Man kanske kan säga, att en hel del präster vid denna tid (1800-talets senare del) levde kvar i den lutherskt renläriga enhetsstat som hade funnits under 1600- och 1700-talen, medan samhället i övrigt hade sprungit förbi.
Det diskuterades på hög nivå inom kyrkan, om man i församlingsboken skulle notera saker som döpt av lekman eller icke av Svenska kyrkan döpt eller t. o. m. endast icke döpt utan ytterligare kommentarer, även om en lekman/predikant/frikyrkopastor hade döpt barnet.
Resonemanget vilar på hur man uppfattar dopets sakrament, och det behöver vi ju inte gå in på här.
Att vissa präster närmast tycks ha uppfattat dopet mera som en namngivningshandling än som ett sakrament visar en notering som jag en gång läste i en värmländsk husförhörslängd. Där stod om en flicka i raden för namn: Inget namn, ej döpt, kallas Maria.
Enligt luthersk syn så är endast dopet och nattvarden sakrament, vilket kan förklara att borgerligt äktenskap kunde tolereras i högre utsträckning. Dessutom har det till skillnad från dopet en civilrättslig innebörd.
Det kan tilläggas, att några icke-lutherska församlingar t. o. m. utgången av 1910 haft rätt till egen folkbokföring. Det är de mosaiska (judiska) och katolska församlingarna (med vissa undantag) samt originellt nog Våmhus baptistförsamling.