Släkten "Eriksson" från Slähult och Marestorp diskuterades flitigt här omkring åren 2000-2004. Många år har gått, men här kommer en uppföljning.
Lars Lundberg hade i en artikel identifierat Nils "Eriksson" i Slähult vid en tingsskötning 1643 med kyrkbokens Nils Nilsson Rafn i Slähult, född ca.1604 och död 1682. Den tidigare diskussionen här utgick delvis från att alla inte ville godkänna Lundbergs åsikt helt och hållet - man menade att andra möjligheter finns. Ett ärende vid Östra Göinge häradsrätt långt senare kan kanske ge lite mera klarhet i hur det egentligen ligger till. (Kanske ärendet är känt av andra sedan tidigare, men det var nytt för mig och jag tänkte därför att jag kunde låta publicera det här.)
Först en kort bakgrundshistorik: Efter Nils Rafns död innehades hans del av Slähult (3/8) av hans son Nils "Eriksson" Nilsson (1648-1696). När den sistnämnde avled övertogs gårdsbruket av Nils Rafns dotterson Nils "Eriksson" Persson (1661-1736) tillsammans med en svåger till honom. Nils Persson drog på sig skulder, bland annat till köpmannen och redaren Peter Mesterton i Karlshamn, och klarade sedan inte att lösa dem. Skulderna löstes istället av Per Björnsson (1665-1739), född i Höghult i Loshult socken och sonson till Peder "Eriksson" Nilsson i Höghult (ca.1585-1660). Efter att han löst Nils Perssons skulder, övertog Per Björnsson i mitten av 1710-talet f.d. Nils Rafns gård i Slähult.
En process inleddes 1720 där några andra släktingar, Sten Niklasson i Vigenstorp och Jöns Persson i Hamsarp, under hävdande av bördsrätt i sin tur försökte lösa ut Per Björnsson från gården. När ärendet kom upp till behandling vid Östra Göinge häradsrätt, sommartinget 1721 ärende nr 92, påtalade de båda förstnämnda ett fel som skulle ha begåtts när Per Björnsson kommit i besittning av gården, varefter de även angav följande:
"De äfwen förmena sig där till wara berättigade, Sten på sinn hustrus, och Jöns Person i Hamsarp på sinn moders wägnar: wiljandes wisa mäd ett köpebref, som Nils Persons morfader Nils Erikson Rafn den 13 Julii år 1643 ärhållet på berörde 3/16 delar af Peder Erikson i Höijalt, emot nöijaktig betalning."
(Hämtat ur den renoverade versionen av domboken i Göta hovrätts arkiv, numera på landsarkivet i Vadstena: Advokatfiskalens arkiv - volym EVIIAABB:182. Ärende nr 92 börjar på sidan 193.)
Den ovan nämnde Sten Niklasson i Vigenstorp (1686-1750) var gift med Ingegerd Nilsdotter (1692-1757), som var dotter till Nils "Eriksson" Persson. Jöns Persson i Hamsarp (1680-1762) var dotterdotterson till Nils Rafn. Att de båda hade en bördsrätt var alltså odiskutabelt. (Jorden hade under Nils Perssons tid delats i två enheter om 3/16 vardera, men deras begäran om bördsinlösen gäller båda delarna.)
Per Björnsson, tillsammans med sin svärfar bondeköpmannen Jöns Persson i Killeboda, satte som svar samman en skrift från vilket följande utdrag hämtats:
"Tÿ är min ödmiucka Begiäran till den Wällåfl:e tingz rätten, att iag som till förende förmält är, äger största Bördes rätt i samma hemman, så wähl i den första 3/16 som i den andre 3/16 delar hwilcka iag med Redbare päning:r kiöpt hafwer, och som iag till samma hemman bör wara nästa Bördes man, samma hemman som är 3/8 deller, för redbart Sölfwer och Päning:r kiöpt hafwer för gårdsens Ruinerande och klÿfwande skull, att dett af en kunde beboos, som dett i mina förfäders tijdh warit hafwer."
"Pär Biörnßons faders fader, fordom Pär Nelßon, skiötte samma hemman till sin Broder Nells Nelßon i Slähult, och ickcke till någon annan oskÿld."
(Hämtat ur inneliggande handlingar till ordinarie ting 1721: Landsarkivet i Lund - Östra Göinge härdsrätts arkiv - volym FIa:50.)
Även Per Björnssons bördsrätt var alltså odiskutabel. Ärendet slutade sedan med att Sten Niklasson och Jöns Persson inte kunde deponera de pengar som skulle behövts för att eventuellt lösa ut Per Björnsson. Rätten gav därför inget utlåtande överhuvudtaget om vem av parterna som hade den största bördsrätten.
Utdragen ovan talar väl för sig själva, men om man ändå ska lägga till några kommentarer och slutsatser:
• Jag hade hoppats att köpebrevet från 1643, eller en direkt avskrift av det, skulle funnits bland de inneliggande handlingarna, men det gjorde det tyvärr inte.
• Från dombokens text om köpebrevet fås ändå en samtida, får man väl anta, uppgift att Nils "Eriksson" och Nils Rafn verkligen var samma person. (Jag antar att det uttryckligen stod "Nils Erikson Rafn" i köpebrevet. Om det ändå inte gjorde det, kommer uppgiften från personer som bör känt till de rätta förhållandena.) Detta bekräftar alltså, enligt min mening, Lars Lundbergs identifikation.
• Köpebrevets datum 13 juli 1643 är samma datum som vid tingsskötningen där syskonen "Eriksson" avstod föräldrarnas jordinnehav i Marestorp. (Köpebrev och skötebrev är ju inte samma sak, men jag antar att där ändå fanns något slags samband.)
• Per "Eriksson" Nilsson i Höghult har alltså även ägt del i Slähult. (Jag antar efter resonemanget nedan att det var ett arv efter föräldrarna, och att Nils Rafn ärvt en lika stor del som brodern.)
• Per Björnsson angav att han inte bara hade bördsrätt till den del som hans farfar hade sålt, utan även till den övriga delen av gården. Han uppgav också att hans förfäder hade bebott gården i sin helhet. Detta kan då alltså inte syfta bara på hans farfar, utan borde gå tillbaka på hans farfars far senast. Av det drar jag slutsatsen att syskonen "Eriksson" sannolikt var barn till den man som brukar benämnas som "Eriksson" i Slähult, och är omnämnd där åtminstone åren 1610-1637.
Till sist: Jag använder själv danska namnformer på de personer som avlidit före omkring 1680, men eftersom det verkade vara standard med svenska former jämtöver i den tidigare Slähultsdiskussionen, använde även jag dem här.
O.A.
Ämne: Osby (läst 6748 gånger)
Cookie policy