Släktforskning i grundskolan och på gymnasiet!

[Pierre Nilsson]

Jag tycker att man borde ha möljighet att utföra sin hobby även i skolan på rasterna. För dagligen hör jag ganska många elever som tänker på det där med släktforskning. Men varför börjar ingen då? Jo kanske därför priserna på mikrokorten är alldeles för höga och det finns för få instutioner. Jag skall minnsann nu i höst börja ett specialarbete i skolan som handlar just om släktforskning. Jag tycker själv som forskar flitigt att priserna hos SVAR är alldeles för höga.
Om man hade möljighet att utföra släktforskning i skolan skulle antagligen fler ungdomar än i nuläget hålla på med släktforskning antar jag.
 
Det här med priserna från SVAR måste gå ner för det blir dyrt i längden.

[Lars Nylander]

Jag tycker att lärarna borde intressera sig mer för släktforskning, särskilt historielärarna. Jag har under min skolgång (jag tog studenten 1997) aldrig fått höra ordet släktforskning under lektionstid. Flera gånger har jag däremot blivit uppmanad att blicka mina vyer utanför landets gränser. Varken släktforskning eller hembygdsforskning är något som verkar passa inom skolans trånga internationellt inriktade byråkrati.
 
Varför är det så?
 
Släktforskning gör att man får en bättre inblick i historien. Det borde vara i lärarnas intresse att på detta sätt mer intressera de ibland tämligen ointresserade eleverna för vår spännande historia (som egentligen endast är en modell av det förgångna, men det hör inte hit).

[Pierre Nilsson]

Hej Lars Nylander!
Hur började du med släktforskning och när?
Jag var 16 år när jag började och nu är jag 19. Tror du att det hjälper om man håller föredrag om släktforskning i skolan att få fart på eleverna till arkiven eller hur skall man göra?
 
Nästa läsår som börjar hösten 199 (då jag går Na3) ska jag göra ett specialarbete om det här med släktforskning. Varför är inte fler elever intresserade av denna hobby som vi har? Det är ju jättesynd tycker jag.  
 
Hur stor antavla har du och vad kommer förfäderna ifrån?
 
Jag håller fullständigt med dig på alla punkter att man får en bättre inblick hur det var förr när man forskar. Bouppteckningar ger mycket intressanta upplysningar. Varför ingår inte en grundkurs i släktforskning på historietimmarna?
Mvh
Pierre N

[Lars Nylander]

Hej Pierre
 
En sak är säkert,
man gör inte eleverna intresserad genom att fanatiskt springa ned till biblioteket varje rast - man blir troligen snarare ansedd som litet konstig då i stället för att väcka intrsset hos andra.
 
Vägen måste nog gå genom lärarna. Om lärarna pratar om släktforskning vill nog eleverna prova på det, för att få bättre betyg; och vem har inte varit med om att en person som tyckt släktforskning varit urfånigt själv fallit i fällan och blivit en fanatisk forskare?
 
Det jag menar är att intresset skulle väckas hos så många fler om det kom in på schemat.  
 
Jag talar inte för mig själv där. Jag började när jag var 14, våren i åttan, om jag inte minns fel. Det var inte genom skolan. Jag läste ett anslag om släktforskning på biblioteket och ringde till ett av namnen som stod på anslaget.
/Lars Moënsis

[Patrik Andersson]

Hej!
 
Barn bör enligt min mening så tidigt som möjligt få del av sin släkts historia. Den gamla aforismen den som känner sin historia, känner sig själv är i högsta grad relevant i en värld där nationerna gränser suddas ut. Huvudansvaret för delgivandet av denna kunskap bör föräldrarna (mor- och farföräldrar kanske än mer) äga men även skolan kan göra en del.  
 
Att baka in släktforskning i ämnet historia ligger naturligvis nära tillhands men kanske  
även i ämnet geografi. Visserligen är lärarnas redan nu pressade att hinna med allt på lektionerna, men ämnet är så pass viktigt att det ej bör negligeras.  
 
Barn är av naturen nyfikna och denna nyfikenhet bör tas tillvara även på detta område.  
 
Nivån bör läggas på lämplig nivå för barnen, dvs. man bör inte börja med att titta på mikrokort utan istället prata allmänt om sin släkt, vad barnen vet och har hört. På så vis läggs en god grund till vidare studier.  
 
Att som du skriver Pierre få möjlighet att syssla med sin hobby på rasterna låter bra, men det kommer nog tyvärr bli mycket kostsamt om många elever önskar detta mot bakgrund av den mångfald av olika intressen som finns, och vem skall betala? Men som du vidare skriver finns möjligheten att forska så kommer intresset sannolikt öka.

[Johan Sjöberg]

Hej!
 
Jag har alltid talat med min mor o mina mor- o farföräldrar om min släkts historia (hur mitt intresse uppstod tänker jag inte redogöra för här, det har jag skrivit nog om under rubriken varför släktforskar vi). Under hela min skoltid, så hörde inte heller jag talas om släktforskning på lektionstid, ens under historietimmarna. Jag skrev f ö ett specialarbete som inte direkt handlar om släktforskning. Jag gjorde en kohortstudie över 15 gossar, alla födda på landsbygden i nuvarande Strängnäs kommun 1820 (jag gick i gymnasium i Strängnäs, och biblioteket i Strängnäs har köpt in mikrokort för alla socknar i nuvarande Strängnäs kommun). Utan den metodik jag lärt mig som släktforskare (sedan 15 års ålder) skulle jag nog haft betydligt svårare att genom att sammanställa uppgifter ur olika källor få ett resultat, och dra en slutsats. Jag anser att såväl föräldrar o far- o morföräldrar har ett ansvar, men det förefaller mig naturligt att skolan under historieundervisningen drar sitt strå till stacken. För att kunna förstå de som är annorlunda, så måste man först förstå sig själv, sin situation i samhället, och varför man har hamnat där man gjort och blivit den man är. Det kan förklaras med mycket mer än bara släktbakgrund, men jag tror att om det svenska folket kände sina rötter bättre, så skulle de lättare kunna acceptera och ta emot andra impulser istället för att skrämmas av dem. Om man som nu försöker glömma landets o folkets historia, och sopa det under mattan, så skapar man en slags nationellt mindervärdeskomplex som uttrycks genom att man försöker ta ut det mot andra, t ex invandrare.

[Johan Sjöberg]

För övrigt borde lån från SVAR betraktas som vilka andra fjärrlån som helst ur bibliotekssynvinkel. Det är orimligt att det ska kosta mer att låna från SVAR än att låna tjocka böcker från Lund eller Uppsala...
 
MVH
Johan Sjöberg, Karlstad

[Stefan Simander]

Jag är SO-lärare på högstadiet och började för 10  
år sedan släktforska just på grund av en annan  
lärares elevuppgift att fylla i en antavla.  
 
Allt fler lärare verka ägna tid åt släkt- och  
hembygdsforskning. Dels i årskurserna 1-6 i  
Hembygdsorientering, dels i SO:ns hembygd och  
Svenskans Boken om mig där många gör en kort  
familje- och släktbeskrivning. Inom TEMA och  
Elevens val kan det förekomma mer forskning, men  
eftersom släktforskning tar mycket tid, så är det  
svårt att hinna med inom ramen för skolan.  
Specialarbeten på gymnasiet handlar ibland om  
släktforskning.
 
Som historielärare ligger det nära till hands att  
använda sin egen släktforskning som levande  
exempel på hur det kunde gå till.
 
De flesta elever funderar väl någon gång på sin  
bakgrund, men släktforskning upplevs inte som så  
angeläget i konkurrens med mycket annat som upptar  
deras tid.
 
Släktforskarförbundet har just haft en  
uppsatstävling som erbjudits samtliga skolor (om  
det nådde alla elever är väl mera tveksamt!?) i  
Sverige, där man försökte stimulera till både  
forskning och beskrivning av släktförhållanden.
 
Ett exceptionellt positivt exempel utgör en  
erfarenhet från min tid som speciallärare. En elev  
hade svårt att skriva egen text i åk 9. Men  
eftersom han blev nyfiken på släktforskning som  
jag sysslade med, så hjälpte jag honom att komma  
igång och därmed blev han tvungen att både lära  
sig läsa äldre stilar och skriva ner sina  
resultat. Vilket också ledde till en positiv  
utveckling för honom i övrigt. Hans mamma blev så  
tacksam att jag efter skolavslutning fick en  
läsapparat av dem!

[Stefan Simander]

simson är Stefan Simander! Ursäkta  
feltryckningen!!

[Staffan Bengtsson]

Jag arbetade som gymnasielärare några år och sista året (1991/92) erbjöd jag de som var intresserade att göra sitt specialarbete i släktforskning. Intresset var stort och alla kunde tyvärr inte beredas plats. Under hösten höll jag, efter lektionstid, en grundkurs i släktforskning och läsning av gamla handstilar. Eleverna fick intervjua sina far- och morföräldrar och vi besökte SCB i Stockholm för att titta i deras utdrag av födelseböcker och på så sätt hitta den första nya generationen.
 
Eleverna fick offra sportlovet eftersom vi då åkte upp till SVAR i Ramsele. Jag hade förhandlat fram paketpris på såväl forskarsal som på Hotell Färnlöf. Hotellet ordnade t.o.m. en fest med levande musik en av kvällarna. Mycket trevligt.
 
Allt blev mycket uppskattat. Jag slutade efter den vårterminen men trycket från elevhåll lär ha varit stort på en fortsättning. Det fanns dock ingen lärare som hade kunskap eller intresse att fortsätta.

[Pierre Nilsson]

Hej!
Mitt specialarbete handlar om hur släktforskning går till och vilka problem som kan dyka upp och hur man brottas med dem. Det kan ju inte bli en doktorsavhandling men det går bra för mig. Varför vill ingen annan göra sådant här jobb? Att släktforska gör man inte bara för egen del utan även för framtiden. När jag försöker berätta för eleverna var jag håller på hänger de med huvudet och verkar inte förstå. Det är något fel nånstans. Vad kan jag göra för att få fler intresserade?
 
Under mina första 3 år som släktforskare så hjälpte en kompis till mig med min släktforskning. Tyvärr lever han inte längre. Vad jag nu måste göra är att fortsätta allt själv och det går bra men varför vill ingen annan kompis hjälpa mig. Varför just den här killen hjälpte mig med detta var att han brydde sig väldigt mycket om mig.
 
Roligt att fler gjort specialarbeten om släktforskning tycker jag. 1998 var ungdomens år inom släktforskning och vad hände med släktforskarintresset hos unga då?
Mvh
Pierre N

[Lena Johansson]

Hejsan!
 
Jag arbetar som lärare i åk 6-9 vid Stöde skola. Nu under hösten hade vi en rubrik som hette Familjen under två veckors tid. Under den tiden var det flera som släktforskade. En del utnyttjade biblioteket, där de hade chans att få hjälp av en äldre rutinerad släktforskare, numera pensionär. Då denna person även är från bygden, så kunde han hjälpa eleverna med mycket. Andra började med de närmsta generationerna som de inte visste så mycket om genom att intervjua far och morföräldrar. Jag tyckte det hela var mycket lyckat. Tiden eleven hade att tillgå på skolan var 120 minuter varje dag under som sagt två veckor.
 
Under fjolåret då vi hade mer traditionell undervisning på skolan hade jag under en 6 veckors period en grupp på ca 15 elever som släktforskade. De var mycket intresserade och många ville helst på en gång ha fortsättning på det hela.
 
På dessa sätt tror jag att man väckt intresset ganska bra bland den yngre generationen. De får en större helhet i vem de är. Nu underlättar det förstås här på landsbygden då de flesta elever har familjer som bott här i många generationer.
 
Visst behövs släktforskningen i skolan!
 
mvh
Lena  
NO-lärare, ej SO-lärare

[Pierre Nilsson]

Hej Lena!
En kanongrej av dig anser jag. Att få chansen till att få börja släktforska under skoltid har inte ens jag fått under mina 3 år som forskare. Du sa att de gick i åk 6-9. Då är de födda 1984-87. De har många år framför sig med sitt forskande. Roligt att se att sånt här händer. Släktforskar du själv? Jag har själv utfört genealogi ner till 1400. Egentligen skulle jag ha startat 1991-92 men föräldrarna krånglade genom att inte berätta uppgifter så jag kunde starta och allt blev förskjutet.  
Mvh
Pierre N

[Lena Johansson]

Hejsan Pierre!
Jodå, visst släktforskar jag själv, och det är väl det som gör att man kan smitta av sig på det yngre gardet. Några negativa kommentarer om släktforskning har jag aldrig hört från eleverna i åk 6-9. De verkar snarare fascinerade...  
mvh
Lena

[Swen Stockhaus]

Lena och Pierre:
Här finns information om fyra radioprogram som behandlat detta med släktforskning i skolan.
 
http://www.ur.se/sundsvall/spring2.html
http://www.ur.se/sundsvall/spring3.html
http://www.ur.se/sundsvall/spring4.html
http://www.ur.se/sundsvall/spring5.html
 
Jag har även skickat tipset till min 0-6 skola och väntar med intresse på kommentarer.

[Ulf Jämterud]

SLÄKTFORSKNINGSKURS PÅ GYMNASIET
 
Hej!
 
Jag heter Ulf Jämterud och är lärare i historia på Bromma Gymnasium. Jag ska starta en kurs i släktforskning för gymnasieeleverna när höstterminen börjar i mitten av augusti. Kursen är på 60 timmar. Jag har själv lagt upp kursen och skulle bli väldigt tacksam om någon som redan har undervisat om släktforskning på gymnasiet eller högstadiet kunde ge lite tips vad som fungerar och inte fungerar. Jag har redan gjort en grovplanering av kursen men det vore värdefullt med synpunkter innan jag drar igång kursen.
 
vänliga hälsningar
Ulf Jämterud

[Karin Holm Björkholm (Karin)]

[color=aa00aa]Ur dagens SDS  
CHANS ATT SLÄKTFORSKA GES PÅ LOVET.
 
LUND: Under sportlovet får ungdomar möjlighet att introduceras i släktforskningen.Det är på Landsarkivet som Petra Nyberg och Anette Ljungström lär ut hur man släktforskar till ungdomar onsdagen 21 februari.Minst tolv år ska man vara för att få vara med.
      För vuxna ordnas kurs i paleografi,hur man läser gammal handstil 19 och 26 februari.Det är Lars Svensson,chef på Svenska Akademiens ordbok,som håller i kursen.
      De som vill vara med i kurserna på Landsarkivet måste boka i förväg.[/color]

[Lars Sandberg]

Hur hjälper man skolelever från arabiska länder att släktforska?  
LS

[Karin Jirénius]

Ett av problemen med att släktforskningen inte får fäste bland tonåringar är nog för att allt som förknippas med historia anses dammigt och tråkigt. Man måste få dem att förstå att bakom alla namn finns det intressanta levnadsöden. Och viktigast av allt - de måste få se att det finns ungdomar som släktforskar och inte bara pensionärer! Släktforskarföreningarna kan ju försöka komma in på temadagar eller morgonsamlingar och visa upp några av föreningens yngre medlemmar samt berätta roliga historier ur de egna forskningarna.
Sedan har nog de historiska institutionerna ett stort ansvar. Historiker rynkar ofta på näsan åt släktforskare, eftersom de anser att släktforskarna inte är så källkritiska och därför oseriösa! Där hänger det på oss att visa dem!
 
Karin Jir?nius
(30-åring med 60 p i historia)

[Jojje Lintrup]

Hej Lars Sandberg,
 
Jag har själv ingen erfarenhet av att släktforska i arabiska länder, men tycker att det borde gå lika bra att släktforska där som här. Problemet är att ta reda på hur, och om de har motsvarigheten till kyrkböcker i sina mosk?er, m.m.
Jag skulle, om jag sattes inför detta problem, ta kontakt med närmaste mosk?, eller det prästerskap som finns att tillgå. Säkert kan de svara på din fråga och hänvisa till sina källor. Att arabiska muslimska länder skulle sakna registrering av sina medborgare/församlingsmedlemmar skulle förvåna mig mycket. Jag har också sett att vissa araber hävdar att de stammar från Muhammed, vilket är svårt om man inte har ordning på sina anor. Vi får heller inte glömma att t.ex. det muslimska Spanien på sin tid var ett av de modernaste dåtida samhällen, med bibliotek långt större och innehållsrikare än vad den kristna världen kunde skryta med, något som ändå borgar för att deras kontroll av medborgarna borde vara lika hög som vår.

[Henrik Mosén]

Hej Lars och Jojje!
 
Utan att veta så väldigt mycket om släktforskning i arabiska länder (där jag misstänker att det kan variera en hel del), så kan jag berätta att jag har en bekant som kommer från Dubai, där folkbokföringen uppenbarligen inte har varit så väldigt väl utvecklad, vilket gör att det verkar vara svårt att ens komma mer än ett par släktled bakåt. Kanske kan det variera beroende på vilken folkgrupp man tillhör?
 
Däremot har t ex min bekants far tydligen en uppsättning med tavlor där släkten leds bakåt i tiden - möjligen har de sammanställts för att hålla reda på vem som är släkt med vem (arvstekniskt) och vad som ägs av vem. Med hjälp av dessa släkttavlor kan man tydligen leda sin släkt bakåt längre än folkbokföringen kan hjälpa till. Hur tillförlitliga dessa släkttavlor är vet jag inte.
 
En annan bekant (Bosse Lindwall) har i sin ägo en bok där man listar möjligheter att släktforska i olika länder runt om i världen. Vad jag minns så var möjligheterna mycket små just i Dubai. Kanske är det en möjlighet att börja titta i någon dylik bok för att få veta lite mer om var man ska börja.

[Tord Påhlman]

Det är nog en smula väl optimistiskt att tro att det går lika lätt att släktforska i arabvärlden som här. Kvalit?n på folkbokföringen varierar säkerligen från land till land, men generellt sett ligger den ljusår efter vår kyrkobokföring. Dagens nationalstater i arabvärlden är ju oftast relativt unga. Samhällsstrukturen var tidigare ofta grundad på familjer och släkter (stammar). Inom släkterna kan man nog ofta - som antytts i ett av inläggen ovan - ha viss kontroll över släkten bakåt. Slälv har jag stark anknytning till ett land i arabvärlden, men någon regelrätt släktforskning där har jag inte vågat mig på. Däremot har jag inhämtat en del muntliga uppgifter från äldre personer i ifrågavarande familj, men aldrig kommit längre än ett par generationer bakåt. Människors ålder är ofta tabubelagt (det är inte ovanligt att barn inte vet hur gamla föräldrarna är), därför kan det vara svårt att få reda på exakt hur gamla förfäderna blev.

[Jojje Lintrup]

Ett är dock säkert mina herrar, nämligen att man fortfarande använder patronymikon i arabländer, och därför verkar sätta en viss vikt vid vem som är son till vem, osv.
Hur det än står till med saken, tror jag att Lars bör vända sig till någon sakkunnig präst för att rådgöra om hur man ska gå tillväga. De länder där man använder sig av arabiska är så pass olika, att var och en av dem kan ha helt olika förutsättningar. Här handlar det om elever i svenska skolor med diverse olika bakgrund, och som säkerligen tillhör muslimska (ibland ockå KRISTNA samfund - ja, det finns en hel del araber som är kristna också!), vars religiösa ledare borde vara insatta i ämnet.
Utnyttja dem!

[Tord Påhlman]

Ja, visst använder man patronymikon i arabvärlden. Man nöjer sig inte med fars namn utan bär även farfars namn (vad nu det kan kallas på grekiska). Dessutom brukar man ha ett släktnamn, oftast relaterat till den plats familjen kommer ifrån. Alltså, varje människa, kvinna som man, bär i regel fyra namn: sitt eget, fars, farfars samt släktnamnet. Fadersnamnet och farfarsnamnet får inte, i likhet med svenska patronymika, tillägget son eller dotter. Däremot betraktas det som genitiv då det följer efter personens eget namn. Släktnamnet skrivs ofta i bestämd form, med artikeln al eller el före namnet. Således, Iraks diktator Saddam Hussein, vars farfarsnamn jag ej känner utan betecknar NN, bör heta Saddam Hussein NN el-Tikriti, vilket kan tolkas som Tikritiern NN:s Husseins Saddam. El-Tikriti Tikritiern är en person från staden Tikrit i Irak. Det blev mycket prat om namn och lite om släktforskning. Jag skall dock försöka se om jag kan hitta några fler tips för arabiska släktforskare.

[Gunilla Önnberg]

När det gäller släktforskning i skolan, så har de infört för några år sedan elevens val här i Torsby i Värmland.  
Så nu har vi på Torsby Finnkulturcentrum och NordVärmlands Släktforskarförening elever som håller på att lära sig att släktforska och de är väldigt intresserade.
Det gäller att lägga upp det så att det blir roligt.
MVH Gunilla

[Elisabeth Thorsell]

Vid sökning på nätet på arabia+genealogy fick jag 10 träffar, men hur relevanta de är, är ju en annan sak.
 
En träff som i alla fall handlar något om ämnet är http://www.genforum.genealogy.com/saudiarabia/

[Tord Påhlman]

Jag lovade i ett inlägg ovan att försöka få fram fler tips för släktforskare i arabvärlden. Eftersom mina tips i första hand berör Egypten lägger jag ett inlägg under Länder: Egypten

[Lena A Löfström]

Måste helt enkelt bara få dela med mig. Nyss fick jag ett oväntat telefonsamtal. I andra änden fanns en liten hallandstös, som på något outgrundligt sätt fått mitt telefonnummer. Hon skulle göra ett skolarbete sa hon, släktforskning och undrade nu om jag kunde ge henne lite tips och hjälp för hon visste inte alls något om detta. Men hon var intresserad, speciellt av sin pappas sida för den visste hon väldigt lite om.
 
Hur som, jag ställde lite frågor till henne och jag gav henne en del enkla handfasta råd, som t ex att tala med farfar som fortfarande fanns i livet.  
 
Men det jag ville säga och dela med mig av det var hur tösen under samtalet blev mer och mer intresserad och rösten blev gladare och gladare för att till sist säga till mig oj vad skoj, men man kan väl fortsätta längre bakåt om man vill? även om det inte behövs för skolarbetet!
 
Tänk att man genom så lite kan påverka i positiv riktning och kanske vara delaktig i att ett spirande intresse kanske kan bli något mer.
 
Mvh
Lena A L

[Johannes Gävert]

Själv började jag att släktforska i våras strax före jag fyllde 18 av att min gamelmormor berättade om hennes föräldrar far och morföräldrar så långt som hon visste. Och då var nyfikenheten tänd! Därefter sticker jag till ULA (jag bor i uppsala) de dagar jag slutar tidigt. Av de jag talat med i skolan har jag bara hört possitiva saker, många låter rentav intresserade, så nog allt finns det en potential bland ungdomar att börja släktforska. Dessvärre är kunskapen om släktforskning dålig. Så lite undervisning på historietimmarna vore nog på sin plats.
 
/Johannes

[Ann Sjöberg]

Lite utanför ämnet men Malmö högskola har en 20p.  
kurs i släktforskning som sträcker sig över 2 terminer.  
 
Jag går själv på kursen just nu. Vi har inte hunnit gå
så många gånger ännu men om man tittar på
schemat så verkar kursen väldigt bra med många
intressanta föreläsningar och studiebesök.
 
Om någon är intresserad så kan man läsa mer på
kursens hemsida.
 
Hälsningar
Ann

[Rosine Nilsson (Rosine)]

När det gäller mitt eget släktforskande så beror det på att äldsta dottern fick i uppgift att släktforska när hon gick i åttonde klass. Vi hjälpte henne under de sex veckor hon hade på sig att intervjua farmor och mormor samt leta efter foton.
Dottern fick nya skoluppgifter MEN vi var fast.
 
När nu dotter nr 2 går i åttan så skulle hon göra ett reportage. Då bestämmer hon sig för att skriva om hur det går till att släktforska. Cirkeln är sluten på något vis.
Hon gjorde en intervju med mig och berättade om hur man går till väga. Även förklaringar av vissa ord ingår. Slutligen den egna reflektionen om hur skolan gjort att två tonårsflickor släpas land och rike runt av föräldrarna för att titta på husgrunder och stengärdsgårdar som minner om släkten.
Till slut frågade hon mig om varför jag verkligen fortsätter att släktforska, vad är det jag vill veta egentligen?
Hur formulerar man sig då? Jag tänkte länge innan jag svarade.
Det enda jag kom på var att mitt intresse för historia driver mig att ta reda på hur mina anor är en del av historien.
Det fick godkänt som anledning.
 
Däremot irriterar det mig att jag inte fick sådana uppgifter när jag gick i högstadiet och gymnasiet på 1970-talet.  
 
Hälsningar Rosine