Äldre inlägg (arkiv) till 2003-09-05

[Maud Svensson]

Under Gotland: Fardhem har i dagarna två forskare kritiserats av två personer för att de hjälper frågeställare med för många uppgifter.
 
Skälen till kritiken är
1. att man genom att dela med sig av alltför mycket av sin forskning förstör lite av charmen med att släktforska.
2. att andra som vill hjälpa till inte får chansen eftersom en av de kritiserade lägger ut sitt material på två röda sekunder.
 
Vad gäller punkt 2: Man kan knappast begära att en forskare ska avstå från att svara på förfrågningar av hänsyn till andra som vill få chansen. Då skulle det inte bli många svar i Anbytarforum.
 
Punkt 1 är mera intressant att diskutera. Här gäller kritiken att flera generationer redovisas när någon frågat om exempelvis farfars eller mormors föräldrar.  
 
Personligen har jag svårt att förstå den kritiken, eftersom jag själv är mycket intresserad av att få ta del av andra forskares resultat. Det hindrar på intet vis min egen forskning, tvärtom - det tillför den det roliga och givande i att kunna utbyta och diskutera uppgifter med någon som delar mitt intresse för en viss släkt.
 
Nu avser kritiken kanske i huvudsak att nybörjare inom släktforskningen eller de som inte ens börjat forska själva får för mycket hjälp. Men även där har jag något svårt att förstå de klagande. Om man rättar sig efter dem ska forskare alltså hålla inne med sina resultat och endast svara på den direkta frågan om farfars eller mormors föräldrar. Ska man då också upplysa frågeställaren om att man forskat betydligt längre tillbaka i släkten, men att man inte vill dela med sig av dessa uppgifter för att inte förstöra lite av charmen med att släktforska? Ska man även avstå från att berätta att en frågeställares släkt är redovisad i exempelvis Svenska Antavlor?
 
En del av kritiken handlar om bristen på källhänvisningar och i den instämmer jag. Men personligen föredrar jag att få uppgifter utan källhänvisningar än inga alls - riktigheten måste jag i vilket fall som helst kontrollera själv. Och det är, som sagt, vanligtvis mycket givande att få kontakt med någon som forskat i min släkt.
 
Vad tycker du?

[Ann Little]

Hej igen Maud!
 
Jag tycker som du; om jag emellanåt får uppgifter om flera generationer än dem jag frågat om, så blir jag jätteglad. Men det är klart att min s.k. forskning ju görs nästan uteslutande via Rötter; jag har inte Genline och det finns inte mycket på nätet som kan hjälpa mig att hjälpa mig själv.
 
Jag delar gärna med mig av de uppgifter jag har och önskar att jag kunde göra mer för att 'betala igen' all hjälp jag fått här!
 
Mvh? Ann

[Ann Little]

Maud- det blev ett frågetecken av misstag; absolut ingen frågan om att jag sänder dig vänliga hälsningar!  

[Roger Johansson]

Hej Maud!
 
Jag tillhör inte dem som varit inne i diskussionen nu, men däremot har jag framfört åsikter i linje med argument 1 ovan tidigare.
 
Jag var helt ny för ungefär 1? år sen och skulle DÅ iaf inte velat haft 4 generationer på ett bräde, eller 5-10 för den delen heller som svar på en fråga. Jag samlade namn, datum och yrken på mina anor och deras syskon och hade inte velat ha det pusslet löst bara sådär.
 
Nu kanske jag skulle se lite mer blitt på det, eftersom jag inser att det kan vara en god hjälp att få reda på anor från 1500-1600-talet när det kan vara VÄLDIGT svårt att hitta rätt, men det är fortfarande pusslet som är det roliga.  
 
En annan aspekt av det hela är att det är väldigt svårt att läsa böckerna som nybörjare. Jag tror fullt och fast att det är bättre att försöka tyda 1800-talet ett tag innan man ger sig i kast med 1700-talet.
 
Kan man inte helt enkelt svara på frågan och säga att man har mer material om den som frågar är intresserad?
 
Det är ju egentligen samma sak som när du går på den sena bioföreställningen. På vägen in vill du inte veta slutet av filmen av de som är på väg ut ur salongen efter tidiga föreställningen.
 
Mvh
/Roger

[Crister Lindström]

Men hallå!  
 
Vårt gemensamma intresse är outtömligt och oändligt. Ingenting är väl bättre än att få hjälp och själv slippa ägna evigheter på att leta - kanske efter samma saker som någon annan redan hittat!  
 
Jag förstår överhuvud taget inte diskussionen.  
 
Tacka och ta emot och försök i stället komplettera och bygga på. Släktforskning är inget som man ska göra för egen skull. Det handlar om att dokumentera den svenska historien och så långt det är möjligt sprida kunskaperna till andra.

[Eivor Andersson (Ema)]

Hej Christer,
 
Jag håller fullständigt med Dig.
 
Det finns 2 olika sorters släktforskare.
De som tänker göra en avhandling eller skriva böcker om olika släkter. Den kategorien behöver mer samtida källor, för att bevisa sina hypoteser.
 
Den andra gruppen, som säkert är den största, söker sin egen släkt så långt det går - då nöjer man sig med register och landsarkivens kyrkoböcker.
 
Det är ju bra om fler kommit fram till samma släktlinjer.
 
Hälsningar Eivor

[Roger Johansson]

Hej Christer!
 
Alltså: Det som det tar EVIGHETER (bildligt menat) att hitta är ju oftast sånt som frågas efter. Den där mffff som sägs vara född någonstans där han inte ÄR född och man letar och letar för att till slut begära hjälp och få reda på att han är föd 8 socknar bort , i grannlänet. DET är ju bra kunskap att få. Men jag förstår helt och fullt de som VILL gräva själva, de som njuter av själva jobbet. Om man sen hittar fram till samma sak som någon annan så desto bättre. Då kan man ju verkligen utbyta erfarenheter.
 
Målet är ingenting, vägen är allt
-R. Broberg
 
 
Mvh
/Roger

[Bernt Bergkvist (Swetrot)]

Hej Maud!
 
Jag tycker det är självklart att man hjälper till med mycket på en gång, gärna flera generationer om man kan. Det är ändå ett digert arbete för den som fått informationen att gå igenom det hela i källorna och fylla på med all kringinformation som är det som gör släktforskningen rolig.  
 
Kringinformation som vem alla syskon gift sig med, var de tog vägen, vilka gårdar de bott på, vilka andra som bott på gårde, vilka är alla faddrar och varför blev det just de, vad de arbetat med, bouppteckningar, domböcker, kyrkoräkenskaper och allt annat som en släktforskare kan ägna timmar åt att studera.
Personerna och datumen i de raka släktleden är ju bara en grunduppgift och en förutsättning för att man skall hitta resten.  
 
Jag tillhör dem som ibland råkar skriva ut 4-5 generationer till den som frågar något, och hittills har ingen som fått uppgifterna tagit illa upp, och skulle det finnas sådana människor så antar jag att de efter denna diskussion skriver ut tydligt i sin efterlysning att här vill de minsann inte ha mer än bara en ledtråd.
 
Bernt Bergkvist

[Rune Edström (Rune)]

Hej
Förstår inte varför dom som inte vill ha hjälp envisas med att fråga på Anbytarforum, och sen kommer med klagomål att dom fick för mycket hjälp.
Vill ni ha hjälp med en enda specifik uppgift, så tala för allt i världen om det när ni ställer frågan, så inte risk föreligger att det blir för mycket som svaret omfattar.
mvh
rune

[Sonia Biörkeroth]

När jag började släktforska, hade jag en släktutredning gjord på uppdrag av en släktforskare (nu avliden)att utgå från. Jag fortsatte på den och sökte i kyrkböckerna. Lärde mig med hjälp av antavlan, att tyda gammal stil, upptäckte felaktigheter, missade barn osv. Så jag började kontrollera det mesta, hittade även anor bakåt uppgett ej fanns, frågetecken över var vissa uppgifter kom ifrån osv. Så att som nybörjare få en antavla kan vara till stor hjälp att lära sig släktforska,paleografi och vikten av att själv kontrollera uppgifter även om det tar tid. Glädjen över att själv forska minskar inte av att få anor av någon annan, ger istället kontakter med annan/andra forskare som man från och till senare har kontakt med när nya anor hittas.

[Roger Johansson]

OK OK OK. Vi tycker olika och ingen av oss kan påstå att vi har rätt. Folk får väl vara tydliga när de frågar precis som Rune skriver.
 
Ha det bra!

[Kjell Swebilius]

Det finns en annan aspekt på det här med att sitta med en jättedatabas och att sen mata ut uppgifter, utan källhänvisning, till de flesta som har förfrågningar. Har man ett träd med 100.000 till 150.000 personer, så har man knappast hämtat alla uppgifter själv direkt ur originalen, utan man har kopplat ihop andras träd med sitt eget och man kan således inte själv stå för allt material man lägger ut. Kan man garantera att de andras material håller lika hög kvalitet som ens eget? Knappast!
Om man då inleder sitt inlägg med Här har du dina anfäder och sen gör ett utdrag ur sitt träd, utan källhänvisningar, så förstår alla konsekvenserna, speciellt om mottagaren sväljer allt med hull och hår. Mottagaren lägger kanske ut materialet med sin hemsida, andra hittar anor där, sväljer med hull och hår osv. Resultatet blir att materialet får en lägre och lägre kvalitet.
De flesta som forskar på Gotland vet hur mycket Olle Överby gjort för forskningen. Han har jobbat kopiöst, skrivit av vigselregister för hela Gotland och lagt ut, skrivit av C-, E- och F-böcker för många församlingar och gjort det tillgängligt. Ingen kan ifrågasätta Olles kunnighet, noggrannhet och entusiasm. Id?n med ett samlat gotländskt jättesläktträd är i grunden god, men risken är, när man blandar mångas forskning i sådan mängd, att massvis med felaktigheter insmyger sig. Det är också ofrånkomligt att många dubletter blir kvar.
Jag vill inte säga att Olles gotlandsträd är förkastligt, inte alls! Man kan ladda hem det och använda det som referens, det fungerar det alldeles utmärkt till. Men publicera det i Anbytarforum som en sanning. Nja!!
Anledningen till att jag började släktforska på allvar var att jag hittade min egen släkt på nätet innehållande massor med fel. Och finns någonting publicerat, så uppfattas uppgifterna som sanning och kan sen bli svåra att motbevisa.
 
Mvh
Kjell

[Stefan Simander]

Jag håller med dig Kjell om att det inte är bra att Olles uppgifter saknar källor. Av flera skäl.  
1) Först och främst eftersom all forskning som publiceras bör ha källredovisning som gör att andra kan kolla mot källorna.
2) Det vore också bra att se vilken/vilka forskare uppgifterna kommer ifrån, om man vill ta kontakt med denna/dessa.
3) Det är också en hedersak att uppge vem som forskat fram uppgifter gentemot oss som bidragit till Olles databas.
 
Men allt detta håller säkert Olle med om och har om jag inte missminner mig också urskuldat sig för!  
Nu är det som det är med denna databas och jag ser hellre Olles uppgifter än inga alls!  
Det finns ju inget som hindrar att vi som har källor och ytterligare kommentarer kring personerna bygger på dessa uppgifter.
Jag hoppas naturligtvis att en gotländsk släktdatabas kan arbetas fram som innehåller källor! Men det kräver mycket arbete!
 
Det finns en risk att svaren täcker varandra o  blir väldigt många o långa, men det kan vill ta!?
 
Det nämndes i Fardhemsdiskussionen en undran om rättigheter till uppgifter som publiceras. Det kan jag för lite om. Är det någon som vet vad som gäller?
(Det kan väl inte finnas något skydd för gamla släktböcker som Kinbergs Gotländska släkter t ex)?
Roger, det är klart att det är roligt att forska själv, men det ena behöver inte utesluta det andra. Man kan ju själv välja hur man vill göra!

[Ann-Britt Sjödin Eriksson]

Hej. Kan inte låta bli att tycka lite. Vid ngt tillfälle, när jag ställt en fråga här i forumet, fick jag ett jättelångt svar med flera generationer, från en mycket vänlig forskare. Syftet med min fråga var att få hjälp med att komma vidare då jag kört fast. Denna hjälp var fantastiskt viktig för mig. Det är ju så, att en seriös släktforskare, enligt min åsikt, inte skriver in allt man får till skänks utan att kontrollera källorna innan. Den vänlige forskaren hade källor på allt. Det var bara för mig att sätta sig ned, följa grenarna, inte helt och fullt alltid men så gott det gick samt göra stickprov. Att skriva in ngn annans forskning i sin egen går inte (enligt mig) förrän jag själv läst källorna och kontrollerat uppgifterna. Därmed inte sagt att jag inte litar på forskaren i fråga. Alla gör vi missar ibland. Då är det bra och fler dubbelkollar. Då först blir historien sann. (Så sann den nu kan bli.) Forskarens oerhörda hjälp såg jag som vänlig vägledning. Dessutom var det oerhört roligt att leta, trots att jag visste vart jag skulle leta. Det förtog inte forskarglädjen.  
Mvh,
AnnBritt Sjödin
(som efter 10 års forskning år 1986 insåg nyttan av källhänvisning)

[Gunnar Carlin]

Tillbaka till ursprungsfrågan ett litet ögonblick. Jag fick nyligen 8 ångermanländska generationer, för vilket jag är svararen evigt tacksam. Källorna var föredömligt redovisade. Även om jag själv skulle ha velat utforska detta material själv ser jag inget problem med svaret. (I mitt fall ett hypotetiskt resonemang eftersom svaret jag fick var frukten av ett engagemang för berörda socknar, som ligger långt, långt utanför min förmåga).
 
Om man får reda på who-dunnit på väg in i biosalongen, så är nöjet förstås förstört. Men en antavla memorerar man inte på stört. Man vet visserligen att den finns, dvs att egen forskning sannolikt kommer att löna sig, men antavlan är lätt att gömma för den som vill - och kan eventuellt tas fram som facit.

[Lotte Jensen]

Anledningan att jag la in de synpunkter jag framförde var denna:  
 
Jag har förstått ett en del valt bort att forska på gammalt traditionellt sätt och numera forskar via internet. Det är ju smidigt att få allt serverat och sen vill ha mer, och mer och mer. (Jag har själv personligen råkat ut för just detta av en forskare). Är detta att kallas släktforskning?  
 
Är man ny som forskare kan man lätt ledas in i tanken att släktforskning serveras en utan ansträngning.
 
Den personen kommer kanske sedan att vidarebefodra sin forskning av hjälpsamhet. I längden kan lätt det, i det här fallet gotländska materialet, urholkas av allt för mycket okontrollerat material i omlopp.
 
 
Jag har själv bidragtit med uppgifter till andra och tacksamt emottagit detsamma via internet. Internet är en snabb och smidig väg att nå kontakt med andra forskare. Det är inte  hjälpsamheten i sig jag hade funderingar kring.  
 
 
Lotte Jensen

[Stefan Simander]

1) Vad som är forskning? är en fråga med många dimensioner, inte minst för mig som lärare på grundskolan. Men vad är släktforskning? är den viktigaste frågan här.
a) - Det kan vara att söka i kyrkböcker o sammanställa sin släkt.
b) - Det kan vara att lösa problem som kräver eftertanke o ytterligare sökning i såväl kyrkböcker som andra arkivkällor. Även andra primärkällor, som inte finns i arkiv förstås.
c) - Det kan vara att leta i tryckt o otryckt litteratur, dvs andrahandskällor för en unik sammanställning av andras forskningar till en egen släkthistoria av något slag.
d) Det mest kritiska verkar då vara hur man ska se på en färdig (eller åtminstone omfattande) släktutredning, som t ex en lång antavla, stora släktartiklar, genealogiska sockenböcker och databaser av olika slag, omfattande utgåvor av tryckta eller renskrivna otryckta domböcker och liknande.  
- Kallas det släktforskning om jag kollar dessa uppgifter mot originalen?
- Eller krävs det att jag gjort och upptäckt allt själv från början. Eller merparten? Eller var ska en ev gräns dras?
- Räcker det ibland med att jag förlitar mig på att vissa forskningar håller en så pass hög kvalit? att jag inte skulle gjort det bättre? T ex Håkan Skogsjös utgåvor av den åländska befolkningen.
- Om jag inser att jag aldrig eller inom överskådlig framtid kommer att hinna/orka kolla igenom allt grundmaterial från alla de hörn jag fått mina uppgifter? PLF, sockenforskningar, databaser i mängder! MEN jag anger vilken källa o helst så noga som möjligt var i denna jag hämtat denna. Är det släktforskning?
 
Mycket av min egen släktforskning har hämtats (och utlämnats) på de sistnämnda sätten. Jag har släktforskat sedan 1989, ganska precis 14 år nu i dagarna. Jag vågar påstå att det är längre o mer besatt än de flesta som släktforskat på Uppsala Landsarkiv, ändå är jag inte ens i närheten av de riktigt erfarna och kunniga släktforskarna i landet. Jag är ännu inte klar med min antavla och kommer aldrig att bli. För att inte tala om alla andra kanske ännu intressantare källor jag bara nosat på. Alla levande människor som jag inte hunnit intervjua o dokumentera. Alla foton som väntar på att scannas in o dokumenteras o idenfiera.
- Att då påstå att någon fått sin antavla färdigpresenterad på Anbytarforum eller annorstädes ter sig en smula överdrivet! Men om så vore att det har skett eller sker i framtiden, (så underbart! släktforskar-hallelulja, hoppsan nu kom jag visst i extas!), så kommer det ju finnas massor av ovanstående som är ogjort iallafall! Jag kan inte se det som något stort problem eller hot! Snarare tvärtom!  
 
Idag är väl förutsättningarna för sammanställning och publikation av släktforskning större än någonsin! Inte minst tack vare internet, Anbytarforum o Genline, etc.  
 
Om du upptäcker fel o brister kan du här och nu meddela detta omedelbart med några få knapptryckningar. Du behöver inte vänta på att Släkt&Hävd ska publicera dessa eller att Elgenstierna-projektet ska komma med sina rättningar, osv, osv.
 
Snart kan väl en databas Sverige byggas med möjligheter till korrektion!? Eller en databas Gotland, en för Dalarna, en för Blekinge, en för Kalmar län, etc. Eller sockendatabaser för att börja i mindre skala?  
Kan Finland publicera sina avskrifter av kyrkböcker kan väl vi tillsammans göra något liknande i framtiden? Inte dör släktforskningen av det! Där kommer väl långtifrån allt att stå med som är intressant att sammanställa i en släktforskning?
 
Blev det för långt nu - igen?

[Kerstin Thölix]

När jag började att forska på min pappas sida någon gång i början av 1990-talet, så visade det sig att det redan fanns en släktutredning.
 
Denna tog jag tacksamt emot,men att det redan fanns uppgifter om dessa personer, hindrade inte att jag började beställa rullfilmer för att själv läsa i husförhörslängder och andra kyrkoböcker.
 
Om man sedan går med i någon släktforskarförening så får man ju kontakt med andra forskare, och har man då tur så kanske att man får kontakt med någon som forskar på samma personer som man själv gör. Om man då får förfrågningar om de personer vars liv man forskar i så tycker jag att man ska ge ett så utförligt svar som möjligt men också nämna varifrån man fått uppgifterna.
 
Sen så har jag upptäckt att ju mer man finner ut om sina släktingar och deras liv, dess mer upptäcker man att det finns att forska om, eller hur?
 
Men det är väl det som är det roliga med släktforskning!!

[Annki Roos]

Hej,
Jag kan inte förstå det här med att man får allt serverat via t ex internet. Jag själv använer mig mycket av just internet och det är inte alls så att man sätter sig vid ett dukat bord. Det kan ta timmar att hitta en enda person. Sen när man väl hittat personen så fortsätter man leta för att se att det stämmer. Det smidiga med internet är väl att man kan sitta hemma och leta för det är inte alltid så lätt att åka ner till biblioteket(jag har inte biblioteket precis nästgårds). Dessutom så måste man i alla fall kolla vissa saker med mikrokorten så.........vad är det som är så lätt?
 
Det är ju ändå upp till var och en som tar del av uppgifter att kolla om de stämmer. Vi är väl ändå tänkande människor. Vill man inte ta emot för många uppgifter så låt bli, svårare än så är det inte. Jag har lite svårt att förstå det här med gammalt tradionellt sätt. Det ena utesluter ju inte det andra. Är man inte tillräckligt seriös om man använder sig av moderna metoder. Allting utvecklas och det kan faktiskt vara bra också. Dessutom är det väl upp till var och en hur de vill forska, utan att man för den sakens skull ska räknas som mindre seriös. I alla fall jag forskar för att jag tycker det är både intressant och spännande. Jag lägger ner massor med tid till denna min hobby (fast jag ofta använder mig av internet). Jag får, precis som de flesta, duka mitt bord själv, med viss assistans.
Håller med Stefan Simander, kan Finland så kan väl vi, de har en jättefin databas där långtifrån allt är med.
Hälsningar  
Annki

[Jörgen Tollesson]

Visst är det en modern metod att läsa originalhandlingar via internet i stället för att sitta på arkivet. Och så väldigt omoderna har väl heller inte mikrokorten hunnit att bli - särskilt som det faktiskt går betydligt snabbare att dra förbi kort efter kort under mikrokortsläsarens lins för att hitta rätt sida än hitta samma sida via Genline med en lååångsam nedladdning av en bild i taget...
 
Men nu består ju internet av mer än digitala bilder av originalhandlingar - och felaktigheter och okontrollerade uppgifter sprids med digerdödens hastighet jorden runt.
 
Om med gammalt tradionellt sätt menas att noggrant kontrollera alla uppgifter i primärkällor, så hoppas jag innerligt att det aldrig blir omodernt - för det är ju bara då man kan se med egna ögon vad det verkligen står och göra en egen tolkning! Annars är man ju helt beroende av att andras läsning, avskrift och tolkning är riktig.
 
För mig är det helt obegripligt att så många verkar tro så blint på allt man läser och hör. Det gäller ju inte bara släktforskning naturligtvis. Står något i tidningen eller sägs på TV, så är det genast sant. Så varför inte också tro på allt man hittar på internet?
 
Ett litet exempel:
 
- När Johanna Olsdotter föds år 1835 skriver prästen in henne i födelseboken och husförhörslängden.  
 
- Ungefär vart femte år läggs det sedan upp en ny husförslängd.
 
- År 1890 har Johanna funnits med i cirka tio husförslängder, trots att hon hela tiden har bott kvar på födelsegården; och för varje ny husförslängd har uppgifterna skrivits av från den föregående längden.
 
- Detta år, precis som han gjort vart tionde år sedan 1860, gör prästen ett utdrag ur den då aktuella husförhörslängden av de personer som bor i socknen den 31/12 1890 (d.v.s. de personer i längden som inte är överstrukna), och sänder det till Statistiska Centralbyrån (SCB).
 
- Drygt 100 år senare sitter Arkion (en avdelning inom Riksarkivet) och skriver av detta SCB-utdrag och lägger in uppgifterna i en databas, där de olika fälten/uppgifterna har standardrubriker som satts av Arkion och därför inte alltid överensstämmer med originalet.
 
- Denna folkräkning blir sedan tillgänglig via internet.
 
- En släktforskare (som inte har abonnemang hos Arkion) sitter så vid bibliotekets dator, och kan därför inte bara kopiera av Arkions uppgifter, utan får skriva av dem för hand.
 
- Hemma vid den egna datorn skrivs uppgifterna av från blocket och läggs ut på den egna hemsidan.
 
- Denna hemsida upptäcks av en amerikan som inte förstår hälften av vad där står och inte vet något om svensk folkbokföring eller geografi.
 
- Via denne amerikanske släktforskare hamnar så uppgifterna i Familysearch.
 
- Därifrån hämtas de av en hjälpsam släktforskare som svarar på en fråga i Anbytarforum.
 
- Den tacksamme frågeställaren (som inte har någon skrivare till sin dator) skriver så av uppgifterna på ett block för att ge till en släktforskarkollega som inte har dator.
 
- Denne kollega tar i sin tur med sig uppgifterna till sin förenings nästa anbytarträff.Alla som litar på att uppgifterna om Johanna Olsdotter som finns tillgängliga på denna anbytarträff är lika pålitliga som uppgifterna i den första husförhörslängden: Tror ni på tomten också?
 
Alla som skulle våga använda de uppgifterna i den egna antavlan utan att kontrollera dem: Javisst, kan man bli miljonär på lotto...
 
Alla som tror att ovanstående berättelse om Johannas irrfärder genom släktforskarvärlden bara är en svartmålning: Välkomna till verkligheten!

[Mats Ekedahl]

Har ni glömt hur det kändes att för första gången se farfar far i ”läsaren”.
Om det är en nybörjare som det finns anledning att tro att han/hon kan vilja börja släktforska.
Kan ni inte bara tala om var man kan hitta den eftersökta, och hjälpa dem med hur man använder dessa källor. Om man nu tycker att det var ett ovanligt korkat förslag så kan man väl nöja sig med att svara på det som efterfrågades ”lite uppgifter om min farfar far”. Jag har för mig att Håkan Skogsjö skrev någon stans att ”var måttlig”, det var nu inte en uppmaning till detta fenomen men ändock en tänkvärd anmodan.
 
En fråga, får man publicera forskningar tagna ur DISBYT? Samt att icke namnge forskaren? Jag tror DISBYT är en bas för medlemmar DIS.  
 
Sist på sidan
http://aforum.genealogi.se/discus/messages/14590/14590.html?969010866
står det.
 
”Allt innehåll i Anbytarforum skyddas av upphovsrättslagen och får inte mångfaldigas eller spridas utan tillstånd från den person som skrivit inlägget och från utgivaren Sveriges Släktforskarförbund. För att inga missförstånd ska uppstå bör alltid skriftliga tillstånd inhämtas. Sedvanlig citaträtt gäller däremot.”
 
Finns det utrymme för missförstånd?
Är det det någon som vet vad DIS har för regler?
 
/Mats

[Jörgen Tollesson]

Det ovan citerade stycket om upphovsrätt är felaktigt. D.v.s. citatet är korrekt, men innehållet är fel.
 
Släktforskarförbundet har inget med saken att göra. Det som skrivs i Anbytarforum har varje enskild skribent personligen upphovsrätt till (under förutsättning att man inte har kopierat någon annans text naturligtvis).
 
Men för att något ska vara skyddat av upphovsrätt, så ska det ha nått verkshöjd. Att Anders Andersson är född 1827 är en uppgift hämtad ur allmänna handlingar som naturligtvis ingen har upphovsrätt till. Detsamma gäller hans föräldrars namn, var personerna var födda och liknande fakta. Att man har forskat fram uppgifterna betyder alltså inte att man har upphovsrätten till dem; de finns där ju i allmänna handlingar, fritt tillgängliga för alla.
 
Om man däremot skriver en berättelse med egna ord om Anders Anderssons liv, så har man upphovsrätten till den. De enskilda fakta som finns i berättelsen får naturligtvis återges fritt, men hela texten kan inte kopieras och spridas utan tillstånd av upphovsrättsinnehavaren. Och upphovsrätten gäller i 70 år efter författarens död.

[Lotte Jensen]

Stefan!
 
Inte påstod jag väl att någon fått hela sin släktforskning färdigpresenterad på anbytarforum i ett svep. Läs mitt inslag en gång till. Att sitta via internet och forska via andras forskning endast, utan eget arbete, kan man kalla det forskning eller är det sammanställning av forskningsmaterial?  
 
Själv sitter jag och sammanställer, med utgång från Lemke, material om alla präster på Gotland. Men aldrig att jag skulle påstå att det är MIN forskning i helhet även om jag naturligtvis forskat fram en del av materialet.
 
Självklart är det ypperligt att man via internet och/eller irl kan hjälpa och bistå varandra med problem och kompletteringar.  
 
Kanske har vi som debatterar här, olika utgångslägen för denna debatt då det gärna blir att man talar bredvid/förbi varandra. Jag förstår att du antagit en försvarsposition eftersom du nämndes i mitt inlägg.  
 
Min tanke med det inlägget var att lyfta tanken en nivå och rent allmänt fundera kring allt material man så frikostigt sänder iväg.  
 
Lotte

[Sune Lundin]

Nu står det så mycket här så jag vet varken ut eller in,  Så vi skall inte ge några uppgifter till de om frågar  då utan hänvisa till Tex Landsarkivet Bouppteckning, eller se Husförhör Rå socken sid 10 osv.

[Stefan Simander]

Hade skrivit lååååångt o balanserat, nästan vackert inlägg i mina ögon. Det tog en timme. Så kom sambon i all välmening o tjatade o att sommaren o värmen är tillbaka o att jag skulle komma ut i trädgården istället för att sitta här vid burken i källaren o så bytte jag sida på något konstigt vis o allt försvann!!!!!!!!!  
Djävla internet!  
Återkommer!
Hahaha

[Peter Karlsson / anbytarvärd (Peter)]

Såg något bra i min almanacka häromdagen:  
Att fela är mänskligt men för att trassla till det fordras en dator.  
 
Men spar på invektiven; de kan behövas när det verkligen smäller till.. (och ett tips är att man vid långa inlägg ser till att spara det man skriver efter hand - kanske skriver dem i en ordbehandlare till att börja med)

[Jan-Inge Friberg]

Tacka vet jag gammaldags riktig släktforskning.
 
Inga datorer, inget Genline, inga mikrofiche, bara originalhandlingar, som det är svårt att leta i för att ingen har gjort några register.
 
Till detta tillfogar jag ingen elektrisk belysning, bara vaxljus. Du har inga glasögon och inget förstoringsglas.  
 
Om det, mot förmodan, finns några tryckta källor är de i frakturstil och förhoppningsvis skrivna på latin.
 
Va, är det år 2003? Jag som trodde att det fortfarande var 1784. Tänk så fort tiden går.
 
Hoppas att du som läser detta ovan inser att jag inte är helt allvarlig.  
 
Var och en som vill hävda att hon/han släktforskar är ansvarig för kvaliteten i sitt matarial och hur hon/han hanterar detta.
 
Mvh
Jan-Inge

[Jan Kjellander (Berget)]

Självklart skall man dela med sig av sina forskningsresultat - det gäller i all forskning! Om alla som forskar måste börja om från början kommer det ju inte att ske några framsteg! Alla forskningsframsteg bygger ju på att forskaren gått ett steg längre än tidigare forskare, vars resultat måste vara allmänt tillgängliga. Att tjyvhålla på forskningsresultat är verkligen dålig forskningsetik!!
Att forskare måste ange källorna är självklart!!

[Stefan Simander]

Sedan hängde sig datorn! Men jag har inte hängt mig! Möjligtvis hängt upp mig!
 
Kom på något nytt! Frågan om upphovsrätt, som jag väckte här, kanske ska ligga under en egen rubrik!? Har inte detta diskuterats förut?
 
Försök till rekapitulation av mitt nyss fumligt raderade inlägg!
 
Lotte jag avsåg naturligtvis inte dig! Detta är för mig en intressant allmän principdiskussion och inte en personligt vendetta!  
 
Jag tycker dina forskningar och Gotlands Genvägar är utmärkta och tar gärna del av dessa i fortsättningen också, om jag får.
 
När jag följde din uppmaning och läste ditt tidigare inlägg fann jag uttrycket få allt serverat som kan uppfattas liknande, men dels har du ju uttryckligen o utförligare förklarat hur du ser på saken och dels har jag utgått ifrån att den åsikten framförs ibland.
 
Nu var det emellertid så att du nämnde mitt namn och jag undrar. Exakt vad var det som du kritiserade när du nämnde mitt namn i Fardhemsdiskussionen? Om jag nu får komma med en personlig fråga, som är viktig för mig, men mindre viktig än den allmänna diskussionen. (Jag antar att det inte är mig du avser i dina exempel ovan).
 
Det finns sällan några absolut rätt och fel, och kanske ännu mindre i denna diskusson.  
 
Jag vet inte alltid vad jag själv ska tycka och göra. Det kan vara intressant att ta del av andras uppfattningar i denna fråga också.  
Men det verkar i mina ögon som de flesta har gett uttryck för åsikter som sammanfaller med mina tidigare framförda. Sedan finns det viktiga synpunkter som framförts:
 
- Det är klart att det är roligast och källkritiskt mest korrekt att forska själv, helst i originalboken. Det finns ingen känsla eller källa som slår detta.
- Det finns en risk att uppgifter som sprids på internet och på andra håll blir felaktiga och saknar källor.
 
- MEN av olika skäl för olika forskare, så kan det uppenbarligen vara ett alternativ till att inte ha några uppgifter alls. Desto skickligare utförd forskning och ju bättre angivna källor, desto bättre förstås.
 
Det är klart att mina, och andras inlägg, kan diskuteras och kritiseras beroende på vad bristerna består i.  
- Sakfel, oklarheter, brister eller avsaknad av källor - självklart.  
- Längd och mängd mer oklart. Inget problem för mig i regel! Det är klart att det finns gränser. Hela sockengenealogier ska inte ligga under Anbytarforum, men de gör de ju inte heller.
- Personliga påhopp och förtäckta anklagelser - absolut inte.
 
Det finns en risk att kritik leder till att släktforskare inte längre vågar eller vill delge sina uppgifter. Detta är något jag finner ledsamt och onödigt.
Minns därför gärna att kritik lätt leder till större skador än vad som var avsett och att det kan behövas mer beröm än någon kan ana för att reparera dessa!

[Ann Little]

Ja, jag sitter nu här och skakar av rädsla för att allt snart är över för mig; jag är ju en sammanställare av forskningsmaterial.  
 
Mvh/ Ann