Angående Joakims ursprungliga fråga huruvida prinsars söner blir prinsar osv., är det ju så att detta i viss utsträckning beror på vilket lands förhållanden man syftar på. I de flesta länder som har /har haft monarkier är den ovannämnda principen dock regel, under förutsättning att sönerna är födda inom sådant äktenskap, som är godkänt av konstitutionen och landets monark.
Vissa undantag och variationer finns dock. Jag har ovan redan berört Storbritannien, som även i detta avseende har utvecklat ett annat mönster än kontinenten:
Som jag tidigare antytt, bygger ju det brittiska titelsystemet (som ju omfattar såväl kungahuset som aristokratin) på att varje titel endast har en bärare åt gången, men med ärftlig succession (ungefär som den kungliga d:o). Den som står i tur att ärva titeln har ofta, i synnerhet inom högadeln (the peereage = pärerna), en annan titel, som i sin tur är en annan än övriga familjemedlemmars. Övriga barn till en pär har titeln lord resp. lady + för- och efternamn, men deras barn får ingen titel alls, såvida de inte ärver någon av familjens titlar efter avlidna och barnlösa släktingar, eller förvärvar en ny titel av egen förtjänst.
En sonson till en hertig kan således vara en helt vanlig och obetitlad medborgare, trots att både han och hans far är födda i oklanderligt ingångna äktenskap, där kanske alla inblandade tillhör berömda släkter, vars huvudmän kan vara såväl hertigar som markiser eller earler (ett ord som f.ö. kommer från det nordiska jarl). Är denna sonson då att betrakta som adelsman? Nja, det är är ju en definitionsfråga. Det brittiska adelssystemet ser ju helt annorlunda ut än t.ex. det svenska, som åtminstone vad beträffar förhållandet före 1809 års regeringsform och ?37 (då man närmade sig det brittiska systemet vad beträffar nyadlande), bygger på det tyska systemet att alla medlemmar av en grevlig ätt är grevar resp. grevinnor etc. Sagde sonson tillhör i varje fall en förnäm familj med ärftlig successionsrätt till hertigvärdigheten, och kan ju själv (åtminstone teoretiskt), fastän han är obetitlad, en morgon vakna upp som hertig (under förutsättning att t.ex. farbror, far och en barnlös kusin har dött i rätt ordning).
Ett konkret exempel på en sådan sonson är ju f.ö. Winston Churchill, vars farfar John Winston Spencer-Churchill var den 7:e hertigen av Marlborough. Fadern, lord Randolph Churchill, hade lordtiteln i sin egenskap av yngre son till en hertig. WC (statsmannen alltså!) fick så småningom en personlig knight-värdighet (sir), alltså ej ärftlig. Han hade fått flera erbjudanden om högre värdighet, men tackat nej, eftersom han i så fall inte kunnat sitta kvar i underhuset. Och det var faktiskt p.g.a. att han inte hade någon pärtitel, som han kunde spela den viktiga roll i Storbritanniens historia som han gjorde.
Ungefär samma regler gäller för det kungliga huset. Det brittiska kungahusets manliga medlemmar i generationen efter en regent har inte bara prinstitlar, utan även hertigtitlar (även om den som senast borde blivit utnämnd till hertig, bara blev earl (av Wessex) (men frågan är ju om han inte i sinom tid efterträder sin far och blir 2:e hertig av Edinburgh). Till skillnad från de svenska titulärhertigarna, är de brittiska hertigtitlarna ärftliga. Nuvarande hertigarna av Gloucester och Kent har t.ex. båda ärvt sina titlar efter sina fäder (som var yngre söner till George V) Några hertiginnor (in their own rights), vilket infördes i Sverige på 1970- och 80-talen, finns dock inte inom brittiska kungahuset, trots att det har funnits ett flertal inom aristokratin genom århundradena (bl.a. den 2:a hertiginnan av Marlborough, som efterträdde sin legendariske far, den 1:e hertigen, då denne inte hade någon överlevande son) Hertigtitlarna ärvs så länge det finns någon arvsberättigad (precis som andra, icke kungliga hertigtitlar, medan prinstiteln som sagt försvinner i generationen efter sonbarnen till en regerande monark. Det är därför som t.ex. hertigens av Kent bror, prins Michael (f.ö. utseendemässig kopia av sin farfar, George V) är prins, medan hans son Frederick (f.ö. en utseendemässig kopia av sagde kungs äldre bror, Albert Victor, hertig av Clarence) bara är lord.
En klok sak som tidigare sagts i den här diskussionen, är att det i Storbritannien inte finns någon koppling mellan titulatur och plats i successionsordningen. Exempel på detta är ju master Peter Philips, som inte har någon som helst titel eller adelskap, men ändå står på 9:e plats i successionsordningen, och hans syster Zara Philips, som står på 10:e. Deras mormor är dock drottningen.
I England är det, trots klassskillnader som är otroligt mycket större och tydligare än här, möjligt för en vanlig, obetitlad ofrälse medborgare, att (åtminstone i teorin) en morgon vakna upp som hertig eller t.o.m. som ...kung!
Ett annat undantag från den ovan skisserade huvudregeln utgjordes av de s.k. morganatiska kungliga äktenskapen, som förekom i Tyskland, Ryssland och Österrike. De innebar att en furste, prins eller t.o.m. kung kunde få tillstånd att gifta sig under sitt stånd, dvs med en icke kunglig dam, men ändå behålla sin titel och sin position. Hustrun erkändes dock ej som hans jämbördiga gemål med kunglig/furstlig värdighet, men betraktades ändå som en lagvigd hustru, och inte endast som än mätress eller en konkubin. Barnen fick vare sig arvsrätt till landets tron eller ansågs officiellt tillhöra furstehuset i fråga. I regel kompenserades de dock med nyskapade titlar, inte sällan prins- eller furstetitlar. Exempel på dessa är i Tyskland: Battenberg (Hessen) och Teck (W?rtemberg), i Österrike: Hohenberg (kejserl. huset: Habsburg-Lothringen), i Ryssland: Illyinski och Romanowski (kejserl. huset: Romanov-Holstein-Gottorp).
Får man nu uttrycka en högst personlig åsikt, finner jag detta system mindre symptatiskt. Den som begått brottet fick sitta i orubbat bo, som om ingenting hade hänt, medan de som fick betala det hela var de i sammanhanget helt oskyldiga barnen. Även om de nu fick nya titlar och sin ekonomiska försörjning tryggad, och levde ett liv som var skyhögt över det som 97% av befolkningen överhuvud kunde drömma om, måste det ändå ha känts som en tagg i hjärtat, att inte riktigt räknas till den övriga familjen.
För Sveriges del lär väl barnen till vår f.n. ende prins, Carl Philip, bli prinsar och prinsessor, under förutsättning att Carl Philip inte gifter sig mot kungens vilja eller av andra orsaker avsäger sig/blir fråntagen prinstiteln. (I så fall fick väl namnet Bernadotte på nytt bli aktualiserat) Vad beträffar Madeleines eventuellla efterkommande, skulle det enligt min bedömning sannolikt krävas ett riksdagsbeslut för att hennes barn skulle få ställning som svenska prinsar och prinsessor. Men denna fråga har ju delvis att göra med vem hon gifter sig med. Det kan ju inte uteslutas att hennes blivande make redan har en titel. Men det är nog lite tidigt att spekulera om den saken. (även om vissa tidningar ju redan har börjat....)
Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 2003-12-13 (läst 4148 gånger)
Cookie policy