Reportaget ifråga finns i Hänt i veckan nr 5, 1982. Rubriken lyder ”Jag är prins Bertils halvbror och kungens farbror” och journalistens namn är mycket riktigt Henry Sidoli. Rubriken är egentligen missvisande eftersom publiceringen så uppenbart sker på journalistens initiativ och att Olivebring blir motvilligt övertalad att ställa upp att berätta.
Jag citerar de stycken som är av intresse här.
-Ja, jag var väl en 18 eller 19 år när jag fick veta att ”gamle kungen” Gustaf V var min riktige farfar, säger kyrkosångaren Carl-Erik Olivebring, 62, sakta. Och att min riktige far då var kronprins av Sverige, sedermera Gustaf VI Adolf. Det kom verkligen som en chock för mig. Jag hade länge varit på jakt efter mitt ursprung. Så plötsligt fick jag veta. Riktigt hur vill jag än i dag inte tala om.
(..)
Under hela sitt fantastiska liv har Carl-Erik Olivebring burit hemligheten om sin kungliga härkomst för sig själv. Bara hans närmaste har i djupaste förtroende under senare år fått veta sanningen om hans kungliga börd. Trots Carl-Eriks och hans familjs förtegenhet har det ändå länge funnits ett rykte i svang (.) Genom att undersöka en rad både officiella och inofficiella källor lyckades jag så småningom hundraprocentigt klarlägga att ryktet stämde.
(.)
[Sidoli har besökt Olivebring i ärende att intervjua honom som kyrkosångare, när han tar upp frågan om att Olivebring bort växa upp på Stockholm slott enär han var kungason].
Han sitter alldeles tyst, medan jag berättar att hans mor fick honom under namnet Judit Cecilia Serafia Andersson och att hon var född den 16 december 1877.
Vid nedkomsten i Hedemora den 20 april 1919 uppgav hon sig vara hushållerska. Som pappa antecknades i kyrkböckerna en f d hemmansägare, född den 30 oktober 1844. När Carl-Erik föddes var alltså ”pappan” 73 år gammal. Man var inte så noggrann på den tiden. Och ett ”oäkta” barn var ju alltid ovälkommet. Så var det då.
I själva verket hette Carl-Eriks mamma Judit Andersson-Haugowitz och hon var hovdam på Stockholms slott. Hon avled redan fyra år senare, 1924, i en hjärtsjukdom, blott 47 år gammal och utan att någonsin ha återsett sin son.
Jag nämner ytterligare några fakta som jag fått fram, men dessa är av den art att de ej kan återges av hänsyn till den avlidnas minne. Men det kan med skäl antagas att Carl-Erik Olivebrings mor, utan egen förskyllan, åtminstone tidvis hade det svårt. Hon fick sannolikt lida mycket under sitt liv.
Så långt artikeln. Självfallet blev det ett jättescoop för Sidoli. Att Sigvard bjöd in honom är väl månne något typiskt med tanke på Sigvards roll i familjen. Men jag gissar att det krävdes något mer än bara porträttlikhet för att övertyga prinsen/greven om att Olivebring verkligen var hans halvbror. Olivebring berättar om sitt liv i en bok som heter En sjungande ambassadör. Den som fört pennan är Per Östlin och boken kom ut på Marcus förlag 1996. Jag fick höra Olivebring sjunga i ett värmländskt missionshus 1997 och visst fanns porträttlikheten.