I Lund avled 1804 8/12 bryggaren Anders Pålssons enda dotter Anna Maria Pålsson, tjugo år gammal (Lunds domkyrkoförsamling FI:3 (1800-1843), opag), och vid begravningen den 14/12 upplästes en lång och vacker dikt som publicerades som bihang till Nytt och Gammalt (Lunds Weckoblad) N:o 33, 1804 19/12, sid. 263:
»Wid
Bryggaren
Anders Påhlssons
Enda Dotters
Anna Maria Påhlssons
Graf
den 14 Dec. 1804.
Wakna Skaldmö, sjung en enkel sång!
Hon är död, den älskwärda, den ömma
Må den dygd som hyddans skuggor gömma
Lefwa ock i Ryktet någon gång.
Hopen hennes wärde ej erfarit,
Skymning höljde hennes korta lopp;
Minnet endast utaf hwad hon warit
Som en stjerna ur deß graf går opp.
Hwem fick penseln som Behagen målar?
Skönhets strängo, Gracens fria drag,
Kind, som blommar, blick som himmelskt strålar,
Måle Wieland dem och icke jag.
Fåfängt på deß hela wäsen trycktes
Skönhets pregel, regelbundet sann;
All deß glans blott återskenet tycktes
Från en eld som i deß hjerta brann.
Deßa Furier ibland tidens Sköna,
Rysligt grinande der Gratier le:
Högmod, blindt att egna fel ej röna,
Afwund, klarsynt att blott andras se:
Inbilskheten, som på dyrkan pockar,
Nycken, som på en gång ger och tar:
Fåfängan, som tusen hjertan lockar,
Lättsintheten, som dem grymt bedrar:
Alla deßa barn, som mörkret födde,
Skyggde undan för deß ljusa själ;
Och den första önskan som der glödde
War ej eget, men sitt slägtes wäl.
Hemligt tröstade hon andras smärta,
Öppet deras fröjd hon gladdes åt:
Endast kärlek bodde i deß hjerta,
Rent som Ewas, förrn hon äpplet åt,
Sällhet skulle hon sin owän unnat,
Om en owän blott hon kunnat få;
Werldens hat för sig hon önska kunnat
Blott för nöjet att förlåta då.
Utur kretsen af den höga werlden
Födslen stängde henne, skuggans wän:
Och deß hjerta, upphöjdt öfwer flärden
Wände, tröstadt, i sig sjelft igen.
Liljan lik, som djupt i dalen tynas,
Såg hon sorglös mörkret kring sin stig:
War för skön likwäl att icke synas,
Och för blygsam att ej gömma sig.
Uttryck hade hon för hjertats lagar:
Stum hon satt wid jollrets tomma glam:
Tänkane i tanklöshetens dagar,
Och i yrslans ålder allwarsam.
Hög och ädel, som den Wises dygder,
Mild och älskwärd, som en Moders bön,
Mognade hon, jordens låga bygder,
Ej för Er, men för en högre lön.
Ack! för den, för den blott ämnad worden
Led deß själ af stoftets tunga band.
Wilsen irrade hon kring på jorden,
Ewigheten war deß fosterland.
Deßa ensamhetens tysta tårar,
Denna suck, oppöfwer stjernor sänd:
Denna heta blick, från stojets dårar
Emot grafwens lugn, med trängtan wänd:
Detta själens inre ljus hon kände;
Himlens arfwinge på jorden qwar:
Och sin tanke, höjd och tacksam, wände
Från Naturen till Naturens Far.
Redan skredo timmarna mer tröga,
Sakta rosen på deß kinder dog;
Sorgen tynade i hennes öga
Som med återhållna tårar log.
Engeln lik, som, hastigt uppenbarad,
Står, med wingen lyft, snart från oß skild,
Så hon syntes, redan halft förklarad,
Smärtans, känslighetens sköna bild! -
Har jag målat dig, du ädla, fromma?
Käns din bild i deßa enkla drag?
Snart, o! snart, förwißnar denna blomma
Flyktigt häftad wid din bår i dag.
Kallt är hjertat, förr så warmt för nöden,
Släckt är ögat, jords och himmels wän:
Mullen är din säng, din brudgum Döden,
Och som Tiden lång din sömn hos dem.
O! med några tårar flärden gråter
Från sin wäckta känsla snart sig fri:
Och kanske i morgon, hoppar åter
Tanklös, såsom förr, din graf förbi.
Forndygd med deß allwar är begrafwen.
Tidens ande är så swag, så trång;
Döf är menniskan - och döf är grafwen:
Tystna, Skaldmö, med din enkla sång.»
Ämne: Lunds stadsförsamling (läst 4816 gånger)
Cookie policy