Carl: Aha! Det visste jag inte. Låter märkligt, eftersom Johannes skall böjas i likhet med tredje deklinationens likstaviga undergrupp (i min grammatika med typordet civis, -is). På grund av gymansialreformen läser man numera karaktärsämnen (för min del latin med allmän språkkunskap) i blott två år, eftersom det första året skall vara gemensamt inom respektive program, varefter man väljer gren inför åk 2. Så jag fick bara läsa latin i två år istället för tre, varför vi endast sporadiskt hann studera medeltidslatin och inte alls hann beröra nylatinet; undervisningen var till största delen koncentrerad på Cæsars, Catullus' och Plinius' latin. Det är inte alls omöjligt, att namnet någon gång har transformerat och bytt deklination. Johanni vore dativ enligt tredje deklinationen, men förvisso genitiv enligt andra deklinationens maskuliner (typord servus, -i). Men orden tillhörande den deklinationen slutar, med några få undantag, på -us, däremot aldrig på -is eller -es (man skall aldrig säga aldrig, men jag har åtminstone aldrig sett något sådant).
Beträffande norrländskt prästerskap är det Du, som är experten, men det vore intressant att veta anledningen till att prästerna tydligen skrev Johannes som Johanni och inte Johannis i genitiv.