gerningar... och ordet synder förekommer också i vissa tidiga tolkningar.
Ordet skuld är alltså mycket vansklig att använda som översättning av culpa. Den ger inte riktigt rätt temperatur åt tolkningen.

[Lars Öhman]

Med att vara skuldmedveten avses förstås inte att vara medveten om att man är skyldig banken pengar. Och inför domstolen är vi oskyldiga till dess vår skuld har bevisats. Så jag tycker nog att ordet skuld passar in rätt väl på begreppet culpa ändå. Och skulle jag ha fel så får jag väl ta på mig skulden för detta.
 
mvh
Lars Öhman

[Åke Tilander]

Hej Jojje!
 
När det gäller bönen fader vår (Luk 11:2-4) så är det ju en översättning från grekiskan. Det aktuella stycket och förlåt oss våra skulder lyder på grekiska (utan diaktritiska tecken):
 
kai ajes hmin tas amartias hmwn (Novum Testamentum Graece, 26. neu bearbeitete Auflage, 1979)
 
ordet amartia hamartia har flera betydelser: överträdelse, synd, förorättelse, fel.
 
till latin har man översatt det med:
 
Et dimitte nobis peccata nostra (Novum Testamentum Latine: Textum Vaticanum, 11. Auflage 1971)
 
ordet som används på latin är alltså peccatum som betyder synd, förbrytelse, överträdelse, förseelse, fel, missgrepp.