Skillnad mellan faderns namn och patronymikon

[Mårten Swärd]

Hejsan
Jag har två gånger de senaste veckorna stött på döttrar vars patronymikon skiljer sig från faderns förnamn, en Rasmus med en dotter kallad Erasmisdotter och en far kallad Ygger med en dotter kallad Ödjersdotter. Jag förstår att Rasmus/Erasmin och Ygger/Ödjer är varianter på samma namn och det är ju väldigt vanligt att patronymikonen skiljer sig från faderns namn när det är en annan präst eller under en annan tid som barnets namn skrivs ut. Men i dessa två fall så står de på samma sida, d.v.s.
 
Bonden
Rasmus Hansson
...
dottern
Lovisa Erasmisdotter
 
Likadant är det i Ygger/Ödjer-fallet..
Jag som är kunskapsnarkoman kan inte riktigt släppa detta..  Jag kan inte komma på någon vettig förklaring till varför man väljer en namnvariant till förnamnet och en annan till patronymikonet på samma sida..
 
Någon som har några tankar omkring detta?

[Anders Berg]

Även samma präst kunde växla hej vilt mellan stavningar. Det fanns ingen normerad stavning på den tiden. Så är min erfarenhet, och vad jag också förstått från andra forskare.

[Jonas Magnusson]

Jag har haft samma funderingar kring fall där en och samma person skrivet ett och samma ord med två olika stavningar i en och samma mening. Jag kan förstå om olika personer stavade olika men man tycker ju det är en aning konstigt att man som enskild individ inte bestämt sig för en form.
 
Mårten i ditt fall är det skrivet vid samma tillfälle av samma person?
 
Sådana här funderingar får mig att undra hur det fungerade i skolan när man lärde folk att skriva. De som  gick i skola på 1600-talet fick de höra från läraren Skriv ordet som du tycker att det borde skrivas?  Var stavningen lika onormerad när det gällde latin?

[Mårten Swärd]

Hejsan
Jo det har man ju märkt, men det måste finnas någon annan förklaring också.. Det är konsekvent stavat exempelvis Rasmus för faderns namn och konsekvent Erasmisdotter för döttrarna trots att de står på samma sida precis bredvid varandra. Likaså med Ygger/Ödjersdotter.
 
I Rasmus/Erasmis-fallet så har jag följt en annan familj samtidigt i samma församling där fadern heter Petter i början och dottern Pettersdotter, när sedan stavningen blir Per för fadern så blir även dotterns patronymikon Persdotter vilket gör det hela än mer obegripligt..  
Jag tänkte först att Rasmus kanske var det vardagliga namnet och Ersamis det lite mer formella och att prästen tyckte att patronymikonen skulle vara mer formella än förnamnen.. Men det stämmer ju dåligt med Petter/Per i så fall..
 
Men det kanske är så att det inte finns något bra svar på min fråga.. Hur irriterande det än är att inte få en logisk förklaring..

[Mårten Swärd]

Jonas:
Ja de är skrivna samtidigt på samma sida i husförhörslängden.. Det jag tycker är märkligt är det konsekventa stavningen av Rasmus samtidigt som barnens patronymikon konsekvent blir Erasmis, likadant i fallet Ygger/Ödjer.
 
Det mest logiska hade ju varit Erasmis/Erasmisdotter eller Rasmus/Rasmusdotter men det blir lite ologiskt när dessa två blandas på samma sida.. Personen kan ju knappast konsekvent glömt bort hur han stavade en rad ovanför..  Så det måste ju vara en medveten handling.

[Sven-Ove Brattström]

Är du säker på att de inte är styvfäder ?
Det vanliga är ju att barns patronymikon är efter dess riktiga far, som ju kan ha avlidit.

[Michael Lundholm]

Naturligare hade väl varit Erasmidotter? En latinsk genitivform på ett grekiskt/latinskt namn. Har prästen väl bestämt sig för en latinsk genitivform låter väl Erasmidotter bättre än Rasmidotter. Det är det inskjutna s-et som är skumt eftersom det dubblerar genitiven. Står det verkligen Erasmisdotter och inte Erasmidotter i källan?  
 
Konstaterar dock att Erasmisdotter märkligt nog ger en del Google-träffar även om det är färre än för Rasmidotter som i sin tur har färre träffar än Erasmidotter.

[Mårten Swärd]

Sven-Ove, ja det är jag säker på.
 
Michael, får kolla det igen, blev lite osäker nu.

[Ann-Mari Bäckman]

Om det är en gentivform, kan det då inte bero på att den som har avläst namnet har själv lagt dit ett s i tron att så ska vara? Därför får man helt logiskt träffar på Erasmisdotter. (Om nu det skulle stå Erasmidotter i Mårtens exempel, så kanske det visar att det är en genetivform).
 
Om nu prästen valt en genetivform på namnet Rasmus, fanns det då ingen genetivform på andra namn, som Per, som kanske kunde bli Petri o s v?

[Michael Lundholm]

Det är säkert som du skriver Ann-Mari; många kan säkert ha lagt till ett extra s av misstag. Har själv gjort det och stavade en gång Gylfasson. Men personnamnet är inte Gylfa med genitiv Gylfas utan istället Gylfi med genitiv Gylfa. Så det korrekta är Gylfason.  
 
Har funderat och sökt på detta med Ygger/Ödger. Har hittat ett påstående (här http://www.aseda.net/Om/bynamn.htm) om att Ygger skulle vara genitivformen av Ödger. Uppgiften ska vara hämtad från boken Ortsnamn i Kronobergs län av Fridolf Jönsson som jag inte kunnat kontrollera.  Men det skulle i så fall vara omvänt mot Mårtens exempel. Håkan Skogsjös namnlista (http://www.genealogi.se/namnnorm.htm) tar upp båda namnen och anger bara Ygge/Ygger som en yngre variant av Ödger.

[Ingrid och Olof Bergström]

Jag har ett liknande fall. Kerstin Ingevaldsdotter bor i Fallet, Kroppa 1759 (AI:3 s 11). Jag vet inte men misstänker att hennes far är Enevald Andersson, som flyttar till henne och står som inhyses.
hälsningar Ingrid

[Ingela Martenius]

Om vi tar något vanligare så har vi fader Olof med barnen Olsson/Olsdotter, fader Erik med barnen Ersson/Ersdotter och fader Peder med barnen Persson/Persdotter. Och jag har en Zacharias (ja, konsekvent) med barnen Zackrisson/Zackrisdotter. Och ja, samtidigt, samma präst.
Så jag skulle tro att vissa patronymikon, i vissa bygder, var så inkörda att de alltid användes så, även om faderns namn faktiskt inte var exakt enligt normen.
Kanske kan det faktiskt också vara fråga om olika tider - fadern fick ju namnet 30-35-40 år tidigare, av en präst som då kanske var 70 år. Sedan behåller man namnet i den gamla formen när det gäller fadern (han har ju kallats så i alla da'r) men barnens patronymikon bildar man efter modernare namnformer.
 
Det var någon som undrade om stavning förr: stavning bestämdes av Bibeln. Så som Bibeln stavade ordet, så var rätt (det samma gällde grammatiken). Problemet var alla nya ord, ord som inte användes i Bibeln...
 
Ingela

[Ann-Mari Bäckman]

Det låter väl rätt rimligt som Ingela skriver att man av gammal vana skrev patronymikonet på ett viss sätt, trots att förnamnet inte alls stavades så.
 
Många döptes till Johan/Johannes, men ser man Johansson/Johansdotter i en mer än tvåhundraårig text t ex? Är det inte Jansson/Jansdotter, som skrevs? Det kanske var lättare att modernisera stavningen på förnamnet, men den gamla stavningen i patronymikonet hängde kvar. Det var kanske svårare där att plötsligt skriva Yggersdotter, när man alltid hade stavat namnet Ödjersdotter.

[Björn Engström]

När det gäller namn i äldre tid är det ju den enskilde prästens skrivning vi använder. I de flesta fall vet vi inget om hur personen själv kallades eller stavades. När nya präster tillträder kan det bli förändringar, särskilt om prästen kom från andra platser med andra traditioner. Ibland kan även kyrkböckerna spegla vad de kallades och det var troligen vanligare när en ny präst tillträdde.  
 
Under 1500- och 1600-talen användes nåstan bara Johansson/Johansdotter och senare används det ofta tillsammans med Jansson/dotter. Därutöver fanns Joensson, Jonsson och Jonasson. Johansson kunde också skrivas Joansson. Åtminstone i mina trakter har aldrig Johansson/dotter försvunnit men tidvis dominerade Jansson/dotter. Strax före det blev efternamn förändrades det flesta Jansdotter till Jansson.