Den kunskap jag har om bomärken bygger i huvudsak på åländska förhållanden som jag dock inte tror skiljer sig nämnvärt från andra platser.
Det finns inga givna regler för hur bomärken ärvs, men i princip kan man säga att de följer gården så länge som gården ärvs inom samma släkt.
Om gården går ur den gamla släktens ägo kan den nya brukaren välja att antingen överta det gamla bomärket eller börja använda ett nytt. Vanligtvis valde personen då sin egen hemgårds bomärke. På det viset kan bomärken ibland hjälpa till att bevisa släktsamband i samband med flyttningar från en gård till en annan.
Vad som styrde i valet att behålla eller byta bomärke vid ägoskiften tror jag ingen har några säkra uppgifter om. Men själv gissar jag att en viktig orsak kan ha varit om man övertog gården med eller utan bohag. Om man övertog bohaget var det praktiskt att också fortsätta att använda det gamla bomärket, eftersom man annars fick märka om alla föremål. Om man däremot inte övertog bohaget utan hade med sig många föremål, kanske från den egna hemgården, var det av samma orsak praktiskt att fortsätta använda det bomärke som föremålen var märkta med och då kom i praktiken gården att byta bomärke.
När en gårds delades i två eller flera delar behöll vanligtvis delarna samma bomärke men med ett smärre tillägg, ett extra streck lades till någonstans i bomärket. När bohaget delades mellan gårdarna hade de ju samma bomärke, men det var enkelt att på den ena gården (vanligtvis den nybyggda) göra detta tillägg, ett extra streck, på de saker som övertagits från den odelade gården.
Bomärken hade alltså i första hand en praktisk funktion, att skilja ditt från mitt. Mycket av arbetet i byn skedde gemensamt och då tog varje gård med sig sina redskap och husgeråd till arbetet. För att inte blanda samman dem var de märkta med bomärken. Bomärken kunde också förekomma på vägstenar som markering vilken vägsträcka en viss gård skulle underhålla eller på kyrkbänkar för att markera placeringen i kyrkan. De kunde också användas som underskrifter av icke skrivkunniga personer.
Vi får alltså räkna med att de sedvänjor och regler som rör bomärken, hur de ärvs och används, alla på ett eller annat sätt rimligen kan härledas ur den praktiska nyttan man hade av bomärkena.