Hej!
Jag tänkte som ren kuriosa bifoga delar ur en artikel jag en gång skrev om Hömyra.
Mvh
Göran
När vägen kom till byn, då tömdes den. Detta uttryck stämmer mycket väl på byn Hömyra i norra delen av Junsele socken. Sedan 1948 har det inte bott någon fast boende i byn och idag finns det endast några få byggnader kvar.
Hömyra tillhör de nybyggen som i rask följd anlades långt ute på skogarna vid mitten av 1800-talet. En gammal gumma i byn berättade på 1930-talet att när de första nybyggarna kom till platsen gjorde de först en ”Ritta”, dvs. ett vindskydd mot en sten för att kunna skydda sig innan den första stugan stod färdig att tas i bruk.
Denna familj kom till platsen omkring 1864, och det var bondesonen Jakob Jönsson från Åkerbränna och hans hustru Ingrid Dordi Andersdotter, samt fem barn som slog sig ner som nybyggare på det som kom att bli Hömyra by. Jakob var född 1827 och hustrun 1836. Deras tre första barn Anders Petter, Ingeborg Stina och Jakob var född i Åkerbränna. Jakob dog ung och i Hömyra fick de ytterligare två barn, Amanda Helena och Jakob (nr 2). Ingeborg Stina och Jakob kom att bli kvar som ogifta på gården, och dottern Amanda Helena blev gift i byn med Jakob Petter Svensson.
Samma år kom en Anders Berglund med hustru Kajsa Olofsdotter och sex barn till Hömyra. Även de kom närmast från Åkerbränna, men Anders var född i Rusksand och Kajsa i Lillegård. I handlingarna fick Anders Berglund införsel i Hömyra nybygge om 1 1/4 seland av Olof Daniel Danielsson i Åkerbränna först 1871. En bror till Anders, var Björn-Salomon, dvs den som är huvudperson i Pelle Molins novell En ringdans medan mor väntar.
De fick ytterligare två barn i Hömyra. Sönerna Aron och Olof Petter blev båda bönder i byn, och flera av deras barn blev i sin tur bofasta i Hömyra. Släkten Berglund är starkt förknippad med Hömyra.
Redan 1867 fick de grannar när en Salomon Jonsson Vallinder med familj flyttade dit från byn Långvattnet, och sonen Salomon Aron emigrerade till Amerika. Han återkom och blev sedan en av grundarna till Salemförsamlingen, nuvarande Filadelfia i Junsele. Till slut fanns sju familjer i Hömyra.
Nybyggarna anlade kvarn och såg i Ystersjöbäcken, och fäbodar var de s.k. Hömyrbodarna söder om byn på andra sidan Essån. Där fanns fem bodstugor med tillhörande bodar och fähus. Byn hade många slåtterplatser, både kring Hömyrbäcken och vid Essån. Efter Essån fanns: Loka, Plåga, Granudden, Renmossaudden, Ruskslåtten (tillhörde egentligen Ruske)
Hömyra ligger idag ganska avsides, men förr hade man ju grannar i Åkerbränna och Brattforsmon. Trots detta var det ju långt till t.ex. affärer, men Johan Granqvist ”Skratt-åbbarn” (son till Björn-Johan i Tjärn) som bodde med Ingeborg Stina Jacobsdotter och hennes ogifte bror Jacob Jacobsson på det som då var byns största gård, hade han en liten affärsfilial för Gustaf Jansson i Gulsele, som inhystes i en liten bryggstuga på gården.
Hemmansägaren Aron Berglund (1851-1928), son till ovannämnde nybyggare, fick agera som bypredikant och han var även byskräddare.
Från Hömyra finns några gamla berättelser bevarade, och s.k. vitterhistorier var vanliga. Följande är berättat av Amanda Nilsson.
Det var år 1880. Jag och min syster Ingeborg Stina satt och spann kalkhår. Klockan var omkring 11 på kvällen, då vi fick höra att någon kom och körde förbi stugubron. Det gnorra i snön och skramlade i kedjorna. Då sade jag till Stina: ”Nu har nog någon av karlarna blivit sjuk, så det är de som kommer hem från kojan”. Vi sprang ut för att se, men vi varken såg eller hörde något.
Sommaren 1905 var jag och min dotter Margareta i Hömyra fäbodar. Det var en lördag och vi skulle skura golvet. Margareta sade emellertid, att hon skulle göra det ensam. Jag gick då till Amanda Vallinder, som bodde i en annan stuga. Medan jag satt där, såg jag min dotter Margareta komma gående förbi. Men hon gick inte vägen, utan gick bakom stugan. När jag kom hem frågade jag henne, varför hon inte gick vägen. Då svarade hon: ”Hur skulle jag det, som jag ser ut, då Amanda Vallinder fick så fint främmande”. Jag frågade då, hur hon såg ut? Margareta svarade: ”Det var ett långt fruntimmer, iklädd röd blus, rutig kjol och svart huvudduk. På armen bar hon en korg. Det märkliga är, att under tiden hade jag varit hos Amanda och inte sett någon kvinna.
Nästa historia är berättad av Martin Berglund
Hösten år 1940 var jag sysselsatt med timmerhuggning på södra sidan av Essån, strax nedanför Hömyra fäbodar. Just som jag fällde en gran, var det som om ett barn skrikit av rädsla, däribland hördes också grova röster. Jag rusade fram för att se om jag fällt på någon, men ingenting syntes till. Då hörde en ”getarkök” från det håll, som jag fällt trädet. Från motsatt håll hördes en massa skällor med både grova och granna ljud. De hördes mycket nära, men jag såg ingenting. Samtidigt hördes ett sus, liksom vid ett vattenfall. Då tänkte jag, det här kan inte vara verkligt. I och med den tanken blev det alldeles tyst.