Släktforskningshumor

[Torgny Henriksson]

Hasse Alfredson sjunger om samma sak i Prins korv under taket. Det kanske är samma visa?

[Peter Borg]

Det var en gubbe som ägde Frösvidals egendom i Närke på 1950-talet. Man hade börjat med att sätta ut tryckimpregnerade stolpar runt gärdena och man förklarade för gubben att de här kommer att stå sig i minst trettio år! Gubben, som då var några år över nittio utbrister: -Det ska allt bli intressant att se om de där stolparna är lika intakta om trettio år!

[Elisabeth Thorsell]

I sammanhanget tänker jag på gubben som fick besök av kungen på sin 105-årsdag, och då utbrast detta blir verkligen ett minne för livet!  
 
Optimist bör man vara!

[Eva Dahlberg]

Sången I'm my own grandpa kan man höra här med Ray Stevens där även texten finns. Upphovsmän till sången varierar på Internet mellan Moe Jaffe and Dwight Latham - med årtalen 1947 eller 1948 - och Lonzo and Oscar. Eftersom texten stämmer väl med klippet från 1881 måste det finnas en ytterligare historia bakom. Det står på ett ställe att Jaffe & Latham har copyright från 1947 och att den är baserad på en anekdot av Mark Twain som där bevisat att man kunde vara sin egen morfar.
 
Även Grateful Dead har gjort den enligt Internet... Hittar inte vid snabba sökningar någon svensk text. Har ni den?
 
Hälsningar,
Eva
 
PS. Den finns givetvis även som I'm my own grandma

[Olle Elm]

Ibland förekommer den - släktforskningshumorn -  bland inläggen, även i detta forum .
Vänligen,
Olle Elm

[Björn Sonesson]

Här en pendang till inlägget som Olle Elm hittade. Jag skriver det här eftersom det inte har så mycket med ryttare att göra.  
 
Naturligtvis är det verbet tåga som ligger till grund både för fälttåg och vår benämning tåg som kommer från det tyska Bahnzug för vår idag kära järnhäst på räls som skrämde folk och fä i sken utmed järnvägen från 1850-talet och framåt.  
 
På den tiden var man fortfarande osäker på hur detta nya påfund skulle kallas. I  Svensk etymologisk ordbok av Elof Hellquist, får vi veta att en del andra beteckningar fanns till en början i svenska språket; träng, ångvagnsträng, jernträng, jernvägsträng, train el. ångvagnskedja, el. det i dial., men även i de bildades spr. upträdande snoa (=snodden), fermsvepet. Exemplen är från 1840-talen och först 1865 skriver Sturzen-Becker tåget inom citationstecken - detta åter frän samma bokverk. Ja, det är förstås från engelska ordet train som de flesta tidiga exemplen kommer ifrån.

[Monica Svedberg]

Hej Eva!
I somras såg och hörde jag på TV ett klipp ur något gammalt program där Hasse Alfredsson sjöng en variant av denna visa, alltså en översättning av Hasse/Tage.  
Hälsningar
Monica

[Tord Påhlman]

Fortsättning på Ingrids Fälldin-historia ovan från den 19 juli.
 
Damen replikerar: I love your får

[Ingrid Wikberg]

Tord: fniss

[Siv Nauman]

Bara för att Fäldin använde sig av en tolk kan man inte dra slutsatsen att hans engelska var så dålig. Fast historien är ju lika rolig i alla fall.

[Ingrid Wikberg]

Hallå & hej, Jag är övertygad om att Fälldin här fått bli en modern motsvarighet till Bellman (jämför med s.k. Bellman-historier)
Och det fanns en hel del lustiga kort-historier med Fälldin som 'hjälte' som var i omlopp under den period han satt som statsminister. De flesta anspelade på att han ej kunde engelska så bra. Men det var snälla historier  ( hjärtat var med)...och hur många statsministrar får medverka i roliga skämthistorier?  
Synd att man inte skrev ner alla man hörde.

[Siv Nauman]

Som t.ex att han fick smeknamnet Fårbjörn Turbin och att han inte vågade äta äpplen för att han inte visste var han skulle göra av kärnavfallet.

[Ingrid Wikberg]

Torbjörn i våra hjärtan!  

[Sven Perup]

Någon efterlyste den svenska texten till I?m my own grandpa
 
Morfar till mig själv
(Text: Hasse Alfreson)
 
För många herrans år sen när jag blott var tjugosju,
jag fria? till en änka som på så sätt blev min fru.
Och änkans vuxna dotter som var underskön och grann
Blev kär uti min far och de blev gifta med varann.
 
Så blev min far min svärson - hör och häpna kära du -
och min dotter blev min mamma för hon var min faders fru.
Och snart så blev förhållandet komplexare ändån
När änkan blev gravid och jag blev fader till en son.
 
På detta sätt blev pojken min en svåger till min far,
och alltså även farbror till mig själv, så ung han var.
Och om han var min farbror var han faktiskt också bror
till änkans dotter som var gift med far och blev min mor.
 
Min pappas fru en pojke födde fram, och jag mitt fån,
blev morfar till den gossen för han blev min dotters son.
Min fru är alltså moder till min mamma så hör på:
för fast hon är min fru, är hon min mormor likaså.
 
Om frugan är min mormor är jag barnbarn till min tjej,
och när jag tänker på det vill jag gå och skjuta mig,
eller gå och dränka mig i första bästa älv,
för som make till min mormor är jag morfar till mig själv.
 
Morfar till mig själv!
Morfar till mig själv!
Det är inte så grant,
Men det är faktiskt sant:
Jag är morfar till mig själv.

[A-C Andersson]

Hej!
 
Alf Robertson har sjungit in en liknande text. Vet ej med säkerhethet om det är denna eller inte.

[Sven Perup]

Naturligtvis heter textförfattaren Alfredson i efternamn, och inget annat.

[Ingrid Wikberg]

Det gäller att kolla varje liten gren och kvist.....  
 
 
Inkan

[Anna-Carin Betzén]

Möjligen är det fel att klassa detta som humor, snarare lustiga sammanträffanden, men jag måste få förmedla detta som jag läste på en sida om Malmö äldre historia (tyvärr går det inte att länka direkt till sidan med berättelsen):
 
Vid rivningar i Malmö 1974 grävde arkeologer i medeltida lager i hörnet av Västergatan och Fiskaregatan, där Malmöpolisens garage skulle byggas. I en gammal igenfylld brunn hittades ett kvinnokranium med hål efter en finkalibrig kula - tydligen mördad och dumpad under 1700-talet i den dåvarande brunnen. Skribenten fortsätter:  
 
Några år efter utgrävningen höll jag en rundvisning på Gamla Väster och berättade då givetvis om den mördade kvinnan. En äldre dam i publiken blev alldeles vit i ansiktet och var tvungen att stödja sig mot väggen. Som släktforskare visste hon att hennes släktingar hade ägt gården under 1700-talet. Jag minns bara att hon förtvivlat ropade:  
 
-Men vem av mina släktingar är det - och vem av släkten har gjort det!  
 
Hans slutsats var akta er för att släktforska, ni kan drabbas av grubblerier som sätter sina djupa spår för livet, men nog skulle jag tycka att det mest vore en utmaning att försöka reda ut fallet.

[Anders Ryberg]

Tycker mest att det är spännande med de mördare jag har i släkten, de befinner sig trots allt på betryggande avstånd så man slipper skämmas.  En av dem blev för övrigt lagrättsman på äldre dagar...

[Mats Sjödén]

Följande muntration fick jag på (om jag minns rätt) G-gruppens hemsida.
Det kräver visserligen basala tyska språkkunskaper men är ganska fyndig.
H-r
Mats Sjödén
 
  Etwas zum Nachdenken:
 
 Herr Kreitlein ging, vor Jahren schon  
 mit f?nfundsechzig in Pension;  
 aus Langeweile sah er drum,  
 sich bald nach einem Hobby um.  
 Hierbei geriet er irgendwie  
 an seine Ahnengalerie.  
 Das war was wirklich Interessantes,  
 was völlig Neues , Unbekanntes  
 und er beschlo? sogleich, deswegen  
 sich einen Stammbaum anzulegen.  
 Er stöberte in Stadtarchiven,  
 in Chroniken, in alten Briefen;  
 nahm sich bei manchem Dorfpastor  
 die dicken Kirchenb?cher vor  
 und drang bei der Gelegenheit  
 weit, weit in die Vergangenheit.  
 Er fand zwei Schneider, einen Wirt,  
 vier Bauern, einen Schweinehirt,  
 je einen K?ster, M?ller, Bäcker,  
 drei Schmiede, einen Schieferdecker,  
 dann einen f?rstlichen Lakai,  
 ein Postillion war auch dabei,  
 ein Vorfahr war sogar Minister,  
 zwei andere lebten als Magister,  
 dann gab es ein paar Grenadiere,  
 zwei Musikanten, zwei Barbiere,  
 drei Metzger, und im blinden Eifer,  
 fand er noch einen Scherenschleifer.  
 Es war ein Baum mit vielen Zweigen,  
 von Nebentrieben ganz zu schweigen,  
 Herr Kreitlein brauchte viel Papier,  
 viel Tinte und Geduld daf?r.  
 Er kam bis f?nfzehnhundertneun,  
 doch dann schien es vorbei zu sein,  
 denn hier versiegten alle Quellen,  
 es war kein Ahn\ mehr festzustellen.  
 
 
D\rauf stieg Herr Kreitlein in den Zug,  
der ihn ins ferne Hamburg trug,  
zu Doktor Doktor Dusterwald,  
der als ein Fachexperte galt.  
Er bat ihn in bewegten Worten,  
des Stammbaums Wurzelpfahl zu orten,  
beziehungsweise jenen Mann,  
mit dem die Reihe einst begann.  
Der Doktor lächelte jovial;  
Verehrtester, nun geh\n Sie mal,  
in uns\ren weltbekannten Zoo,  
gleich vorne an, Abteilung zwo.  
Herr Kreitlein fand dies sonderbar,  
doch weil er schon in Hamburg war,  
begab er sich am gleichen Tag  
zu Hagenbeck, ihn traf der Schlag!  
Da sa? in seiner Käfig-Villa  
ein Affe, nämlich ein Gorilla,  
er blickte traurig und verwundert  
in unser zwanzigstes Jahrhundert,  
fing Läuse und verschlang Bananen,  
Herr Kreitlein forscht nicht mehr nach Ahnen.