Leseferdighet på 1700-tallet

[Anne Stordal]

Hvor vanlig var det at torpare i Värmland,født på midten av 1700-tallet, var lesekyndige? Var det skolegang på den tiden?

[Lars Skillius]

Hej
Ingela Martelius skriver den 25 januari 2011 att Svenska folket var i det närmaste 100 % läskunnigt (100 % kan aldrig uppnås, och är det definitivt inte idag) redan innan 1750. Du finner förklaringen till detta i hennes, som alltid, välinitierade inlägg i Anbytarforum> Yrken> Yrken A-E> Barnlärare eller här: http://aforum.genealogi.se/discus/messages/205/316670.html#POST1060107,http://af orum.genealogi.se/discus/messages/205/316670.html#POST1060107}
Det tycks alltså vara betydligt sämre med läskunnigheten i dag, åtminstone hos den unga generationen.
 
(Meddelandet ändrat av Casimir 2013-04-01 10:15)

[Björn Engström]

Jag vill noga säga att redan från mitten 1600-talet var alla läskunniga åtminstone på landsbygden. Kanske något sämre i städerna med folk som flyttade mera.

[Sten-Hermann Schmidt]

Det låter nog lite april över de senaste inläggen

[Carl Szabad]

April vilket år då? Vid reformationen för 500 år sen ingick det att alla skulle lära sig läsa bibeln. Det var ett skäl till att den fortsättningsvis skulle tryckas på landets modersmål. Hur väl det fungerade i praktiken vet väl ingen, men själv har jag sett kvitton med namnteckningar även av kvinnor från slutet av 15- och början av 1600-talet. Och man kan knappast lära sig skriva om man inte lär sig läsa först. Ingela Martelius inlägg, som Lars citerar, låter inte alls orimligt. Fast naturligtvis var det först bibeln eller Luthers lilla katekes man avsåg. Så mycket annan litteratur fanns inte tillgänglig för vanliga torpare.

[Rune Johansson]

Det är absolut inget aprilskämt. Från socknarna Slätthög och Mistelås som jag har god kontroll över fanns det beslut på sockenstämmorna på 1700-talets början att man fick låna hem böcker för att lära barnen läsa. Överskred man lånetiden utgick böter. Om man studerar den så kallade husförhörslängden för socknarna 1707-1709 finns exempel på flera barn som kan läsa.

[Eva Dalin]

I 1686 års kyrkolag kap 2. § 10 stadgas att Prästerna skola....driva med flit därpå  
att barn, drängar och pigor lära läsa i bok och se med egna ögon, vad Gud i sitt
heliga ord bjuder och befaller.

[Arne Sörlöv]

Vilka fantastiska påstående att majoriteten att befolkningen på landsbygden skulle kunna läsa på 1600 och 1700 hundratalen är absurt. Man genomförde folkskolereformen just för att lära folk att läsa. Vad jag ser i t ex protokoll är att t ex nämndemän använder bomärken.  
Mvh Arne

[Moderator Övriga ämnen]

[color=119911]Håll en vänlig ton i kontakt med andra anbytare.[/color]
 
Så lyder en av Anbytarforums ordningsregler. Några av inläggen är... inte särskilt trevliga i tonen.
 
Vad jag kan minnas från historielektionerna så var läsförmågan utbredd just för att folk själva skulle kunna läsa Bibeln och katekesen, men betydligt färre kunde skriva.
 
 
Se t ex http://www.lararnashistoria.se/article/folkskolans_historia

[Hans Olof Johansson]

Hej Arne!
 
>Man genomförde folkskolereformen just för att lära folk att läsa.
 
Nej, folkskolereformen 1842 hade helt andra syften - i själva verket var läskunnighet ett inträdeskrav för att få börja i folkskolan.
 
När det gäller äldre tider, måste man skilja mellan läskunnighet och skrivkunnighet. Statens och kyrkans intresse gällde bara enkelriktad kommunikation. Alla skulle kunna läsa katekesen och även de påbud som utgick från den världsliga makten. Däremot fanns det ingen anledning att uppmuntra skriftlig kommunikation mellan vanliga medborgare, och vad man i första hand lärde ut var förmågan att läsa tryckt skrift, inte handskrift. Därför spelar bomärkena också en viktig roll långt efter det att en elementär läskunnighet hade nått nästan hundraprocentig spridning i befolkningen.
 
Hälsningar
Hans Olof

[Arne Sörlöv]

Förlåt min okunnighet. Vem lärde barnen att läsa, var och när skedde det? Så sent som i går hittade jag en person som dog 1969. Som hade fel födelsedatum, varför? Förmodligen p g a dålig läsförmåga hos föräldrarna som inte upptäckte att dottern hade fel datum.  
Med vänlig hälsning
Arne

[Christer Gustavsson]

Under Pommerska kriget var över 1000 östgötska soldater i fransk fångenskap. De påbörjade sin tjänstgöring 1805 och de frigivna var tillbaka i hemmet till sommaren 1810. Under den här perioden var det åtskilliga som skrev dagböcker så de borde lärt sig att skriva under 1700-talet. Liter mer om dagböckerna finns på http://www.bergstorp.se/images/stories/pdf/Lovet-73.PDF

[Eva Dalin]

Av de  1200 man från Skånska tre-och femmänningsregementet som deltog i fälttåget i Skåne 1709-1710
noterades 500 stycken  som läskunniga. 140 av dessa kunde även skriva.

[Ingela Martenius]

Förr lärdes barnen att läsa av s.k. barnalärare (ofta nog avdankade soldater) eller läspigor (flickor som turnerade i socknen) eller föräldrar (fast oftare mor- eller farföräldrar som kanske inte klarade tungt fysiskt arbete längre) eller av klockaren eller t.o.m. av prästen (eller någon i hans familj, oftast en dotter) eller för den delen av en skolmäster i ett riktigt skolhus (från minst mitten av 1700-talet - innan 1842 hade mer än hälften av landets socknar riktiga skolhus med utbildade lärare). I t.ex. Barsebäck, en socken jag av olika anledningar studerat just i detta sammanhang, fanns en sockenskola och en mycket meriterad lärare (universitetsutbildad!), bekostade av godsägaren redan från 1760-talet.
I de flesta socknar ansåg man att barnen skulle läras läsa någon gång i spannet 7 till 10 år. I alla fall var de ju tvungna att kunna läsa innan de var 15 och skulle konfirmationsundervisas.
Men ingen socken var den andra exakt lik när det gällde barnundervisningen; lagen specificerade att prästen var ytterst ansvarig och skulle kontrollera läskunnigheten, inte hur kunskapen skulle förmedlas.
 
Det har gjorts en undersökning av läskunnigheten i äldre tider, av universitetsforskare. År 1723 bedöms att ca 85 % av befolkningen kunde läsa, bättre ju yngre de var naturligtvis.
 
Alla känner vi till husförhören och hur hemska de var (eller åtminstone sägs de ha varit det). Men vad var det som kontrollerades? Jo, katekesen utantill och innantilläsning ur Bibeln, psalmboken eller liknande bok, efter prästens gottfinnande. För att få lov att ta nattvarden var man tvungen att klara husförhöret, dvs. kunna läsa. Våra Husförhörslängder tillkom just som anteckningar över vilka som klarat sig och vilka som underkänts. Och ser vi idag i dessa Hfl:er så ser vi att det inte alls var ovanligt med tämligen bra betyg i innantilläsning och ganska dåliga betyg i kristendomskunskap - detta säger oss att prästerna inte satte glädjebetyg i läsning eftersom de förmodligen hade föredragit att betygsättningen gått tvärt om (de var ju ansvariga för kristendomskunskapsundervisningen medan det oftast var någon annan som lärt barnen läsa).
 
Det var också så att prästen kunde neka tillträde till konfirmationsundervisningen - vilket han gjorde om vederbörande var omogen för sin ålder, inte kunde läsa eller var totalt okunnig i kristendom. Detta är inget som förekommer så ofta, men jag har sett det vid några tillfällen. Bl.a. för ett par veckor sedan, en ung man på 18 år som var välfrejdad men alldeles okunnig - prästen i socknen han flyttade till satte dock igång med intensivundervisning och året efter kunde han konfirmeras!
 
Det finns också gott om bevis i brev och dagböcker som utländska besökare skrev - samtliga med tappade hakor över hur minsta piga kunde läsa i detta, i deras tycke, fattiga och efterblivna land i Europas periferi. I världens rikaste land under 1700-talet - England - kunde år 1750 enbart ca 60 % läsa.
 
Det kanske också skall tilläggas att under 1700-talet trycktes här i landet ca 100 000 Biblar - och en miljon psalmböcker. Så vi kan räkna med att varje hushåll hade åtminstone en psalmbok. Alla kunde ju inte heller gå i kyrkan på söndagen, och då finns det åtskilligt med berättelser om att folk själva höll en liten högtid med att just läsa psalmboken.
 
Som en lustig parentes kan tilläggas att många emigrantättlingar är helt övertygade om att deras svenska anfader/anmoder inte kunde läsa - för de har inte själva fyllt i diverse blanketter etc. När det då gäller emigranter runt 1870-80 blev vi först ganska förbluffade över uppgiften, för även om det kanske var någon enstaka person som var dålig på att läsa och/eller skriva så kunde ju inte många ha varit det. Särskilt om man tänker på Amerika-brev etc. Så småningom klarnade det: emigranterna kunde visst läsa och skriva. På svenska. Inte på engelska. Idag omfattar undervisningen i främmande språk självklart också att kunna läsa och skriva språket men emigranterna fick sällan någon regelrätt undervisning utan lärde sig genom att tala språket IRL. Inte läsa det - i USA fanns runt sekelskiftet 1900 bortåt 100 tidningar på svenska...
 
Ingela (som tackar för rosorna ovan, men vill påpeka att namnet är Martenius, inget annat)

[Torsten Berglund]

Arne, att personer har fått fel födelsedatum i folkbokföringen har knappast att göra med barnets föräldrars ev. läskunnighet. Det var kyrkan som förde födelseböckerna och mänskliga faktorn har gjort att barn ibland förts in på ett felaktigt datum i födelseboken. Det gäller t ex min mormors mor som var född den 9 september men i födelseboken för Ransäter har hon blivit inskriven under den 10 september vilket sedan följde henne genom livet i kyrkböckerna och även i det personnummer hon tilldelades 1947 när hon var i 85-årsåldern. Men inom familjen firades hennes födelsedag alltid den 9 september och så står även i dödsannonsen.    
 
Vad gäller läskunnigheten på 1600- och 1700-talet är det lätt att konstatera i bevarande kommunionslängder/husförhörslängder från den tiden att majoriteten av allmogen i många socknar var läskunniga (litteratis, kan läsa i och utom bok, kan A B C bok, osv), vilket prästerna nogsamt noterade i längderna. Titta i kyrkarkivens arkivförteckningar så kan du även ibland finna längder över skolbarn och deras framsteg i kristendomslära, läsning och skrivning redan på 1700-talet, ett material som dock inte så ofta är filmat/scannat och tillgängligt på SVAR.  
 
Här är ett exempel från Norrbärke socken i Dalarna, en sida i en husförhörslängd från 1692, där alla utom en 9-årig pojke och en 21-årig piga från Leksand står noterade som lit, d v s litteratis, alltså läskunniga.  
 
 

[Arne Sörlöv]

Enl Eva Dahlin ovan så var 46% av dessa (1709-1710) läskunniga. Vad jag vet så är soldater i större utsträckning läskunniga än befolkning i allmånhet vid denna tidpunkt. Detta indikerar att läskunnigheten var lägre än 46% vid denna tidpunkt.
Med vänlig hälsning Arne

[Carl Szabad]

Och enligt Torsten Berglund var i stort sett all allmoge läskunnig i Norrbärke i slutet av 1600-talet.
 
Man kan inte betrakta hela landet i alla tider som en enkel andragradsekvation. Det finns naturligtvis skillander geografiskt och över århundradenas lopp. Än idag är läskunnigheten bristfällig inom vissa grupper.

[Bo Persson]

De undersökningar som gjorts betr. allmogens läskunnighet under äldre tid klarlägger att den var betydande. En undersökning visar t.ex. att omkr. 80 % av befolkningen i Dalarna var läskunnig vid sekelskiftet 1700. Om detta och flera andra aspekter kan man läsa i tidskriften Folkets historia 1984, häfte 2, betitlat Från runorna till folkskolan, särskilt Christina Erikssons artikel Vi var ett läsande folk. Om folkbildning på svensk landsbygd före folkskolan (s. 26-38) och där anförd litteratur. Där nämns också en bok, som är utmärkt som grundläggande introduktion till äldre tiders läskunnighet och tankevärld, nämligen Hilding Pleijel m.fl., Våra äldsta folkböcker (1967).

[Åke Johansson]

Detta var en intressant och lärorik diskussion.
 
Jag som har levt i tron att läskunnigheten var låg bland allmogen efter att ha läst en del bouppteckningar, ända långt in på 1800-talet, och konstaterat att de nästan alltid undertecknats med bomärken i stället för med namnteckning (även av en nämndeman).
 
Innebär detta att man förmodligen var läskunnig, men att skrivkunnigheten var så dålig att man inte ens kunde skriva sitt eget namn, eller var det en praxis just för bouppteckningar att man använde sig av bomärke även om man kunde skriva?

[Björn Engström]

En piga i Svärdsjö (nordöstra Dalarna)dog på 1680-talet. Det blev ting om hon skulle få begravas på kyrkogården eftersom hon inte hade lärt sig läsa. Hon frikändes eftersom hon gjort tappra försök och dessutom levt ett kristligt leverne. Det visar därför att läskunnigheten var mycket god under 1600-talet. I Svärdsjö anställdes en pedagosis åtminstone på 1650-talet som lärare. Han finns inte antecknad i någon kyrkobok, men han blir omnämnd i domboken eftersom han hade svårt att låta bli dottern i gården där han var inneboende och blir dömd för det.
 
Om man går ännu längre bakåt till omkring tusentalet i Novogorod. Där han man hittat tusentals näverbrev skrivna med runor. Man har lyckats följa en pojkes olika kladdlappar från som man uppskattar 8 års ålder.
 
Bouppteckningar och andra handlingar skrevs av betrodda skrivare, som förutom också texten även angav personers namn. Men då det inte var någon egentliga namnteckning måste namnteckningen signeras med bomärken. Tillgång till bläck var inte allmän och gamla människor som kanske inte skrivit sedan skolåren och hade svårt att formulera ord med penna och dessutom utan bläck.

[Kristina Gunnarsdotter]

Till den som fortfarande tvivlar på folkets läskunnighet rekommenderas dödböckerna från början av 1700-talet i Väse församling, Värmland. I stort sett alla notiser innehåller en notering om läskunnighet. För en gammal ofärdig piga noteras dessutom att hon lärt många barn att läsa.

[Åke Johansson]

Tack Björn för klarläggande om bomärken på bouppteckningar.
 
Jag har länge undrat över om användning av bomärke betydde att man inte var skrivkunnig.

[Ingela Martenius]

Än idag undertecknas viktiga dokument i Kina med en chop, alltså en individuellt karvad stämpel. Jag tror inte vi behöver tveka om att läs- och skrivkunnigheten är mycket hög i Kina idag, men man föredrar en chop eftersom man anser att den är mer individuell och svårare att förfalska.
Det är ju egentligen inte så annorlunda mot vad vi gjorde förr här och vad vi faktiskt gör än idag: namnet skrivet i klartext i neutral skrift och så vår egen individuella signatur i form av ett bomärke/en chop/en namnteckning.
 
En annan infallsvinkel om läs-/skrivkunnighet förr: våra förfäder (inte minst anmödrar!) hade pippi på att märka allt med monogram...och vad hade man för nytta av det om man inte kunde läsa det - och kvinnorna sprang inte till prästen varje gång de skulle märka en ny skjorta eller särk, vilket var helt nödvändigt pga gemensam tvätt.
 
Ingela

[Sten-Hermann Schmidt]

Avslutningsvis vill jag be om ursäkt för min aprilassociation. Har lärt mig mycket av den efterföljande diskussionen. Dels att Sverige tydligen var ett föregångsland i Europa beträffande läskunnighet. Å andra sidan finns det också vittnesbörd om att läskunnigheten på 1600-talet inte kan ha varit helt komplett, som Eva Dalin visar med sitt exempel från början av 1700-talet.  
Att inför prästen läsa ett ofta hört och välkänt stycke ur katekesen är faktiskt annat än att läsa en ny och främmande text. Därmed inte sagt att prästerna skulle ha satt glädjebetyg. Jag antar att kravbilden var en helt annan på 1600-talet än den är i dag. Jag tror att det kräver en hel del möda, att tänka sig in i tidsandan, om det överhuvudtaget låter sig göras.  
(Själv har jag i min släkt en barnmorska i slutet av 1700-talet, som inte kunde läsa eller skriva, för övrigt inte så långt ifrån Luthers hemtrakter. Han som framom andra initierade att man vinnlade sig om läskunnigheten.)  
[Jag har dessutom själv upplevt i finska skärgården att en gammal gumma kom över till min mormor för att få ett brev uppläst på 1940-talet. Inte för att hon hade fel på synen, men för att hon inte kunde läsa. Gumman var visserligen hemma från Estland, men att läskunnigheten drastiskt hade försämrats i de forna svenskbygderna har jag svårt att föreställa mig. Samtidigt är det givetvis skillnad på tryckt och handskriven text. Samma gumma ”läste” för övrigt på söndagarna alltid i sin psalmbok eller om det var bibeln. Tyvärr kan jag inte ta reda på vilken det var.]  
Jag inser till fullo att de regionala skillnaderna måste ha varit påtagliga och att vissa fluktuationer i tid också bör ha varit för handen. Det är värdefullt med diskussionerna i Anbytarforum även om de ibland framkallas genom en ”provokation”.
Mvh
Sten-H

[Elisabeth Thorsell]

För den som vill lära sig mer om läskunnighet i gamla dagar och andra därmed sammanhängande begrepp, så kan nu tyvärr bortgångne professor Egil Johanssons i Umeå olika skrifter rekommenderas.  
 
T.ex. Kyrkböckerna berättar / Egil Johansson
 
    Johansson, Egil, 1933-2012? (författare)  
 
ISBN 91-38-90379-2
1. uppl.
Stockholm : LiberFörlag, 1983
Svenska 127, [1] s.
Serie: Forskningens frontlinjer, 99-0406911-5  
 
I Libris får man 52 träffar på Egils produktion.

[Arne Sörlöv]

Jag tittade på inlägget om Norrbärke ovan. Där 17 av 19 läskunniga dvs 89%.
Jag roade mig att titta hfl för Norrbärke socken inkluderande året 1692. Jag fick följande resultat.
Året är 1692.
 
Norrbärke   uppslag 149 och sidor framåt (totalt tio sidor)            
lit   20   17   18   10   16   18   21   17   30   24   191
totalt   38   30   42   32   34   34   38   34   38   36   356
% lit   53   57   43   31   47   53   55   50   79   67   54
Enl denna visserligen snabba men dock undersökning skulle 54% vara läskunninga (enl prästens bedömning).
Det finns mer att kommentera men det bryr utan slutar med mina inlägg under denna rubrik.
Med vänlig hälsning
Arne
PS texten från meddelande text till förhandvisa skilde sig kraftigt (excel kopian såg snygg ut från början). Så en snabb förklaring
lit är årsvis utom sista siffran som är totalen för tio sidor. Samma för de två raderna under DS