Jo, jag tror visst att man släppte fram sorgen. Det finns en hel del bondedagböcker från 1800-talet som just beskriver hur svårt det var att mista ett barn. Men man gjorde ofta skillnad (minns att det var männen som skrev dessa dagböcker!): de riktigt späda var man mindre berörd av, däremot de barn man lärt känna kunde framkalla en nästan övermäktig sorg. Det var först det borgerliga projektet med start runt förra sekelskiftet som skulle tämja känslorna genom att man inte skulle visa dem; allmogen sågs som rå och obarkad just för att de så lätt gav efter för sina känslor och visade dem. I folkdräkterna kan man se gott om spår av hur man förstod att man sörjde (t.ex. det bourka-liknande plagg som användes i Skåne och helt dolde den som sörjde).
Förr hade man helt naturligt de döda hos sig. De låg ju hemma, i finrummet med öppet kistlock, från det de dog tills man skulle begrava dem. Det var alltså rejält med tid att ta farväl, också för vänner och bekanta. Utomlands har man fortfarande liknande seder: en väninna till mig, vars far dog i Schweiz, berättade för mig hur närmast chockad hon blev när de kom till sjukhuset för att ta farväl av fadern: han låg då fint klädd och sminkad i en öppen kista i ett särskilt besöksrum; på sjukhuset frågade man hur lång tid de ville att han skulle ligga där så att alla skulle hinna med att ta farväl... Det är ju först nu på de allra senaste åren som vi här i Sverige har börjat erkänna att man just har ett behov av att ta farväl av en människa, inte av en stängd kista. Men sminkad känns som om det är att gå lite för långt.
Ingela
Ämne: Hur hanterades sena missfall, dödfödda och barnadödlighet? (läst 3509 gånger)
Cookie policy