1. En del om den Ehrensteenska släktkretsen har diskuterats under: släkter: Bononius, och i någon mån (släktingar) under introducerad adel: Ehrenmarck, Småland: socknar: Locknevi, Östergötland: Socknar: Söderköping, bland annat med inlägg av övertecknad.
Jag har även skrivit en uppsats/artikel om Edvard Ehrensteen: Edvard Ehrensteen - en östgötsk prästson som hamnade i maktens centrum (publicerad i Sändebrev från Skolmästaregården, Linköping 199..) [Kan rekvireras gratis av övertecknad eller Bo Persson; eller översändas via E-mail]
2. Kajsa, (inte för att det spelar någon större roll, men...) anledningen till att jag överhuvudtaget tog upp temat om man hade fortsatt att adla... var ju att jämförelsen mellan förr och nu annars hade haltat, bl.a. vad beträffar adelsferekvensen bland de nuvarande makthavarna. Jag försökte då översätta till nutida förhållanden, när bl.a. oppositionsledare, jurister och diplomater tillhör den högsta eliten. Jag menade inte att just dessa kategorier med nödvändighet hade blivit adlade under 1600- och 1700-talen, århundraden som åtminstone jag betraktar som höjdpunkten på adelns storhetstid.
Nej, vad jag ville ha fram, var inte att peka ut enskilda grupper som skulle ha adlats, utan att påvisa att eliten av makthavare (politiker, statsmän, ämbetsmän byråkrater [vilket inte alltid betyder samma sak]), militärer, vetenskapsmän och konstnärer, i alla tider utgör en slags aristokrati, som har likartad funktion, social ställning, boendestandard, kontaktnät etc. som sina tidigare motsvarigheter, oberoende av om man använder adliga titlar eller ej.
Apropå Edvard Ehrensteen, är ju hans karriär på intet sätt unik. Den är i stället, vill jag påstå, typisk för 1600-talets ämbetsmän, som ofta kommer från ofrälse miljö (prästsöner synnerligen vanliga), studerar vid universiten i Uppsala, Lund, Åbo, Greifswald eller Dorpat (ofta under stora ekonomiska vedermödor), för att så småningom ta plats vid verken och utgöra stommen i det karolinska ämbetsmannasamhället. Många adlas på vägen, och bildar tillsammans kärnan i vad man brukar beteckna som den lågadel eller ämbetsmannaadel, som Carl X Gustaf och Carl XI lierar sig med i sin kamp emot den alltmera makt- och egendomshungrig högadeln, som ser en fara i för stor makt för såväl kung som för lågadel och ofrälse. (Mycket av detta diskuterar jag i f.ö. i min artikel)
Bland Ehrensteens medbröder i dessa avseenden, kan nämnas Johan Adler Salvius, Erik Lindschöld, och Ehrensteens svågrar Olof och Lars Wallenstedt, Mattias Björnklou och Anders Solenblomma.
Ätten Wallenstedt, som Ehrensteens hustru Catharina tillhörde, är ett av många exempel på att biskopsbarn adlades, andra exempel är Benzelstierna, Cederström och Odencrantz. Intressant nog adlades då alla barnen, d.v.s. även döttrarna. Detta sätt att adla biskopsbarn kollektivt, förkom bara fram till 1700-talets senare del. Senare kom adlandet mer och mer att betraktas som något individuellt, och efter 1809 införde man följdriktigt det engelsk/franska adelssystemet, innebärande att endast en bärare av titeln ( huvudmannen) samtidigt kunde förekomma (men detta gällde ju bara nyadlande).
Biskoparna själva adlades däremot inte, i likhet med präster överhuvudtaget. Det hade ju att göra
med att prästerna redan s.a.s. ansågs som adliga, eller åtminstone nästan deras vederlikar. De räknades nämligen till det andliga frälset, medan adeln kallades det världsliga frälset. Adeln och Prästerskapet räknades ju som de bägge främsta stånden, så beskrivningen först adeln sedan alla andra stämmer inte helt. Graderingarna och valörerna var ju stora i den tidens sociala skiktning.
Är mina påståenden vanliga bland socialister säger du..... Hm, intressant, men tillåt mig betvivla det. Jag tror inte att de skulla framställa det hela på riktigt samma sätt.