Det finns numera väldigt många trådar här att nysta i. Det är dessutom något oklart vilka av dessa förmenas leda fram till något vettigt svar på den fråga som är rubriken för denna diskussion. En annan fråga, som är av största vikt för en förståelse av helheten, är den om åkerbrukets vandring norrut som dominerande näring. Den är utan tvekan kopplad till den svenska statsapparatens expansion och successiva centralisering.
Det som finns längst i norr i det framväxande medeltida kungadömet är Hälsingland, varmed under tidig medeltid helt enkelt avsågs allt land norr om Ödmården, vilken skog utgjorde den norra gränsen för Upplands lagsaga. Bortom den fanns, sett från den tidigmedeltida svenska kungamaktens synvinkel, ingenting av intresse.
Huvudorsaken till detta ”ointresse” var helt enkelt att denna kungamakts inkomster var strikt reglerade och begränsade till de gårdar som brukar sammanfattas under beteckningen Uppsala öd. Det fanns inget centralt fiskalt system och det fanns inte heller ännu några uttalade regalrättsliga anspråk på ”allemans” egendom. Den tidigmedeltida svenska kungamakten saknade både incitament och resurser till att systematiskt utforska vad som fanns norr om Ödmården, för att nu inte tala om att försöka kolonisera området i organiserade former.
Det som förändrar allting är naturligtvis den katolska kyrkans etablering i riket. Därigenom införs också det som krävs för att en medeltida centralmakt ska kunna uppstå, nämligen skriftlig adminstration och en centralt organiserad beskattning av det fasta åkerbruket, d v s den näring som har svårast att undandra sig beskattning genom att helt enkelt flytta på sig. Sist men inte minst införs en militär organisation som baseras på detta skatteuttag och på den katolska ideologin.
Det finns en del som tyder på att fiskerätten i vårt land ursprungligen var ren allemansrätt, d v s att fisken tillhörde fiskaren, varhelst den fångades. När den centrala kungamakten etablerats ordentligt börjar den formulera regalrättsliga anspråk på bl a värdefulla allmänningsfisken. Laxfisket i de större älvarna blir tidigt föremål för kronans intresse och det är framför allt det som gör att centralmaktens närvaro vid stora älvar kan beläggas i svenska källor från och med 1100-talets slut. Det värmländska laxfisket är ett tidigt och relativt väldokumenterat exempel på denna utvecklingstendens.
Kyrkans roll är tydlig när det gäller kolonisationen av Norrland, inte bara för att den kan motiveras ideologiskt. Hertigarna Erik och Valdemar ägnade sig inte bara åt (krigs)lekar och gästabud, de lånade också en hiskelig massa pengar till sina aktiviteter, bl a just av kyrkan. Till att betala hertigarnas efterlämnade skulder anordnades kronans inkomster från ”Hälsingland”, detta välsignade land norr om Ödmården som då i princip saknade en bortre gräns: ”inkomsterna från Hälsingland” blev därför, kopplat till de regalrättsliga anspråken, ungefär lika med ”allt man kan lägga beslag på norr om Ödmården”.
Som ett brev på posten inställer sig då ett antal ”stormän”, givetvis inklusive ärkebiskopen, vid Lule och Pite älvar för att dela på kronans andel av fisket, för att kolonisera obygden och för att bygga kyrkor. Här gäller det åter att hålla i minnet att skattesystemet huvudsakligen bygger på ett skatteuttag från stationärt jordbruk. Det är besvärligt att beskatta folk som ideligen flyttar på sig.
Den fortsatta norrlandskolonisationen kan diskuteras från flera utgångspunkter och minst två tydliga utvecklingslinjer kan iakttas. Frågan är om någon av dem är relevant i sammanhanget.
Jag har nämligen litet svårt att se hur en diskussion kring någon av de - här starkt förenklat skildrade - utvecklingslinjerna skulle kunna leda oss fram till ett svar på rubrikens fråga. Ännu svårare har jag att se hur Buregenealogin skulle kunna användas som bevis för ett mera jämlikt samhälle i Västerbotten på 1500-talet eller tidigare. Ytterligare något svårare har jag att se att Rathjes avhandling skulle kunna göra det. Den saknar helt relevans för denna diskussion, d v s om vi ska hålla oss till ämnet.