Angående senaste veckobrevet

[Anders Ryberg]

Den ljusa avslutningen på detta sorgsna veckobrev får mig att tänka på en historia jag läste i farmors ICA-kuriren för ett par år sedan. De har en liten ruta Ur barnamun eller något sådant, där läsare skickar in barnhistorier.
 
I vilket fall handlade denna om en 2,5-åring som fått följa med på en gammelmosters (eller något i den stilen) begravning. Allt gick bra, han var lugn och fin. Ända till kantorn började spela en psalm. Ungen konstaterade att alla andra sjöng, men att han inte kunde texten. Alltså sjöng han istället en text han kunde. Herr Gurka dansar mazurka... Inte ens prästen och kantorn och kantorn kunde dölja sina leenden...
 
Tyvärr hör jag till dem som tidigt fick uppleva min mors begravning, aldrig roligt för någon.

[Ingrid Wikberg (Inkan)]

Kan berätta en annan lustighet som jag personligen åhörde i min ungdom i min gamla hemby vid en sammankomst efter en begravning. En pratglad liten pojke ( 5 år kanske) som även var känd för att känna igen de flesta bilmärken (så liten han var) ställde sig plötsligt upp på stolen vid kaffebordet och avbröt prästens djupt trösterika ord och sa konstaterande:  
Du har en 'Rover' du prästen!  Så satte han sig nöjt ner och fortsatte mumsa på sin kaka. Det la sig ett leende skimmer över allas ansikten.

[Åke Tilander]

Känsligt lagda personer, som ogillar att man skämtar om döden, ombedes avbryta läsandet omgående!
 
Och här kommer ytterligare en liten historia för gravallvarliga:
 
Prästen var mycket glad och lite stolt över den nya guldpennan som han hade köpt. (ja, det var väl inte riktigt guld, men ändå) Dessutom var han lite fåfäng, så pennan satt ofta i bröstfickan och glimmade och glänste. Ja, prästen drog gärna i den då och då, så att den syntes extra mycket.
 
Så var ha fåfäng också, prästen, så inte ens denna begravningsdag kunde han låta bli att sätta sin kära penna i bröstfickan. Väl ute på kyrkogården höll han ett vackert begravningstal och efter talets slut gick han som den förste fram till graven och bugade djupt för den döde. Lite extra djupt faktiskt, eftersom prästen var av den högkyrkliga sorten.
 
Och nu bar det sig inte bättre än att pennan föll ur fickan och ner på kistlocket med ett klonk, varvid prästen mitt i bugningen utbrister med hög röst:
 
Jävlar! Där gick den åt helvete!

[Elisabeth Thorsell]

En historia, som lär vara sann, är att min antant (hennes man var kusin med min anfader) Anna Sofia Ljunggren i början av 1800-talet mist ännu ett barn (hon fick minst 14) och när mannen kom hem från begravningen, utbrast hon nu är jag så ledsen, så jag måste ta mig en smörgås.  
 
På den tiden var kvinnor inte med på begravningar.

[Ingegärd Johansson]

Var det allmänt så att kvinnor inte var med på begravningar i början av 1800-talet? Av vilken anledning? När började det i så fall förändras?
Undrar
Ingegärd

[Anders Ryberg]

Detta med kvinnor på begravningar har nog varierat över åren och landsdelarna. På Tjörn 1691 fick kvinnor vara med. Då dömdes nämligen en halvsvältande kvinna, som förätit sig på gravölet och kastat upp i kyrkan under begravningen, till uppenbar kyrkoplikt. Hade hon inte svultit hade straffet blivit bra mycket värre. (Folke Almegius Jöns Gullbrandsson i Vräland, s 59)