Varför hänger vissa släktnamn kvar medan andra inte gör det?

[Kristoffer Andersson]

Hej!

Jag undrar varför det i vissa fall blir så att ett släktnamn (efternamn) följer med släkten och i vissa fall inte. Jag har läst att innan 1850 så var standarden att man använde patronymikon, vilket är det absolut vanligaste i mitt träd, men även innan 1850 så kunde vissa efternamn "hänga kvar", ibland bara för två generationer.

Jag har exempelvis en Eric Heggelund (f. 1766) i mitt träd, hans far hette Jöns Heggelund och han fick således "ta över" släktnamnet. När Eric i sin tur får barn (f.1780-90) heter dessa Eriksson/Eriksdotter i efternamn. Hur kommer det sig?

Har försökt läsa mig till något svar, men har inte lyckats hitta något som svarar direkt på frågan.

[Ulf Berggren]

Det brukar hänga ihop med sådant som vilket yrke man hade. Om du nämner yrkena för dessa personer (inkl. Erikssönerna) kan det vara möjligt att ge en förklaring för dessa fall.

[Leif Lundkvist]

Man var ju alltid -son/-dotter (fast "okända fäder" ställde till det). Till detta kunde man lägga ett annat namn, vanliga är sådana av typen natur+natur (Hägg+lund). Detta bestämde man själv, det var inget man fick. Erik bestämde alltså att han skulle heta Häggelund som sin far, han kunde lika gärna ha tagit något annat namn. Sådana namn var "obligatoriska" för soldater, vanliga bland hantverkare, men förekom undantagsvis bland lantbrukare också. Mitt kommer från ett soldatnamn 1823, en del släktgrenar (både män och kvinnor) behöll det, andra gick tillbaka till patronym.

[Kristoffer Andersson]

Det brukar hänga ihop med sådant som vilket yrke man hade. Om du nämner yrkena för dessa personer (inkl. Erikssönerna) kan det vara möjligt att ge en förklaring för dessa fall.

Hej! Den äldre Heggelund (Jöns) har jag inga belägg för mer än att han finns i födelseboken för sonen Eric (Fränninge CI:1 b.560 / s.51). Eric Heggelund var arrendator per hans dödsnotis (Fränninge CI:3 b.157 / s.363), står inget om yrke i den försa HFL för församlingen (Fränninge AI:1 b.76 / s.75) i den andra församlingsboken står det "Arrendator Enkl." (Fränninge AI:2 b.335 / s.330). Erics son Christopher Ericsson var åbo (Fränninge AI:2 b.228 / s.223), i hans sons födelsenotis (Christian) så står han som "Christopher Ericsson Heggelund" (Fränninge CI:2 b.580 / s.53). Det enda andra barn jag vet Eric Heggelund fick var en flicka, och hon har också patronymikon som efternamn.

Man var ju alltid -son/-dotter (fast "okända fäder" ställde till det). Till detta kunde man lägga ett annat namn, vanliga är sådana av typen natur+natur (Hägg+lund). Detta bestämde man själv, det var inget man fick. Erik bestämde alltså att han skulle heta Häggelund som sin far, han kunde lika gärna ha tagit något annat namn. Sådana namn var "obligatoriska" för soldater, vanliga bland hantverkare, men förekom undantagsvis bland lantbrukare också. Mitt kommer från ett soldatnamn 1823, en del släktgrenar (både män och kvinnor) behöll det, andra gick tillbaka till patronym.

Intressant! Undrar varför han valde att ha samma efternamn som sin far? Något man troligen aldrig kan få reda på känns det som. Synd att lagen gällande efternamnsbyte inte kom tidigare än vad den gjorde, upplever det som att folk bytte namn mer förr.

[Eva Dalin]

Den äldste Heggelund (Jöns) fick sitt namn när han blev ryttare vid Södra skånska kavalleriregementet.
Riksarkivet Generalmönsterrullor, Arkiv med löpande volymnumrering, SE/KrA/0023/0/949 (1759), bildid: A0028975_00367

[Kristoffer Andersson]

Den äldste Heggelund (Jöns) fick sitt namn när han blev ryttare vid Södra skånska kavalleriregementet.
Riksarkivet Generalmönsterrullor, Arkiv med löpande volymnumrering, SE/KrA/0023/0/949 (1759), bildid: A0028975_00367

Väldigt intressant! Har inte varit med om att ett militärnamn följt med efteråt förr när barnen inte själva varit militärer. Jag försökte titta bakåt i rullorna (kan helt för lite om militären än så länge) men det verkar som att "steget" innan 1759 är 1754 (varför saknas 55-58?). I den boken, Generalmönsterrullor - Skånska Dragonregementet 948 (1754) b.710 (i Arkiv Digital), så är hans plats, 106, upptagen av någon annan (om jag nu hittat rätt, men tror det).

[Klas Wallén]

Hej!

Har själv minst ett exempel då ett soldatnamn förts vidare till barnen fast fadern inte längre varit soldat. En Soldat vid namn Ståhl fick avsked kring mitten av 1800-talet och blev senare hemmansägare men behöll ändå sitt soldatnamn. Detta namn kom även de flesta av hans barn att använda. Min farmors mor t.ex. hette enbart Ståhl i efternamn. Vill dock poängtera att de flesta av mina soldaters barn inte tagit soldatnamnet som efternamn.

VH Klas Wallén

[Eva Dalin]

Johan.
Generalmönstringar hölls i bästa fall ungefär vart tredje år.
Om Sverige var i krig blev det längre mellan varje sådan  mönstring.
Det fanns andra mönstringar, besiktningsmönstringar och kassationsmönstringar t ex.
Det var vid en besiktningsmönstring som den förre karlen på numret fick avsked och Jöns Heggelund antogs som ryttare i juli 1757.
Riksarkivet.Rullor 1724-, Ämnesordnade handlingar, SE/KrA/0450/F I/231 (1757-1773), bildid: A0052231_00032
Rullan är daterad Garts januari 1758. Då var regementet i i fält, Pommerska kriget pågick.

[Klas Wallén]

Vill bara tillägga att jag har några andra exempel på hur en soldat behållit sitt soldatnamn efter avsked och hur även dennes barn tagit det efternamnet (det var dock mycket vanligare att göra så om fadern var hantverkare eller smed). En beväringskarl i början av 1800-talet vid namn Arndt behöll det namnet även då han senare kom att bli krögare och dagkarl i Nora stad. Minst ett av hans barn tog namnet Arndt. I en del fall kan det även vara så att soldatnamnet egentligen var ett släktnamn sedan tidigare. Har en soldat och klarinettblåsare vid namn Holmgren vars barn även kommer att ta Holmgren som efternamn. I detta fallet heter dock även klarinettblåsarens far Holmgren. Detta torde dock vara ovanligt då de flesta soldater fick ett tilldelat soldatnamn inte sällan kopplat till soldattorpet.

 Du skrev även  att du hört att det före 1850 var vanligast att använda patronymikon och det stämmer ju men det fanns faktiskt ingen enhetlig lagstiftning mot att använda patronymikon eller matronymikon förrän långt in på 1900-talet. Troligen var det namnlagen 1963 som satte stop för detta användande. Numera har det ju dock blivit lättare att välja efternamn.

VH Klas Wallén

[Christer Edenfjord]

 Lite synpunkter i sammanhanget från egna erfarenheter:
 
En sak som många inte alltid tänker på, är att patronymikon i äldre tider (16 - 1700-tal, tidigt 1800-tal) är att betrakta som en egenskap, inget efternamn - man är Sven eller Maja, någons son eller dotter. Prästen skriver i dopboken ”Sven, torparen Per Svenssons son i Kvisterhult”. Grabben heter Sven i byn men får säkert frågan i olika sammanhang, ”Vems son är du?”, ”Jag är Pers son. ”
 
Något efternamn som vi tolkar det i nutid är det inte frågan om, men när han gifter sig står det  ”Drängen Sven Persson” för att skilja honom från alla andra Sven i byn.  Jag tror inte han kallade sig själv Sven Persson om inte det behövdes för förtydligande, snarare ”Sven i Kvisterhult” kanske.
 
Man ser i princip alltid att män skrivs ”Sven Persson”, men kvinnor ”Maja Pers dotter” med mellanrum i äldre kyrkböcker. Åtminstone min erfarenhet genom seklerna i Skåne och Västerbotten.
 
Når det gäller knektnamn ser jag att i Västerbottens regemente är rotenamnet väldigt strikt genom åren såtillvida att alla soldater på en viss rote har samma namn. (Flertalet blev dock ändrade 1748 eller 1757 när kungligt påbud utgick att många soldat- och ryttarnamn var alldeles för ”adliga” och måste ändras), ex. roten No 1 Bäck i Skellefteå Compagnie:  Giedda, Gädda från 1600-tal fram till 1757 då det ändrades till Söderman och sedan 1815 till Givakt.
 
Bland mina ryttare i Södra Skånska Kavalleriregementet under samma tid verkar det dock vara fritt fram. Ex.vis rusthållet No 108 Esperyd (före 1732 No 125) i Östra Göinge Compagnie: 1696 Horn, 1701 Alm, 1709 Rönneberg,  1722 Sundberg, 1747 Esberg, 1778 Lustig, 1786 Ljungqvist och faktiskt 1791 en Ljungqvist till!
 
I både Västerbottens regemente och  Södra Skånska Kavalleriregementet är det mycket sällsynt före 1870-tal att barnen övertar faderns soldat- eller ryttarnamn även om det förekommer.
 
Skulle vara intressant med åsikter och erfarenheter från andra delar av vårt avlånga land eftersom jag har en känsla av att det kan skilja sig ganska mycket.
 

[Kristoffer Andersson]

Johan.
Generalmönstringar hölls i bästa fall ungefär vart tredje år.
Om Sverige var i krig blev det längre mellan varje sådan  mönstring.
Det fanns andra mönstringar, besiktningsmönstringar och kassationsmönstringar t ex.
Det var vid en besiktningsmönstring som den förre karlen på numret fick avsked och Jöns Heggelund antogs som ryttare i juli 1757.
Riksarkivet.Rullor 1724-, Ämnesordnade handlingar, SE/KrA/0450/F I/231 (1757-1773), bildid: A0052231_00032
Rullan är daterad Garts januari 1758. Då var regementet i i fält, Pommerska kriget pågick.

Intressant, tackar Läste in mig lite på kriget han ska ha varit med i, intressant att han faktiskt deltagit i strid (eller varit i fält åtminstone).

Vill bara tillägga att jag har några andra exempel på hur en soldat behållit sitt soldatnamn efter avsked och hur även dennes barn tagit det efternamnet (det var dock mycket vanligare att göra så om fadern var hantverkare eller smed). En beväringskarl i början av 1800-talet vid namn Arndt behöll det namnet även då han senare kom att bli krögare och dagkarl i Nora stad. Minst ett av hans barn tog namnet Arndt. I en del fall kan det även vara så att soldatnamnet egentligen var ett släktnamn sedan tidigare. Har en soldat och klarinettblåsare vid namn Holmgren vars barn även kommer att ta Holmgren som efternamn. I detta fallet heter dock även klarinettblåsarens far Holmgren. Detta torde dock vara ovanligt då de flesta soldater fick ett tilldelat soldatnamn inte sällan kopplat till soldattorpet.

 Du skrev även  att du hört att det före 1850 var vanligast att använda patronymikon och det stämmer ju men det fanns faktiskt ingen enhetlig lagstiftning mot att använda patronymikon eller matronymikon förrän långt in på 1900-talet. Troligen var det namnlagen 1963 som satte stop för detta användande. Numera har det ju dock blivit lättare att välja efternamn.

VH Klas Wallén

Där ser man! Kanske höll man kvar efternamnet om man lade någon särskild tyngd vid det, exv. om man, som du säger, var hantverkare eller musikant. Tror du att militären delade ut nya namn även om personen som gick i tjänst redan hade ett mer unikt namn än de vanliga son-namnen?

Lite synpunkter i sammanhanget från egna erfarenheter:
 
En sak som många inte alltid tänker på, är att patronymikon i äldre tider (16 - 1700-tal, tidigt 1800-tal) är att betrakta som en egenskap, inget efternamn - man är Sven eller Maja, någons son eller dotter. Prästen skriver i dopboken ”Sven, torparen Per Svenssons son i Kvisterhult”. Grabben heter Sven i byn men får säkert frågan i olika sammanhang, ”Vems son är du?”, ”Jag är Pers son. ”
 
Något efternamn som vi tolkar det i nutid är det inte frågan om, men när han gifter sig står det  ”Drängen Sven Persson” för att skilja honom från alla andra Sven i byn.  Jag tror inte han kallade sig själv Sven Persson om inte det behövdes för förtydligande, snarare ”Sven i Kvisterhult” kanske.
 
Man ser i princip alltid att män skrivs ”Sven Persson”, men kvinnor ”Maja Pers dotter” med mellanrum i äldre kyrkböcker. Åtminstone min erfarenhet genom seklerna i Skåne och Västerbotten.
 
Når det gäller knektnamn ser jag att i Västerbottens regemente är rotenamnet väldigt strikt genom åren såtillvida att alla soldater på en viss rote har samma namn. (Flertalet blev dock ändrade 1748 eller 1757 när kungligt påbud utgick att många soldat- och ryttarnamn var alldeles för ”adliga” och måste ändras), ex. roten No 1 Bäck i Skellefteå Compagnie:  Giedda, Gädda från 1600-tal fram till 1757 då det ändrades till Söderman och sedan 1815 till Givakt.
 
Bland mina ryttare i Södra Skånska Kavalleriregementet under samma tid verkar det dock vara fritt fram. Ex.vis rusthållet No 108 Esperyd (före 1732 No 125) i Östra Göinge Compagnie: 1696 Horn, 1701 Alm, 1709 Rönneberg,  1722 Sundberg, 1747 Esberg, 1778 Lustig, 1786 Ljungqvist och faktiskt 1791 en Ljungqvist till!
 
I både Västerbottens regemente och  Södra Skånska Kavalleriregementet är det mycket sällsynt före 1870-tal att barnen övertar faderns soldat- eller ryttarnamn även om det förekommer.
 
Skulle vara intressant med åsikter och erfarenheter från andra delar av vårt avlånga land eftersom jag har en känsla av att det kan skilja sig ganska mycket.

Väldigt intressant!

[Klas Wallén]

Johan: Jag har i alla fall ett exempel från min egen släkt där en soldat Johan Ståhl får flera barn som även de tar Ståhl som efternamn men där yngste sonen själv blir soldat och i stället blir tilldelad namnet Ekstrand. Det vanligaste var att det antingen fanns ett namn kopplat till soldattorpet, så att den soldat som flyttade till ett nytt torp helt enkelt fick ta ett nytt soldatnamn, eller att soldaten vid antagningen blev tilldelad ett namn av ansvarige förrättare som i fallet med Mobergs Raskens.

Christer: I de socknar jag framförallt forskar i kan det nog förekomma att kvinnor står som Pers dr men min uppfattning är att det är mycket vanligare med Persdotter. Gjorde några snabba sökningar i några socknar (bland andra Grythyttan, Hällefors och Gåsborn) blandat för slutet av 1600-talet och mitten av 1700-talet och då hade prästen skrivit namnen "normalt" som Persdotter eller eriksdr men i Frykerud kan det eventuellt ha funnits ett litet mellanrum mellan namnet och dr under mitten av 1700-talet.

VH Klas Wallén

[Leif Lundkvist]

Kan det vara så att bokstäverna s och d band man inte gärna samman vid den tiden, så därför ser det ut som ett mellanrum?


Lokalbefolkningens namnval var väl också en faktor när det gällde att behålla ett soldatnamn eller inte. Blev man klart kalad något så ändrade man det inte gärna.