Ang Kainuunkylä.
Erik Wahlberg har ju både risats som rosats, men man ska komma ihåg att han egentligen är språkforskare och det är oftast just språkets historia - och dess efterlämningar i geografin - som varit hans ledstjärna. Annars är han mestadels, bl a på detta forum, benämnd och nyttjad såsom släktforskare.
Tonvikten är alltså egentligen en annan. Anser jag i alla fall.
Den finskspråkiga benämningen Kainuunkylä är först påträffad redan 1560. Det återfinns i någon tiondelängd om jag minns rätt.
Däremot har det officiela byanamnet först bokförts såsom Helsingbyn, påträffat 1539. Ingenting motsäger att dessa två namn förekommit parallellt redan under t ex 1400-talet, men de svenskspråkiga skrivarna har av naturliga skäl föredragit den svenskspråkiga namnformen.
Erkki skriver i sin avhandling Finska ortnamn i norra Sverige (1963:26):
Det är naturligt, att ifall det under äldre medeltid bosatte sig hälsingar i kvänernas (kainulaiset) utmarker längs den östra kusten av Bottenhavet och ifall Kainuunmeri från finskt håll och Helsingehavet ur svensk synvinkel betecknade samma hav, kunde Kainuu lätt uppfattas såsom en finskspråkig motsvarighet till hälsing.
Min personliga uppfattning är att finskspråkiga kväner har funnits där väldigt tidigt. Men någon/några svenskspråkiga hälsingar har också lyckats ta sig till dessa trakter, och funnit det gott att bo. Med århundradenas passerande har naturligtvis dessa svenskspråkiga och finskspråkiga grannar kommit allt närmare varandra och till slut blivit en gemensam grupp med finskan som språk. De svenskspråkiga var i markant underläge och lyckades inte behålla sitt språk. Mera än i byanamnet. Jag vill minnas att Helsingbyn står kvar som officiellt byanamn ännu en bra bit in på 1800-talet?
Hälsar
ST